Tänker med Deleuze XXXIII

Vetandet om kultur är motstridigt, liksom kulturen som studeras. Dessutom råder det ingen konsensus inom akademin om hur man bäst ser på kunskaper av olika slag och inom olika ämnen. Paradigm talas det om, positivism och relativsm. Vetenskapskrig har utkämpats och mycket både klokt och galet har hävdats i namn av vetenskap. Vad man än säger kommer man att trampa någon på tårna, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt. Vetande i allmänhet, och kunskap om kultur är svårt. Förstå man det har man kommit en bra bit på väg mot ett konstruktivt förhållningssätt i frågan om hur man når kunskap om världen, och hur denna kunskap kan användas.

Det som är svårt måste hanteras med försiktighet, lyhördhet och inte så lite ödmjukhet. Kultur är ett svårt ämne att nå kunskap om, ett komplext problem. Därför bör man akta sig noga för att uttrycka något bestämt om det som studerats, för eftersom kultur är föränderligt som upprätthålls relationellt kommer alla kunskaper om det att påverka synen på och uppfattningarna om den. Ju mer prestige och anseende vetenskapsmannen som uttalar sig har, desto större blir påverkansgraden och förändringskraften i uttalandet. Därför tenderar den som säger något om kultur, i namn av och med stöd i, vetenskap att få rätt. Inte för att det är ett slags kulturlag, utan för att hens uttalande blir en självuppfyllande profetia. Kunskap och makt hänger oskiljaktigt ihop, speciellt när uttalandena rör kultur. Att kultur dessutom till sin karaktär är komplext och många gånger motsägelsefullt gör det naturligtvis inte enklare att forska om det, men även därför är det viktigt att man förstår och gör sig medveten om att det är svårt. Man blir så att säga vaccinerad mot problemen, och man får ett mer ödmjukt anslag, vilket öppnar upp blicken och underlättar förståelsen.

Men det är alltid möjligt att placera sig på nivån av singulariteter som kan förlängas från ett fylum till ett annat och att förena de två. I sista hand finns bara en och samma fylogenetiska släktlinje, ett och samma maskiniska fylum som idealt sett är kontinuerligt: flödet av materiarörelse, flödet av materia i kontinuerlig variation, bärare av singulariteter och uttrycksdrag. Detta operativa och expressiva flöde är lika mycket naturligt som artificiellt: det är så att säga människans och Naturens enhet.

Ovanstående ord kan fungera som ett slags definition av kultur, en beskrivning av vad vi har att göra med och förstå. Ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Enheter och egenheter, enskilda agenter och sammansättningar, materia och virtualitet, mänskliga och icke-mänskliga agenter. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Ett ömsesidigt blivande, samproduktion av liv och värld. Kulturvetaren studerar resultatet, som kan benämnas och förstås i termer av kultur eller samhälle. Och valet av att se studieobjektet som flöden, spelar roll för vad man ser. Perspektivet som forskaren väljer har alltid både förtjänster och problem. Det är också viktigt att ha med sig i tänkandet kring vetenskapens möjligheter och begränsningar. Inget är som sagt givet.

Men samtidigt förverkligas det inte här och nu utan att delas och differentieras. Med sammansättning menar vi varje mängd av singulariteter och drag som lyfts fram ur flödet – genom val, organisering, stratifiering – på så sätt att de konvergerar (konsistens) artificiellt eller naturligt: i denna mening är sammansättningen en veritabel uppfinning.

Vad som ska räknas och vad som inte ska räknas, i arbetet med att studera och förstå kultur, det bestäms av forskare, enskilt och kollektivt. Samma gäller här, att ju mer inflytande och makt (läs vetenskapliga meriter) forskaren har desto mindre behöver hen lyssna på och få sina åsikter, val och vetenskapliga strategier sanktionerade. Novisens tankar granskars hårdare och hens handlingsutrymme är mindre än expertens. Vetenskap är en strikt hierarkisk verksamhet, ett kulturellt sammanhang med konventioner och sätt att organisera vardagen. Härigenom kan man enkelt se att studieobjektet aldrig är givet, det skapas kollektivt av den som fått mandat att studera. Ännu ett exempel på och illustration till kulturvetenskapens implicita dilemma. 

Sammansättningarna kan grupperas i större helheter och bilda ”kulturer”, eller till och med ”epoker”; likväl differentierar de fylumet och flödet i lika många olika fyla av olika ordningar och på olika nivåer, och introducerar selektiva diskontinuiteter i materien-rörelsens ideala kontinuitet.

Verkligheten blir till i och genom interaktion, genom att betraktas ur olika perspektiv och tolkningskontroverser. Inget är, och det gäller både verkligheten samt studieobjektet i sig och studierna av den/det samma. Blivandena påverkar varandra ömsesidigt, därav komplexiteten. Men detta är nu inget problem för den som vill forska om eller förstå kultur, det är förutsättningen som man måste ta med i beräkningen. Och med det sagt kan många konflikter läggas på is, och arbetet med att förstå det som bör förstås kan påbörjas. Allt som fungerar och leder till ökad förståelse är bra, och det som inte fungerar kan man lämna därhän utan att spilla energi på det. Fungerar det visar det sig, och strider om ifall det är sant eller ej blir därigenom meningslösa.

Därför skapar Deleuze och Guattari begrepp. Deras vetenskapliga texter har ett syfte, att konstruera verktyg att tänka kring verkligheten med hjälp av. Texterna skall inte läsas som, eller kritiseras för att inte vara, sanna redogörelser för levt liv. Det är som verktyg de bör användas, för att se det man annars inte kan upptäcka. Som preliminära försök, vilka kan bedömas först med ledning i konsekvenserna de ger upphov till. Deleuze och Guiattri skriver brukstexter, och kastar ur sig begrepp som skall användas. Tar man emot orden med vördnad och om man oroar sig allt för mycket om man har den rätta tolkningen förlorar filosofin sitt värde. För det är i och genom att användningen av begreppen som Deleuzes och Guattaris filosofi talar till oss, genom det vi gör med deras begrepp.

Sammansättningarna delar upp fylumet i särskilda och differentierade släktlinjer samtidigt som det maskiniska fylumet genomströmmar dem alla, lämnar den ena för att börja om i en annan, eller får dem att samexistera. En viss singularitet begravd i fylumets ytterkant, till exempel kolets kemi, förs upp till ytan genom en sammansättning som väljer, organiserar och uppfinner den, och genom vilken då hela fylumet eller en del av det passerar vid en given tid och plats. I alla enskilda fall kan man särskilja många olika släktlinjer: vissa är fylogenetiska och kommer långväga ifrån via sammansättningar av olika epoker och kulturer (från ärtbössan till kanonen? från bönekvarnen till propellern? från grytan till motorn?); andra är ontogenetiska och hör till en sammansättnings inre, vars olika element den fogar samman, och där den ibland får ett enskilt element att övergå – oftast med en viss fördröjning – till en annan sammansättning, av annan natur men inom samma kultur och epok (till exempel hästskons inträngande i agrikulturella sammansättningarna).

Förändringsprocesser där enskildheter interagerar med andra enskildheter och påverkas av flöden med olika intensitet. Samgående, differentiering. Å ena sidan territorialisering och å andra deterritorialisering, överallt icke-linjär tillblivelse och utkastande av aktörer i sammanhang som påverkar och ger mening, som ömsom stänger, ömsom öppnar upp. Slumpens roll är stor, men ändå begränsad. Därför skulle kultur kunna beskrivas på följande sätt: Fler än en, men färre än många. Som ett slags multiplicitet, ett assemblage. Sammanhållna fenomen bestående av fler än en eller ett enda, men färre än (oändligt) många. Vad som helst kan inte bli, men inget är heller givet eller förutbestämt i detalj. Avgörande för förståelsen av kultur att man har detta i åtanke, alltid!

Man måste alltså beakta sammansättningarnas selektiva aktion på fylumet och fylumets evolutionära reaktion då det likt en underjordisk ström övergår från en sammansättning till en annan, flödar ut ur en sammansättning, för den med sig eller öppnar den. Är detta en ”Elan vital”?

Emergens är en synonym för Elan vital, som är ett begrepp hämtat från den tidiga 1900-talsfilosofen Henri Bergson. Det som driver processen av tillblivelse, som ger upphov till komplexitet och fenomen som existerar på nya skalnivåer. Självorganisering är ett annat sätt att beskriva och förstå processen av tillblivelse. Ingen styr, vad vi har att göra med är ömsesidigt blivande.

[André] Leroi-Gourhan har gått som allra längst i att anta en teknologisk vitalism som modellerar den tekniska evolutionen på den allmänna biologiska evolutionen: en universell Tendens, fylld av alla singulariteter och uttrycksdrag, genomströmmad av inre miljöer och tekniker som bryter eller differentierar den enligt de singulariteter och drag som de behåller, väljer ut, förenar, gör konvergenta och uppfinner.

Ständigt är det det som fungerar som vinner företräde i processen, men bara när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Liksom stora företag, eller Berlinmurar, vilka uppfattas som mäktiga och eviga så länge de fyller en funktion och finns samt gör skillnad i världen, men som snabbt kan smulas sönder till stoft och lösas upp i intet. Romarrikets uppgång och fall, till exempel, kan förstås som ett slags process av blivande med kulturella, teknologiska och ekonomiska implikationer. En tillblivelseprocess där både människor, djur, tankar och teknologi samverkade i såväl med som motgång. Resultatet går att studera, och förstå, som en process. Och därifrån är förhoppningsvis steget till att förstå även vår samtid på samma sätt inte särskilt långt. Det handlar om perspektiv, om val av verktyg att tänka med hjälp av.

Det finns ett maskiniskt fylum i variation som skapar de tekniska sammansättningarna, under det att sammansättningarna uppfinner variabla fyla. En teknologisk släktlinje förändras i högsta grad beroende på huruvida man tecknar den på fylumet eller skriver in den i sammansättningarna: men de två är likväl oskiljaktiga.

Tänker på datorers hårdvara och mjukvara, som skapas och förändras i en ömsesidig process av blivande där även kundernas önskningar och kulturella preferenser påverkar blivandets riktning, lika mycket som enskilda innovationer utkastande i det kulturella sammanhanget.

Allt påverkar allt annat. Förstå man detta öppnar sig en spännande värld, och kan man lära sig använda tankarna i vardagen, som verktyg för att förstå ökar chanserna att man får ett rikt och gott liv. Framförallt ökar möjligheterna till att man använder sin tid och sin energi på ett effektivt och konstruktivt sätt.

Inget är, allt blir, tillsammans.