Tänker med Deleuze XVII

Arbetet pockar på uppmärksamhet allt mer. Vilan är över, även om allt inte går på helfart. Vill ha en mjuk övergång, för att orka länge. Tror inte det är hållbart, någonstans, att krama all must ur allt, så fort som möjligt. Ändå är det just vad vi gör, och vad som idealiseras idag. Projekt, korta koncentrerade insatser, i rad. Är det inte så arbetslivet ser ut för de flesta? Vi tvingas bli allt mer engagerade, och vi ska jobba snabbare. Hur länge håller en kropp, fysiskt och psykiskt? Är vi som samhälle nära gränsen, eller finns det potential kvar? Vem vet, går det att veta, på förhand? Vad håller vi (som lever här och nu, i västvärlden) på med?

Tittar i dagens tidning, och förfäras. Tecknen på att det sätt som samhället organiserats på inte är hållbart radas upp. Tågkaos i Skåne. Forskarkompetenser i Södertälje som riskerar att upplösas. Effektiviseringar och överetableringar som riskerar att tvinga ut ännu fler i arbetslöshet. En gemensam Europeisk valuta som ingen verkar vilja ta i med tång, och som kastats i knät på svaga politiker. Och förslag på lösningar som inte visar några som helt tecken på ny-tänkande, bara mer av samma medicin som redan visat sig verkningslös. Var finns visionerna, viljan att tänka nytt och modet att satsa på sådant som inte prövats ännu? Var finns vägen ut ur den låsning som mänskligheten just nu sitter fast i, och som ökar ju mer som görs?

Jag ser många vägar ut, lösningar på och verktyg som är värda att prova. Inte bara hos Gilles Deleuze och Felix Guattari, men det är dem som utgör temat för denna serie bloggposter. Verktyg är nyckelordet, eller kartor. Insikten om hur viktigt det är att skilja mellan levd verklighet, i realtid, och teorier om verkligheten. För att förstå krävs distans, metoder för att betrakta nuet utifrån. Samtidigt är det viktigt att göra sig medveten om att det inte finns någon utsida varifrån man kan blicka in. Alla vi som lever, lever här och nu, tillsammans. Och alla vi interagerar med varandra och med allt annat i världen.

Genom att betrakta kunskap om världen som verktyg, vilka får sitt värde i och genom att användas och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna, skapas helt nya förutsättningar för levd verklighet. Genom att överge tanken om att det går att nå en absolut sanning, eller att det går att avgöra på förhand vilka verktyg och filosofier som är bäst, skapas ett helt nytt sätt att se på kunskap. Och möjligheterna till strid om vems vetande som är bäst eller vem man ska lyssna på, minimeras. Samtidigt minskas utrymmet för och möjligheterna till makt. Länge har Royal Science varit dominerande i akademin och i samhället. Nu är det dags att lyssna på insikter hämtade från minor science, nomadologisk vetenskap. För att skapa balans, och för att hitta möjliga vägar ut ur kriserna och låsningarna. Uppslag till sådant arbete, insikter om detta och verktyg som kan användas för att ändra riktningen på den väg vi alla slagit in på, hittar jag hos Deleuze och Guattari.

Det första kännetecknet hos det numrerande, nomadiska eller krigiska numret är att det alltid är komplext, det vill säga artikulerat. Varje gång ett komplex av nummer.

Komplext, inte komplicerat. Det är viktigt! Numren och mattematiken kommer i två versioner, två användningsområden (och här tvingas jag konstatera att mina kunskaper om mattematik är sorgligt bristfälliga. Jag behöver hjälp här för att komma vidare, av någon som kan. Det är ingen svaghet, det är en styrka. Tillsammans kommer man alltid längre. Har jag fel är jag tacksam för att jag uppmärksammas på det), en vardaglig: Aritmetik. Detta är mattematik, in action. Här ligger betoningen på användandet, resultatet. Den andra mattematiken är fysikens sätt att räkna, laboratoriets och modellernas räknesätt och filosofi. Det är en mattematik som är geometrisk. Det är ren teori.

