Tänker med Deleuze XXVII

Detta blir den 27 posten i serien av tankar med Deleuze. Gillar att jobba med ursprungstexten, och det slår mig hur mångfacetterad den är. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst den nu, på svenska och engelska, och hur många samtal jag deltagit i, om den. Det spelar igen roll, för varje gång jag läser den hittar jag något nytt. Det nya finns i mellanrummet mellan den värld jag försöker förstå och texten av Deleuze och Guattari. Därför är det en ny text vid varje genomgång, för att världen har förändrats. Det är också det jag uppskattar med filosoferna, att de inte talar om hur det är. Deleuze och Guattari skapade verktyg, för oss att använda. Det är vad jag försöker göra. Jag förklarar inte vad de menar, jag använder deras text som verktyg i mitt arbete med att förstå den värld jag lever i.

Fler behöver engagera sig i världens blivande. Fler aktörer behöver agera i världen, istället för att uttala sig om än det ena än det andra, och istället för att skissa på och strida för olika typer av universallösningar. Vi lever i den värld vi skapar för oss, i vardagen, i handling och tanke. Världen blir, ständigt, till i och genom icke-linjära processer av tillblivelse. Nu är resultatet av då och samtidigt utgångspunkten för sedan. Allt blir till, tillsammans, ömsesidigt.

Om vi förblir vid sammansättningarna, finner vi en väsentlig relation mellan verktyg och tecken. Detta beror på att modellen arbete, som definierar verktyget, tillhör Statsapparaten.

Aktualitet och Virtualitet, det som är och det som skulle kunna bli. Innehåll, det materiella i världen, och Uttryck, det som är icke-materiellt, samproduceras och blir till i en ömsesidig process. Det ena går inte att skilja från det andra. Därför bör man tänka sammansättning, istället för autonoma enheter. Inget kan reduceras till en minsta beståndsdel, att finns och verkar på olika skalnivåer. Multipliciteter, det är vad som finns och verkar i världen, och dessa hålls samman. Sammanhållandet och förståelse för dess principer är nyckeln till insikt om världen och de förutsättningar som finns för förändring däri.

Man har ofta hävdat att människan i de primitiva samhällena inte arbetade i egentlig mening, även om hennes aktiviteter var ytterst kringskurna och reglerade; och samma sak gäller krigaren (Herkules ”storverk” förutsätter underkastelse under en kung).

Effekter av makt, det är vad som samtidigt utgör både orsak och verkan i den process som skapar världen. Och effekterna är alltid resultat av sammansättningars, av mulipliciteters, interaktion med andra aktörer och annat som gör skillnad. Det är vad som räknas i Deleuze och Guattaris tänkande, det som gör skillnad, utan närmare tanke och definition. Vad gör skillnad här, det är egentligen den enda frågan som behöver ställas om, man vill förstå världen. Och här är en plats som finns överallt och ingenstans. Här är det som förändras, och det kan skilja sig åt för olika sammanhang, olika sammansättningar. Svaren finns i helheten, betraktad som just helhet. Aldrig i delarna tagna för sig. Därför är det viktigt att lära sig förmågan att identifiera det som gör skillnad, och att man förstår att det aldrig är samma sak.

Det tekniska elementet blir verktyg när det abstraheras från territoriet och används på jorden som objekt; men det är på samma gång som tecknet upphör att inskrivas på kroppen och i stället skrivs på en objektiv och orörlig materia.

Sammanhang bestående av såväl reellt materiella aspekter som virtuellt icke-materiella, det är ett sätt se på världen. Det ett val man gör som forskare eller samhällsdebattör, alltid ett val. Därför är det viktigt att man gör sig medveten om det, att vi valt att se än de ena, än det andra. Och att det spelar roll vad man väljer. Vilka verktyg man använder spelar roll eftersom de ger upphov till olika effekter. Lite ödmjukhet om jag får be, skulle jag ofta vilja skrika till akademiker och andra som bråkar om vem som har den bästa kunskapen. Det är inte upp till er att avgöra, och det går först att veta i efterhand. Skulle jag också vilja skrika. Jag skriver om det här istället. Det hjälper mig vidare och det är mitt sätt att kanalisera en del av frustrationen till något konstruktivt. Vad som händer med det jag skriver och hur det kan användas, det är inte upp till mig att avgöra, det får framtiden utvisa. 

För att det ska finnas arbete måste aktiviteten infångas av Statsapparaten och semiotiseras av skriften. Därav affiniteten mellan sammansättningarna tecken-verktyg, skrifttecken-organisation av arbete.

Infånganden är viktiga att lägga märke till, för det är så som maktordningar byggs upp och hålls samman. Genom annektering av tankar, ord och handling. Genom att få många att göra och tänka i samma linje, det är som mäktiga aktörer skapas, i handling. Relationer är det handlar om, eller aktörer organiserade i nätverk. Och aktörer är allt som kan göra skillnad. Ingen kan på förhand avgöra om hen är eller inte är en aktör, det bestäms med ledning av effekterna, i efterhand.

