Tänker med Deleuze XXIII

Hastighet handlade förra posten i serien om. Hur hastighet fångas av verktyg/vapen. Hur allt ytterst kan sägas vara hastighet.

Den omvända invändningen är mer komplex, nämligen att hastigheten förefaller vara del lika mycket av verktyget som av vapnet och ingalunda skulle vara specifik för krigsmaskinen.

Hastighet, rörelse, flöden. Överallt råder förändring, snabbare eller långsammare förändring. Flöden kan stoppas en tid, dämmas upp, men aldrig hindras. Flöden kan sina på vissa platser, men rörelsen och förändringen i världen är konstant. Strävan efter makt, tendenser till sammanhållning, territorialisering skapar allt starkare flöden genom att kanalisera och koncentrera. Ända tills gränsen för just det flödet nåtts. Då flyttas fokus till något annat.

För att något efter skall uppfattas krävs en ökning i effekt. Affekter har förmågan att förändra flödet av tillblivelse bara om de registreras som just affekt. Det sker en ganska snabb utnötning i alla kulturella sammanhang. Braskande rubriker utarmar affektionsvärdet på sikt. Därför krävs det mer och mer spektakulära händelser för att människor skall höja på ögonbrynen. Efter den 11 september är det svårt att riktigt skaka om någon, till exempel. Och OS-invigningar måste ändra uttryck när man nått gränsen för vad som är möjligt att göra. Därför valde London ett annat spår än Peking. Och så vidare, överallt. Krig, kärlek och kultur fungerar i princip på samma sätt.

Motorns historia är inte bara militär. Men kanske har man alltför mycket tittat på rörelsernas kvantitet i stället för att söka kvalitativa modeller. De två ideala motoriska modellerna skulle vara arbetets motor och den fria handlingen.

Arbetet är påtvingad rörelse, rörelse med en orsak utanför den aktör som arbetar.

Arbetet är en motorisk orsak som stöter på motstånd, opererar på det yttre, fullbordas och uttöms i sin verkan och som måste förnyas i varje ögonblick.

Arbetet kräver energi utifrån för att dess rörelse skall hållas igång. Pengar, mat, behov av tak över huvudet. Eller hot om våld eller förlorade privilegier. Vad som helst kan fungera, men det kommer utifrån.

Den fria handlingen är också en motorisk orsak, men den behöver inte övervinna något motstånd, den agerar bara på den rörliga kroppen själv, den uttöms inte i sin verkan och den äger kontinuitet mellan två ögonblick.

Konstnärens skapande, som bygger på inspiration kan sägas vara en fri handling. Om skapandet inte syftar till att uppnå ett resultat som skall säljas. Artikelskrivande är arbete, för det är vad som krävs av oss akademiker. Bloggande däremot är att likna vid fritt skapande, för det som driver (i alla fall) en blogg som Flyktlinjer framåt, är ren lust och inspiration. Ju mer jag bloggar, desto mer energi och inspiration får jag. Ju mer tid jag lägger, desto mer får jag tillbaka.

Oavsett hastighetens mått eller grad är den relativ i det första fallet, absolut i det andra (idén om perpetuum mobile).

Det som görs av och i lust, utan yttre krav, saknar gräns. Dess rörelse är absolut och fortsätter så länge som förhållandena är oförändrade, eller i alla fall så länge glädjen i utförandet finns där. När jag bloggar  flyter tiden fritt. När jag arbetar, även om jag trivs, är jag medveten om tidens rörelse. Absolut och relativ hastighet kan i alla fall förstås på det sättet.

Vad som räknas i arbetet är appliktionspunkten för en resulterande kraft som utövas på en kropp betraktad som ”en” (gravitation) och den relativa förflyttningen av denna applikationspunkt.

Arbete har ett syfte, en bestämd riktning. Något skall förändras, på ett specifikt sätt. Annars är det inget arbete. Graden av motstånd kan variera, men motståndet finns där alltid, i arbetet.

I den fria handlingen är det centrala hur kroppens element undflyr gravitationen för att på ett absolut sätt inta ett icke punktbaserat rum.

Fritt skapande tar sig fram längs vägar där det går, utan bestämt mål. Därav den rena glädjen och fria rörelsen. Inget förblir oförändrat, överallt blir allt till. Rörelsen är konstant, men dess riktning och kraften som krävs för att hålla den igång varierar. Två poler även här. Mönstret i Deleuze och Guattaris tänkande är välbekant. Ena polen i kontinuumet är arbetets rörelse, den andra är fritt skapande. Och allt som görs uppvisar mer eller mindre kännetecken från än den ena än den andra.

Vapen och deras handhavande förefaller relatera till en modell för fri handling och verktygen till en modell för arbete.

Vapnen har ett syfte, att vinna, till varje pris. Därför kommer dessa med färre restriktioner. Vapnen kan användas till vad som helst som vinner konflikten. Verktyg är skapade för ett specifikt syfte och kan följaktligen bara användas på begränsade sätt. Vill man göra något annat med verktyget krävs mer energi, och mer eller mindre besvärliga motstånd måste övervinnas.

