Tänker med Deleuze XXIV

Maskiniska fylum är sedimenterade helheter. Det vill säga resterna av det som varit, på gott och ont. Världen blir till i såväl ord, drömmar och handlingar. Helheten av allt som är. Det aktuella sammanhang som är resultatet av allt som sagts och gjorts av samtliga aktörer vilka deltagit i tillblivelseprocessen, det är det maskiniska fylumet. Deleuze och Guattari skriver att,

Det är via sådana sammansättningar som ett fylum utväljer, kvalificerar och till och med uppfinner de tekniska elementen. Alltså kan man inte tala om vapen eller verktyg innan man definierat de konstituerande sammansättningar de förutsätter och ingår i.

Sammanhangen, alltid sammanhangen, är det som ger betydelse åt vad vad man än har i åtanke. Sammanhangen bestämmer innebörden, alltid i efterhand. Mening kan aldrig bestämmas på förhand, och aldrig av någon, speciellt inte av den som själv skapat det som skall värderas. Visst kan den som ingår i och har inflytande över ett nätverk bestående av många aktörer sägas ha makt, men denna kommer alltid underifrån och utan det aktuella sammanhanget existerar ingen makt och inget inflytande kan utövas.

Maskiniska fylum är resultatet av det som varit, och det är helheten som bestämmer förutsättningarna för kommande tillblivelseprocesser. Att tala om detta något i termer av maskiniska fylum kan kanske tyckas förvirrande eller elitistiskt, men det kan också användas som ett verktyg för att upptäcka och se nyanser i det invanda som man annars lätt missar. Sammanhangen man ingår i den kulturella kontext man lever i och med är svår att se. Liksom fiskarna inte ser vattnet har vi människor svårt att se kulturen som formar oss. Därför behöver man verktyg, och termen maskiniskt fylum är ett sådant verktyg.

Fylum är en term hämtad från biologin och den defineras på Wikipedia som stam, släkte och så vidare. Det leder tanken rätt, för kultur fungerar på liknande sätt. Kultur ger upphov till konsekvenser enligt samma logik som evolutionen. Tänker man på samhället med ett sådant verktyg ser man andra saker än om man talar om det i termer av hur det är, egentligen. Man slipper momentet av kamp om sanningen och kan studera konsekvenserna, vilket ytterst är vad som räknas. 

Det är i denna mening vi säger att vapen och verktyg inte bara skiljer sig åt på ett externt sätt och att de likväl inte har några distinktiva intrinsikala egenskaper. De har interna (och inte intrinsikala) egenskaper, vilka hänvisar till de respektive sammansättningar i vilka de är infångade.

Funktioner, infångade av ett sammanhang där det uppstår konsekvenser. Tillblivelseprocesser som resulterar i effekter som går att studera. Det är vad Deleuze och Guattari hjälper oss att se. Hur man ska förstå det man ser med hjälp av verktygen är upp till oss som lever här och nu, att tillsammans avgöra. Deleuze och Guattari ger oss inga svara, inte för att de inte har en åsikt, utan för att de inte lever här och nu. Det sammanhang vi lever i, och blir till genom, är ett helt annat än det som de båda franska filosoferna försökte förstå. Verktygen är emellertid de samma, och dess potential har inte förändrats även om det maskiniska fylumet ser annorlunda ut nu.

Det som förverkligar modellen för fri handling är alltså inte vapnen i sig själva, i sin fysiska existens, utan sammansättningen ”krigsmaskin” såsom verktygens formella orsak.

Viktiga ord. Det är inte mina intentioner som bestämmer resultatet av verktyget/vapnet, det går bara att avgöra i efterhand, med ledning av konsekvenserna. Och olika sammanhang ger upphov till olika konsekvenser. Inget är sig någonsin likt, allt blir till och förändras ömsesidigt i ett slags evolutionär process. Samma orsak kommer följaktligen att ge upphov till olika verkan i skilda sammanhang, vilket gör det problematiskt att uttala sig om framtiden med ledning av historien. Sammanhanget är alltid nytt, även om inget har förändrats.  

Och det som sätter igång arbetsmodellen är inte verktygen, utan sammansättningen ”arbetsmaskin” såsom verktygens formella orsak.

Sammansättningar, som sagt, är det som ger upphov till skillnad i världen. Inte enskilda aktörer, alltid sammanhang. Världen och samhällen är överallt resultatet av samproduktion. Fler än en, färre än många aktörer tillsammans ger upphov till det som är. Förändring är det enda som är konstant, och det är också enligt Deleuze vad som upprepas i processen som resulterar i samhället. Det är vad hans avhandling Difference and Repetition handlar om.

När vi säger att vapnet är oskiljaktigt från en hastighetsvektor under det att verktyget förblir bundet till tyngdlagen vill vi bara indikera en skillnad mellan två typer av sammansättningar, även om verktyget i sin egen sammansättning rent abstrakt sett skulle vara ”snabbare” och vapnet mer ”tungt”. Verktyget är väsentligen förbundet med en genetisk process, med en förflyttning och ett förbrukande av kraft som finner sina lagar i arbetet, under det att vapnet enbart förhåller sig till utövandet eller manifestationen av kraft i rum och tid i enlighet med den fria handingens modell.