Det förhåller sig helt annorlunda med vapnet, som har en väsentlig relation till smyckena. Vi förstår inte längre vad ett smycke är, eftersom det genomgått så många sekundära adaptioner. Men något uppväcks i vår själ när vi hör att metallarbetet var den ”barbariska” eller nomadiska konstformen par excellence och när vi ser de mästerverk som härrör från denna mindre konst. Dessa spännen, guld- eller silverplaketter, dessa smycken, är fästade vid små rörliga objekt; de är inte bara lätta att transportera utan hör bara till objektet i så måtto som det rör sig.

Här kopplas en hel massa saker ihop, i en snygg och tankeväckande passage. Nomadens ambulerande och dess arbete med att omforma materien. Smeden som finns och verkar i världen, och som rör sig mellan olika fyndigheter och dit där det finns ett behov av deras kompetens, det är ett slags mellanposition mellan arbetare och krigare. Nomaden omformar världen i och genom de effekter deras rörelser och aktiviteter i rummet ger upphov till. Och dessa kan infångas och regleras, eller tillåtas följa minsta motståndets lag. Och det är graden av territorialisering som bestämmer vad som är vad. Sammanhållandets makt är det som skapar och håller ihop samhällen över tid. Graden av sammanhållande avgör också om det som görs skall betraktas som krig, eller arbete. Och om det som produceras är verktyg eller vapen.

Dessa plaketter är den rena hastighetens uttrycksdrag och anbringas på objekt som själva är mobila och i rörelse.

Smycken som vapen är en märklig tanke, men just därför fachinerande, för det går inte att närma sig frågan utan att först göra sig av med alla förutfattade meningar. Man blir ett förvånat barn som ser världen på nya sätt, förundrad, igen. Och det är en annan viktig strävan hos Deleuze och Guattari, att skapa verktyg som hjälper oss människor att se på oss själva som något annat än det vi är vana vid. Att lära sig se sig själv bortom alla kulturella överlagringar, som hen kanske man skulle kunna säga, som neutrum. Men också att inte stanna där, utan fortsätta förståelseprocessen och se sig som ett djur bland andra. Och vidare som den sammansättning av molekyler, atomer och än mindre beståndsdelar som vi också är och blir till genom. Sammanhang och sammanhållning, igen. Överallt, och inte bara materia. Även kultur, vill jag skrika. Bloggar istället, och vilar i förtröstan. Vill vara konsekvent i mitt tänkande.

De baseras inte på relationen mellan form och materia utan på relationen mellan motiv och grund, där jorden inte är något annat än underlag och där det till sist inte finns något underlag alls eftersom grunden blivit lika rörlig som motivet.

Av jord är du kommen. Jord skall du åter bliva. Och priset på råvaror påverkar samhället i högsta grad. Allt hänger samman, allt blir till i och genom samma process. Kulturell efterfrågan, något icke-materiellt, virtuellt, ger upphov till materiella effekter. Ekonomin påverkar kulturen, som påverkar materien, i ett evigt kretslopp av blivande. Krig eller arbete, det avgörs med ledning av effekterna som handlingar leder till, inte av något annat. Det är vad jag ser i originaltexten, det är vad jag tar till mig och använder för att förstå världen vi lever i.

De ger färgerna ljusets hastighet, gör guldet rött och silvret till ett vitt ljus. De tillhör hästens harnesk, svärdets skida, krigarens klädnad, vapnets handtag, de dekorerar till och med saker som bara används en gång, som pilens spets.

Smycken och önskan att äga har resulterat i såväl soldaters krigshandlingar som arbetares ihärdiga arbete i sitt anletes svett. Effekter, överallt effekter. Om vi låter dessa utgöra grund för bedömningen av handlingarna som utförs. Om vi väntar med att fälla omdömen om än det ena än det andra, till efteråt. Då ökar möjligheten att makt fördelas mer rättvist och jämnt i det sammanhang vi skapar för oss, i samhället och kulturen. 

Oavsett vilka ansträngningar och vilket arbete de fordrat, tillhör de en fri handling relaterad till ren rörlighet och inte arbetet med dess tyngd, motstånd och förbrukning. Den ambulerande smeden relaterar metallarbetet till vapnen och omvänt. Guldet och silvret får också många andra funktioner, men kan ändå inte förstås utan det nomadiska bidrag som är krigsmaskinen, där de inte utgör materier utan uttrycksdrag som hänger samman med vapnen (krigets mytologi finns inte bara implicit i pengarna, utan är en aktiv del av dem). Smyckena är de affekter som svarar mot vapnen och de förs med av samma hastighetsvektor.

Ägande, och önskan att äga som smycket kan sägas vara ett rent uttryck för. Det har gett upphov till effekter, ingen tvekan om det. Och där gör jag paus. Det finns mycket kvar att säga om smeden och metallerna, om vapen och verktyg. Om världen och kultur, men just nu pockar vardagen på uppmärksamhet och jag måste dra.

Återkommer inom kort!