Den linjära förflyttningen från en punkt till en annan utgör verktygets relativa rörelse och den virvelartade ockupationen av ett rum utgör vapnets absoluta rörelse.

När man inte behöver bekymra sig över hur eller var arbetet utförs, bara det blir bra, då krävs mindre energi. Det motsatta gäller för specifika uppgifter som måste utföras strikt efter planen.  

Det är som om vapnet vore rörligt, rörde sig av sig självt, under det att verktyget är rört. Detta band mellan verktyg och arbete är ingalunda uppenbart så länge man inte definierar arbetet på det motoriska eller reella sätt som vi gör här.

Allt handlar som sagt om hur man väljer att se på saker och ting. Ankharen, igen. Och förstår man det förstår man varför Deleuze och Guattari är så noga med att poängtera att det är verktyg de skapar, inte uttalanden om världen. Verktyg för tanken, begrepp för att förstå världen, med hjälp av. Det är vad vi får oss till livs. Texterna, liksom dessa bloggposter, blir vad man gör med och av dem. Verktyg har inget värde i sig, bara utifrån resultatet av användningen, i efterhand går det att uttala sig om dess betydelse och verkan.

Det är inte verktyget som definierar arbetet, utan omvänt. Verktyget förutsätter arbetet. Det måste tillfogas att också vapnen implicerar att orsaken måste förnyas, också de uttöms eller till och med ett försvinner i sin verkan, innefattar en konfrontation med yttre motstånd, en förflyttning av kraft, etc.

Funktion och användande är vad som skapar mening, inte tvärt om. Ett verktyg blir ett verktyg genom hur det används. Samma gäller vapnen, därför är det först i efterhand som det går att avgöra vad som är vad. Skillnaden mellan vapen och verktyg är inte absolut, den är relativ och uppstår i och genom användandet. Samma gäller för arbete och fritid. Det som är fritidssysslor för mig är arbete för någon annan, och tvärt om. Alltid i efterhand, aldrig a priori. Kultur, kunskap, sanning, allt får sitt värde i efterhand. Och den som hävdar motsatsen försöker utöva makt.

Därför bör man lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar. Ingen kan veta något om någon förrän dennes ord och tankar har testats, i efterhand. Ändå är det sällan som det är så det ser ut i samhället, till exempel när betydelsefulla uppgifter och ansvar fördelas. Då går man på gamla meriter. Olyckligt, även om det är förståeligt. Men det är ett val, och alla val kan göras om, i ljuset av ny kunskap. Ett annat samhälle är alltid möjligt, i framtiden, om tillräckligt många vill och är beredda på att göra vad som krävs.

Det vore lönlöst att söka förläna vapnen en magisk kraft som skulle stå mot verktygens tvång: vapen och verktyg är underkastade samma lagar, vilka också definierar deras gemensamma sfär.

Skillnaden är ofta liten, det är valet av perspektiv som fäller avgörandet och förändrar riktningen på blivandet. Sedan, så att säga, gör tiden jobbet. Därför är det avgörande hur man väljer att se på än det ena än det andra. Vilka verktyg man använder spelar roll, speciellt på sikt. Rörelsen är konstant, glöm inte det. En fjärils vingslag på en sida av jorden kan enligt kaosteorins modeller ge upphov till dramatiska konsekvenser längre bort, senare. Samma gäller för kulturell tillblivelse. Hitler blev Hitler över tid, tillsammans med många andra.  

Men principen för varje teknologi är att visa att ett tekniskt element förblir abstrakt, helt obestämt, så länge man inte relaterar det till den sammansättning det förutsätter.

Sammanhanget (och konsekvenserna) är vad som bestämmer värdet och betydelsen på vad man än har att hantera eller vill förstå. Alltid sammanhanget. Inget kan därför preciseras närmare än fler än en, färre än många. Överallt, alltid, finns en öppning för alternativ tillblivelse. Ingen kalkyl går jämnt upp, annat i modellernas värld och i laboratorierna. Det är skillnaden mellan kunskap om levt liv, och kunskap om naturlagar.

Det som föregår det tekniska elementet är maskinen: inte den tekniska maskinen som själv är en mängd av element, utan den sociala och kollektiva maskinen, den maskinella sammansättning som kommer att bestämma vad som är ett tekniskt element vid ett givet ögonblick, vilken som är dess användning och utsträckning, hur det ska förstås, etc.

Sammanhang och resultatet av handling, efteråt, det är det enda man kan veta något om. Allt annat är gissningar om framtiden, som är en öppen fråga. Samhället blir till genom handlingarna som utförs där och tankarna som tänks om det. Därför är det så viktigt att samtala, för det är i och genom utbyte av kunskap, tankar och visioner som det kultur skapas, vilket utgör förutsättningen för det som blir till i den process som livet är.