En skola med skenbar valfrihet

Skriver om skolan igen. Det är en viktig fråga, inte bara för mig som arbetar i slutet av utbildningskedjan och så att säga får ta hand om utfallet av reformerna i grund- och gymnasieskolan. Skolan är ett av benen som resten av samhället vilar på. En central institution, och absolut inget särintresse. Skolan är en angelägenhet för allt annat, för där läggs grunden till allt. Utan en välutbildad och kunnig befolkning, en befolkning där andelen utbildade och kunniga är hög, är det svårt att bygga ett samhälle för alla idag. På grund av förändrade krav från befolkningen, och som ett resultat av den tekniska utvecklingen krävs det att utbildningsnivån är hög. Alternativet är ett helt annat samhälle, ett samhälle mer präglat av "ur hand i mun". Ett sårbart samhälle som är i händerna på krafter man inte kan bemästra. Ett samhälle ingen vill ha, oavsett hur man själv ställer sig till utbildning.

Tänkte reflektera lite kring debatten om för eller emot friskolan, utifrån vad man skriver i SvD, i den påbörjade serien reportage om friskolereformen. Börjar med att haka tag i och bygga vidare på en kommentar på förra posten om skolan, från Ann-Helen, som skriver om detta med valfrihet (som är ett helt nytt moment vilket införts i utbildningssystemet, i alla fall i de tidiga åren är det en ny företeelse); vad är det vi väljer, och vilka konsekvenser medför väljandet?

Ja, vad är valfriheten? Den bygger väl på att det först har fastställts att en massa saker i någon mening är olika varandra och att man därför måste välja (och specialisera), men varje val betyder bortval av något annat. Det kan bli rätt pressande att välja "rätt" (och hur ska man veta det? vad ska man ta med i beräkningen?). Inte konstigt att elever byter skolor och inriktningar.. systemet bygger upp till det. Sen kan man fråga sig om de "olika" skolorna verkligen är så olika? Eller om det mer är olikhet (profilering, kontrastering mot andra) som krävs för att marknadsföra sig.

Vad väljer vi bort när vi väljer skola? Den frågan drunknar i debatten om för eller emot, men den är viktig. Viktigare än frågan om det fria valets vara eller icke-vara. För det man har valt bort har man förlorat. Gemenskapen, till exempel, en skola för alla. Bra eller dålig, men en enhetlig skola ger alla elever samma grund att stå på. Den har vi som land valt bort när vi valde att genomföra friskolereformen. Det är en konsekvens som vi ännu inte har sett resultatet av, för det har inte gått tillräckligt lång tid. Och om vi inte gillar det vi där och då får se, är vägen tillbaka mödosam. Och det är bara en av en hel massa konsekvenser av reformen som inte diskuteras, eller ens får plats i debatten. För att den lätt blir känslosam och polariserad.

Det är olyckligt att skolfrågan kommit att handla om för eller emot, friskolor. Den frågan ser jag som underordnad, liksom frågan om vinst. Allt som inte handlar om kunskap, ifråga om skola och utbildning, är underordnat. En skoldebatt som inte sätter kunskap, kunskapens värde/användbarhet och innehåll i första rummet. En skoldebatt som inte först klarar av och lägger fast de långsiktiga målen för verksamheten, är en debatt och även en skolpolitik som är missriktad och problematisk.

Valfrihet och konkurrens, att det skulle leda till ökade kunskaper i befolkningen och högre kvalitet i utbildningen. Jag vet inte, vad talar för det, egentligen? Att konkurrens driver kvalitet inom många andra områden är uppenbart, men inom skolan? Var finns underlaget för det, och hur har det tagits fram? Jag ser bara exempel på motsatsen, tyvärr. Till exempel i SvDs artikelserie.