Vardagen är komplex. Modellernas värld är komplicerade, och om det är dessa man utgår från (eller om man förväxlar dem med verkligheten) får man en annan syn på och förståelse för världen. Studier av levt liv ger vid handen att det är komplext och ofta motsägelsefullt. Så ser det inte ut i modellerna eller laboratorierna. Här finns en lång rad problem och meningsskiljaktigheter att lösa, innan det viktiga arbetet med att skapa en hållbar värld kan ta sin början. Vilken mattematik fungerar bäst, och till vad ska den användas? Om detta skriver Deleuze och Guattari i den passage jag just nu går igenom och tänker med hjälp av (det bör poängteras att detta inte är en presentation eller förklaring av Deleuze och Guattaris tankar, texten som här växer fram är resultatet av min användning av filosofernas verktyg).

Det är just av detta skäl som det ingalunda implicerar stora, homogena kvantiteter, som är fallet med Statsnummer eller det numrerade numret, utan snarare producerar sina effekter av oöverskådlighet genom en subtil artikulation, med andra ord genom sin distribution av heterogenitet i ett fritt rum.

Ute i krig gäller (som jag skrev i den förra bloggposten i serien) andra regler än hemma på kasernen och på krigsakademierna. I fält är det levda, aktuella situationer som skall hanteras i realtid. Komplexa problem som innehåller föränderliga parametrar vars kombinationer ständigt skiftas. Där fungerar bara aritmetik, levd vardag. Samma gäller i samhället, idag. Euron är ingen filosofisk abstraktion, eller den är i alla fall inte det bara. Eurosamarbetet kan liknas vid den krigssituation som målas upp av Deleuze och Guattari. Det är en kamp på liv och död, här och nu, i realtid. Alla, verkligen alla, till buds stående medel används i kampen för överlevnad. Och det går aldrig att räkna på allt. Kanske är det därför som ekonomerna som lanserade idén i dag, i ljuset av hur det blev, förhastar den? Det gick inte som modellerna förutspådde.

Ekonomiska processer, när de väl satts igång, följer samma lagar som levt liv. Kultur och ekonomi fungerar på samma sätt. Skillnaden mellan dem som forskar kring frågorna är dock stor. Ekonomerna (vill jag hävda) verkar i en anda av Royal Science, och kulturvetarna (högst förenklat, och tentativt) är inspirerade av och tänker med verktyg hämtade från minor science. Ekonomisk vetenskap: Geometrisk. Kulturvetenskap: Aritmetisk. Två sätt att se på och hantera samma verklighet. Klart det är svårt att komma överens då. Klart det blir problem att samarbeta. Fast vi måste, om vi skall överleva på sikt.

Verkligheten är den samma, oavsett hur vi väljer att se på den. Därför är det bättre att se till konsekvenser av olika verktyg, än att strida om vem som har rätt och sedan ge denne någon, detta sätt att tänka, oinskränkt makt. Lite mer samverkan, trial and error. Hårt arbete, ner i skiten. Ut i fält, agera här och nu, mot nya djärva mål. Tillsammans, i samverkan.

Inte ens Statsarméer kan släppa denna princip då de hanterar stora nummer (trots dominansen av ”basen” 10). Den romerska legionen var ett nummer sammansatt av nummer, artikulerat på så sätt att segmenten blev rörliga och figurerna geometriska, föränderliga och baserade på transformation.

Emergens, eller med ett annat ord, effekter som uppstår på andra skalnivåer än de ursprungliga, men som ger effekter även på nivåerna under. Det vad kriget, eller levt liv, människors vardagliga interaktion, ger upphov till. Då blir det som var komplicerat, komplext. Och det spelar i det läget ingen roll hur välorganiserad armén eller samhället är. Komplexa problem kräver lösningar som tar hänsyn till komplexiteten och som kan hantera effekterna av den. Vi lever i verkligheten, modellerna och teorierna är bara verktyg, kartor. Förståelse för detta är en viktig pusselbit i arbetet med att ta mänskligheten ur rådande låsning.

