tisdag 7 augusti 2012

Tillbaka i tjänst, på gott och ont

Efter en lång och avslappnad, vilsam sommar börjar det bli dags att åter träda in i den akademiska världen. Den fysiska delen av den vill säga, för akademiker är aldrig lediga. Akademiker är man alltid. Kunskaperna man har skaffat sig tar inte semester, lämnas inte på skrivbordet. Kunskaperna har på gott och på ont tagit sig innanför huden på den som en gång anträtt den akademiska banan. Människan är ett lärande djur, och först när demensen sätter in kan man börja frigöra sig från det man vet.

På gott och ont är det dags att jobba akademiskt. Utmaningarna som står för dörren längtar jag verkligen efter. Denna höst har jag efter beslut från regeringen tvingats söka mig ut och bort från kulturvetenskapen, för vi tar inte in några nya programstudenter. Kultur- och samhällsanalys är nerlagt, borta, oönskat. Av ekonomiskt, strikt budgetmässiga skäl. Alltså måste jag fylla min tid med annat, i en krympande organisation där alla värnar om sitt. Tacksam över att ha hittat ett nytt sammanhang där mina kompetenser tagits emot med öppna armar längtar jag efter att få börja. Både forskning och undervisning. Enda problemet är en tjänstefördelning som inte får fyllas mer än till brädden. Ett tekniskt problem som går att kringgå, om man vill och är lite klurig.

Lite klurig räcker det dock inte att vara för att hantera det jag inte längtar efter. Akademiskt käbbel, strider om vem som har rätt där placeringen i hierarkin väger tyngre än argumenten och empirin. Den delen av akademin där professorns ord alltid är mer värt att lyssna till än en aldrig så kunnig och välartikulerad synpunkt från någon som ej är professor. Den delen längtar jag inte tillbaka till. Samma sak varje år. Först vaknar lusten att veta, och längtan efter lärande och undervisning. Sedan kryper den sig på, känslan av det egentligen inte spelar någon roll vad man vet. Känslan av att det enda som räknas är vilken grad man har, vilken plats man uppnått i hackordningen.

Kan inte rätta mig i det ledet. Vägrar acceptera att kunskap har med meriter att göra. I den bästa av världar, så klart, är kunskap liktydigt med forskarens titel. Men vi har överallt och alltid att göra med levt liv. Liv som utspelar sig i realtid. Och där behöver den som blivit professor inte lyssna, och den som strävar efter att själv bli professor kommer alltid att ha mer att vinna på att läsa och hänvisa till artiklar av erkända referenser, än att använda sitt egna sunda förnuft och förmågan till kritiskt tänkande.

Akademins cirkulerande av referenser vänder forskarnas blick bort från världen, in mot sig själv, den egna naveln och gruppen av lierade. Makten över vetandet är viktigare än kunskapen. Forskningsmedel, det som betalar hyran, delas i hög grad ut efter principer som är dolda. Påfallande ofta får den som redan fått, för att hen har meriterna som krävs. Resultatet är att man premierar mer av samma. Intellektuell inavel, brist på ny-tänkande och nepotism är en påtaglig risk. Eftersom det är vad som premieras i nuvarande system.

Långt ifrån alla följer med i den strömmen. Som tur är finns det mer som är positivt än negativt i akademin. Därför längtar jag även i år tillbaka. Men för varje år som går längtar jag lite mindre. Min entusiasm bryts sakta ner, ju mer jag tvingas hantera den typ av problem som följer med cirkulerande referenser och intellektuell inavel. När jag tvingas resonera med frånvarande texter, Johansson 2003, istället för med den jag samtalar. När referensen används för att platta till samtalspartnern, när akademiska meriter används för att få rätt i samtalet. Den dag då det tar överhanden, den dagen är jag långt borta.

Vetenskapen måste ständigt stå med skit upp till knäna. Mitt i vetandets grund måste akademikerna befinna sig. För att veta och för att kritiskt kunna granska vetandet måste man vara i världen, leva fullt ut, tillsammans med resten av samhället. Kunskap finns överallt, utom i akademiska texter. Där finns bara resultatet av forskarnas möda, ingen kunskap. Det är den vanligaste missuppfattningen om akademin, att den äger kunskap. Och när akademikerna själva går på och bejakar den myten, då står det illa till.

Ingen äger kunskap! Kunskap är något man söker, ständigt. Kunskap är ett verb, inte ett substantiv. En aktivitet, ett verktyg. Inget man har, det är något man gör. Kunskap måste kommuniceras och användas för att bli nyttig. Kunskap kan inte refereras, den måste praktiseras. Levt liv går inte att fånga i vetenskapliga artiklar. Akademiska texter är forskares medium för kommunikation, inte sanningen. Meriter, titlar och utmärkelser är belöningar för väl utfört arbete, aldrig ett carte blank för maktutövning. Den som inte har empirisk täckning, eller som kan anföra logiskt konsistenta argument för sina slutsatser, har förbrukat sin rätt att bli lyssnad på. Professorn som bara talar med stöd i cirkulerande referenser eller i kraft av sitt ämbete bör ledas av banan, pensioneras. I den bästa av världar.

På gott och ont lever jag och du här och nu, i denna värld. Den är inte den bästa av världar, men det är den värld vi har att hantera. Och den kan bli bättre, om tillräckligt många vill och är beredda att jobba för saken. Det är där för jag bloggar. Det det hopp jag lever på. Därför längtar jag trots allt tillbaka, på gott och på ont, in i den akademiska grottekvarnen.

Nu kör vi så det ryker!

Inga kommentarer: