Drömmer man om det bästa riskerar man det viktigaste

Visioner och drömmar om det bästa, det snabbaste, mest effektiva, vackraste och högsta. Drömmar om ett samhälle i framkant, som kan sola sig i glansen av framgångsrika medborgare. Den drömmen lever och politiker och ansvariga slåss om att formulera den bästa vägen dit. Konsekvent väljer man emellertid fel väg, för sanningen är att det inte finns en kungsväg till framgång. Enda sättet att bli bäst är att bryta ny mark, göra det oväntade och att ha tålamod, överseende och tro på vanliga människors förmåga. Tvärt emot vad en sådan som Jan Björklund och andra politiker vill få oss att tro är det underifrån som allt gott växer och frodas. Alltid underifrån, och oväntat.

Det stämmer inte det som Björklund hävdar, att satsningar på de allra bästa skulle leda till framgång och välstånd för Sverige. Elitsatsningar är vad sockerbitar är för getingarna, oemotståndliga. Det är satsningar som ingen kan ifrågasätta utan att själv framstå som en idiot, men det betyder inte att det fingerar, annat är i den politiska retoriken. I praktiken, i den värld där människor lever och verkar, där råder andra lagar. Det vet alla som har studerat levt liv och kultur. Den typen av uttalanden är resultatet av forskning som aldrig kommer att komma ifråga för elitsatsningar. Men tro nu inte att jag är bitter och likt räven surar i känslan av att vara förbigången. Jag är inte intresserad av att konkurrera om ära, framgång och ekonomiska medel med framgångshungriga, egocentrerade elitforskare. Det skulle innebära att jag tvingas sälja min själ och allt jag tror på. Jag vill inte leva i det samhälle Björkund vill få mig att längta efter, som det enda samhället värt namnet.

Jag är fortfarande uppfylld av Billy Braggs ord från spelningen i fredags på Way out West, om att det finns en unik kraft i gemenskapen och värmen mellan människor som vill hjälpa varandra, istället för individer som söker personlig framgång. Hellre lite sämre standard för alla, tillsammans, än ett rikt liv för mig själv. Tron på kraften i gemenskapen kan bygga en hållbar framtid. Satsningar på de redan framgångsrika premierar egenskaper gynnar helt andra framtidsscenarios. De bästa, rikaste och mest framgångsrika har det ju redan bra. Hur skulle resten av befolkningen kunna får det bättre genom att de redan gynnade får det ännu bättre?

Flygindustrin (läs här, och här) kan fungera som exempel på den logik som Björklunds resonemang utgår från. Eller hemelektronikbranschen, eller vänta lite, det är ju så det ser ut över hela linjen. Vem blir framgångsrik där? Jo den som ligger närmast konkursens rand. Den som är mest riskbenägen och våghalsig, eller som har turen att föra en vara eller produkt som är helt unik. Bara så går det att blir framgångsrik i en värld där den bästa idealiseras. Alla vill vara bäst, och därför blir alla förlorare. Åtminstone på sikt. Det kostar pengar att erbjuda trygg service även på sikt, eller att sälja varor som håller. Och den som erbjuder god vård enligt principer som ligger i linje med vad man vet och inte vad som fungerar i den politiska retoriken (om detta kan man läsa i en tänkvärd debattartikel i GP) kommer att framstå som en förlorare. Så ser logiken som Björklund talar om ut. Det är den värld han vill bygga för oss som lever här i Sverige. Det är Folkpartiets och regeringens vision för framtiden.

Att det inte fungerar kan enkelt illustreras genom en kort reflektion kring det spektakel, OS-avslutningen, vi alla kunde ta del av igår på TV (något som inte självklart kommer att vara möjligt nästa gång OS arrangeras i Rio, för då är det inte Public Service som sänder, utan ett kommersiellt företag som vunnit en upphandling i konkurrens). England hade här chansen att visa upp sig, och man tog den. Med pukor och trumpeter erbjöd man tittarna det bästa man förfogar över. Man visade världen hur framgångsrik man är som nation. Stolt radade man upp celebriteter. Vad fick vi se? Fundera ...

Var det inte frukterna av en annan politik än den som förs idag som hyllades i OS-avslutningen? Följande passage från DNs rapportering från arrangemanget säger allt:

Queens ”Bohemian rhapsody” glider över i John Lennons ”Imagine”, sjungen av en barnkör. Faktiskt dyker John Lennon själv upp på storskärmarna. Enligt kommentatorerna är det första gången denna filmsekvens med ”Imagine” visas för allmänheten. Från Lennon/Onos privata arkiv. 

George Michael, popstjärna uppvuxen i OS-staden London, äntrar scenen för att sjunga sin ”Freedom”. 

Efter en uppvisning av brittiskt mode – designers och modeller – kommer nästa brittiska popjätte. Annie Lennox färdas in på ett fantastiskt fantasiskepp och sjunger ”Little Bird”.
Sittande uppe på en buss som kan beskrivas som ”psykedeliskt” målad i starka färger kommer Russel Brand in och sjunger Beatles ”I am the walrus” genom en megafon. 

Innerplan har blivit till ett stort dansgolv och Fatboy Slim kommer in med skivspelare och mixerbord.

Finns hur mycket kunskap som helst att hämta ur dessa rader och från det vi fick se igår. Det är 1900-talet man hyllar. Det är artister och musik från en annan värd, ett annat samhälle som lyfts fram. Det är resultatet av en helt annan politik man vill ha och vill visa. Drömmar om en värld som inte finns. Det var vad jag såg igår. Åldrade artister som spelar sina gamla hits. Väldigt lite av det som skapats under innevarande sekel visades upp.

Lennon sjunger dessutom om en värld utan länder och religioner att dö för, vilket är paradoxalt med tanke på sammanhanget där han får framträda. Han drömde om en värld där alla solidariskt ställde upp för varandra, men får sjunga under OS där bara de bästa får sola sig i glansen. Där bara vinnare får högsta betyg och ökade anslag.

Fatboy Slim mixar symptomatiskt gamla toner på ett nytt sätt. Det är väl just vad Björlund och andra politiker och företagsledare vill; sola sig i glansen av det som varit. Det är inte framtidens Storbritannien som hyllades, det var minnen av fornstora dagar som begravdes.

Spice Girls återförenade, jag vet inte.  När det är det mest spännande man har att komma med, eller när det är en död artist som får leda allsången, då ser jag inte en lysande framtid. Jag ser äreminnen över en värld där man trodde på varandra, på solidaritet och på det oväntade. En värld mer präglad av kollektiva lösningar än dagens. Jag ser det lika tydligt som Bryan Mays gråa hår och Eric Idles stapplighet. Artister, modeskapare och andra, som fick möjlighet att växa och bli framgångsrika i en annan värld än den vi bygger för våra barn.

Bara genom att tro på allas förmåga kan man producera framgångsrika individer. Bara genom att värna om kollektivet kan det lyckligt lottade fåtalet nå framgång. Bara genom att tro på styrkan i gemenskapen, genom att skapa långsiktigt hållbara samhällen, och bygga företag som strävar efter något annat än att vara bäst till varje tänkbart pris.

Bara genom att ge kan man få. Det var vad jag såg igår på TV, (och jag håller med Andres Looko, i SvD). Vad såg du? Vilka visioner bär du på, och vilket samhälle vill du leva i? Det är vad politik bör handla om, visioner och viljan att göra något för det stora flertalet. Inte om elitsatsningar för redan framgångsrika, för det är en kalkyl som ser bra ut och fungerar i retoriken, men bara där!