Verktyg används för att skapa något och för att främja processer av blivande, i på förhand önskade riktningar. Därför förbrukar de mer kraft, för de söker sig fram efter en plan, en extern vilja. Eftersom det är svårt att veta vilka hinder och problem som dyker upp under vägs måste verktygen laddas med mer kraft än vad som är nödvändigt, för att ha ett slags buffert. Garantier för framgång har ett pris. Vapen däremot har ett mål, att vinna. Vägen dit är underordnad, och följaktligen behöver vapnet laddas med inget mer än förmågan att söka sig fram genom rummet efter principen om minsta motståndets lag.

Vapnet faller inte ned från himlen och det förutsätter uppenbarligen också produktion, förflyttning, förbrukning och motstånd. Men denna aspekt gäller den gemensamma sfären för vapnet och verktyget och ännu inte det specifika för vapnet, vilket först uppträder när kraften betraktas för sig, när den bara förhåller sig till numret, rörelsen, rummet och tiden, eller när hastighet läggs till förflyttningen.

Sammanhangen, konsekvenserna och samtliga aktörer är det som tillsammans bestämmer vad som är vad. Det gäller inte bara verktyg och vapen, det gäller allt. Det gäller bara att lära sig se detta. Och när man väl en gång har lärt sig se öppnar sig en helt ny värld. Inget har emellertid förändrats, ändå är inget sig likt. Efter att man lärt sig se kan man aldrig falla tillbaka i ignoransen bekväma ansvarslöshet. Det är också detta som gör det så svårt, och som man måste ha i färskt minne, om och när man vill diskutera samhället med någon som ännu inte har lärt sig se, eller som inte förstår vitsen med att tänka med hjälp av verktyg.

Kulturvetare tvingas, för att kunna hantera insikter som på många sätt ställer en vardaglig förståelse av världen på ända, utveckla och hantera ett slags dubbel kompetens. Kultur, liksom alla andra sammanhang är något paradoxalt, ofta motsägelsefullt och sällan logisk. Ändå är det alltid logik, förnuft och tydliga regler som antas vara lösningen på människors kollektiva problem, om människorna själva får bestämma och uttala sig. Häri ligger utmaningen för kulturvetaren. För att överleva, inom akademin och i samhället, krävs en dubbel kompetens.

Kvinnor brukar avkrävas det, dubbel kompetens, för att överleva inom organisationer och för att kunna göra karriär. Samma med människor som på andra sätt avviker från normen. Vill man i sådana sammanhang och under sådana omständigheter slå sig fram och få sin röst hörd krävs att man både kan tala maktens språk, och att man kan se förbi och hantera den logik som råder där. Det behöver aldrig den som uppfyller normen, vilket är en styrka, men också en svaghet (eftersom det man vinner i makt förlorar man i flexibilitet). Det sägs att män bara läser böcker av män, medan kvinnor läser böcker av både manliga och kvinnliga författare. Det är ett annan exempel på den påtvingade dubbla kompetens som avkrävs dem som inte uppfyller normen. Förhållandet ger kvinnor (kvinnor som stämmer överens med den feminina schablonen vill säga) en vidgad kompetens, ökade erfarenheter och ökade möjligheter att klara sig i en föränderlig värld. Men det är samtidigt en svaghet, för den som tillhör minoriteten måste prestera mer och ha fler kompetenser för att överleva i ett sammanhang. Liksom nomaden som står rustad för fler och varierande scenarios, men som inte har tid och möjlighet att fördjupa sig på allvar. Vad som är bäst och vilken strategi som är att föredra bestäms av sammanhanget och syftet, i efterhand utifrån de faktiska konsekvenserna.

Kulturvetare studerar resultatet av interaktionen mellan människor. Den kollektivt upprätthålla storhet som benämns samhället eller kulturen. Det är ett studieobjekt som inte inrättar sig efter människornas önskningar om hur det borde vara. Kulturen följer sin egen logik, blir till som ett maskiniskt fylum, enligt evolutionära principer. Kulturen är liksom naturen paradoxal. Per definition är den motsägelsefull. Det är den viktigaste insikten en blivande kulturvetare måste lära sig att hantera. Komplexitet, att det inte går att förutsäga vad som skall hända framöver. Det i den som alla samtal om kultur börjar. Framtiden skapas i och genom handling, här och nu. Ständigt. Allas samlade handlingar ger upphov till resultatet, kultur. Och det är detta som kulturvetaren studerar och försöker förstå.

Kulturvetarens uppgift, eller en av dem i alla fall, den jag känner mig mest bekväm i just nu, är att medla mellan olika kunskapsläger. Så vill jag se på min roll. Jag har och vill utveckla denna dubbla kompetens, och menar att det är en insikt som behövs för samhällets långsiktiga överlevnad.

Konkret talat, ett vapen relaterar som sådant inte till modellen Arbete utan till modellen Fri handling, om vi antar att arbetets betingelse uppfyllts någon annanstans. Ur kraftens synvinkel är verktyget förbundet med systemet tyngdkraft-förflyttning, vikt-höjd, vapnet däremot med systemet hastighet-perpetuum mobile (det är i denna mening man kan säga att hastigheten själv är ett ”vapensystem”).

Vilken värld vill vi bygga? Vilka ideal är värda att sträva efter? Det är centrala frågor som avgör vilka handlingar som bör premieras och vilka som bör motarbetas. Vart man hamnar kan ingen veta, bara vart vi är på väg. Allt annat bestäms av det aktuella sammanhanget, vilket också blir till och förändras, processuellt. Det är i alla fall ett resultat av mitt arbete för att förstå samhället och kultur, med hjälp av verktygen som skapats av Deleuze och Guattari.