– Nedgången i elevantalet minskar den totala marknaden men kommer sannolikt leda till ökad konsolidering med färre aktörer. Den processen är redan igång men kommer nu att ske snabbare. De som kommer att tvingas lägga ned är antagligen främst de små aktörerna. De större koncernerna vet att om de håller ut ett tag kan de konkurrera ut de andra, säger Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning.

Vad händer med den utlovade valfriheten när utbildningsmarknaden konsolideras med färre aktörer som resultat och fler konkurser. Är det inte i själva verket en övergång från en kommunal skola till en privat?

Resultatet kommer, som Marcus Strömberg ser det, bli att de större aktörerna kommer att dominera marknaden allt mer. På gott och ont.

– Vi ser redan en strömlinjeformning i utbudet genom att några huvudmän vuxit snabbt. Det har vi försökt möta på Academedia genom att behålla mångfalden inom koncernen. Men jag är i grunden övertygad om att stora aktörer behövs för att lyfta resultaten i skolan och för att få en ökad professionalisering, säger han.

Marcus Strömberg poängterar ändå, precis som många andra, att det självklart finns mindre aktörer som också kommer att klara sig bra de kommande åren. Men konkurser lär det bli - och i efterdyningarna av konkurserna kan tuffare regler införas som gör att det blir betydligt svårare för mindre aktörer att över huvud taget starta skolor framöver, tror professor Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning.

Tecknen är tydliga, och vad är reformen värd då? Det är så som alla ekonomiska marknader fungerar, och som jag ser det är det inte vinst eller inte som är problemet, det är att skolan blir ett företag som tvingas ägna mer fokus åt ekonomi än åt kunskapsutveckling, åtminstone ibland, i alla fall i tider av kris.

Kunskap utvecklas bäst i en tillåtande miljö, där det finns både tid och tålamod. Alla vet att det är så. Kunskap utvecklas bäst i samverkan mellan olika individer med olika mål, intressen och förutsättningar. Särskilt i de tidiga åren är det viktigt att kunskapen får växa i sin egen takt, utan andra krav än nyfikenhet. Alla vill lära, men alla vill och kan inte konkurrera om utrymme och resurser, av olika skäl. Och om det är vad som krävs för att få tillgång till kunskap, kommer vi att bygga ett framtida samhälle där hänsynslöshet krävs för att få tillträde till och möjlighet att skapa sig ett drägligt liv.

Kunskap är det verktyg som samhället skapas av och upprätthålls genom. Kunskap kan inte köpas för pengar. Kunskap kan man bara tillägna sig genom hårt och målmedvetet arbete. Och om man då samtidigt tvingas ägna uppmärksamhet åt att bevaka sina intressen och om den skola man valt riskerar att gå i konkurs, då blir kunskapen lidande. Det kostar pengar, för samhället. Mycket pengar, och om kunskapen dessutom blir lidande ökas kostnaden på samma sätt som i lånekarusellen i eurozonen.

Hur man än gör kommer ens handlingar att resultera i konsekvenser. Och de måste ställas mot de övergripande mål man har för att man överhuvudtaget skall kunna diskutera ämnet. Dessutom krävs det att samtalsdeltagarna har goda kunskaper och är väl insatta i frågan. Konkurrens är målet och medlet idag. Därför är det oerhört viktigt att resultatet, utfallet av skolreformen nu granskas. Lika viktigt är det att slutsatser dras och att politiken omformas i enlighet med insikterna (och inte med politiska åsikter). Kunskap är svårt att bygga, men otroligt lätt att rasera. Det är en insikt som vår nuvarande utbildningsminister saknar, och det är farligt!

Det finns inga enkla lösningar, och inga genvägar till en skola som verkligen genererar kunskap och som utbildar eleverna och gör dem redo för högre utbildning. Bara hårt och hängivet arbete samt nyfikenhet. Det är i grund och botten enkelt, men just därför svårt! Förstår man det, då har man skaffat sig en bra utgångspunkt, både för att samtala om skolan och om kunskap.