Det komplexa eller artikulerade numret innefattar inte bara människor utan också med nödvändighet vapen, djur och fordon.

Allt måste tas med i beräkningarna, allt samverkar, interagerar och påverkar allt annat. Världen består av mer än människor, och människor består av mer än DNA och språk. Posthumanism har jag skrivit om på andra ställen här på bloggen, och det är en vetenskapsgren som tagit dessa insikter på allvar. Med en sådan förståelse växer verktygslådan betydligt, fler möjliga vägar för tanken öppnar sig och chanserna ökar att man kan hitta lösningar på de problem som hela tiden uppstår. överallt.

Den aritmetiska basenheten är därför en sammansatt enhet: till exempel människa-häst-båge, 1 x 1 x 1, enligt den formel som ledde skyterna till deras triumf; och denna formel blir mer komplicerad i så måtto som vissa ”vapen” sammanfogar och artikulerar flera människor och djur, som i fallet med vagnen med två hästar och två människor, en som kör och en som kastar, 2 x 2 x 2 = 1; eller i fallet med den berömda skölden med två handtag från hoplit-reformen, som länkade samman mänskliga kedjor.

Drönare är inte lösningen. Avskaffandet av soldater i fält förändrar bara sättet att kriga. Försvarare och angripare skapar varandra i en ömsesidig process av blivande. Den processen är icke-linjär, och den blir hela tiden till. Och samma gäller för ekonomi, kultur och allt annat levt liv. Ju fler tekniker och annat (och här är det verkligen bara fantasin som sätter gränsen för vad som kan tänkas spela roll) som plockas in i ekvationen, desto mer komplex och svåröverblickbar blir ekvationen. Vid någon punkt är det bättre och mer effektivt att lämna modellvärlden och ägna all kraft åt det liv som levs här och nu, i realtid.

Hur liten enheten än är, är den artikulerad. Det numrerande numret har alltid flera baser på en gång. Man måste också beakta aritmetiska relationer som är externa men ändå innefattas i numret, och vilka uttrycker proportionen av kombattanter i en släkt eller en stam, den roll som spelas av reserver och lager, underhåll av människor, saker och djur.

Först när tillräckligt många förstår vikten av att se och har lärt sig att hantera, komplexitet, i vardagen. Först då kan vi hoppas på att det dyker upp lösningar som fungerar och som leder till ökad hållbarhet för fler.

Logistik är den konst som rör dessa externa relationer, vilka är del av krigsmaskinen lika mycket som strategins interna relationer, med andra ord kampenheternas komposition i relation till varandra. Tillsammans utgör de två vetenskapen om artikulationen av krigets nummer. Varje sammansättning har denna strategiska och logistiska aspekt.

Strategi och logistik: Det är vad allt handlar om. Vart vill vi, och hur kommer vi dit på bästa möjliga sätt. Den första frågan är den viktigaste, den avgör allt annat. Dess innehåll får vi inte slarva med. Där återstår en hel del arbete. För vem är samhället till? Vad är samhällets uppgift? Samtal om det saknas idag. Inte konstigt att ekonomin krisar och arbetslösheten ökar. Inte konstiga att dem som har makt och möjlighet skor sig på de svagares bekostnad. Inte konstigt att det råder kris i världen. Först när vi vet det och är någorlunda överens. Först då kan arbetet med att skapa en logistik för att nå dit på bästa sätt påbörjas.

Hur man räknar är inte givet, men det sätt man väljer och den mattematik man använder ger upphov till konsekvenser. Liv levs hår och nu, i och genom en icke-linjär och komplex process av tillblivelse som allt och alla påverkas av. Det lär oss Deleuze och Guattri, och de presenterar verktyg som möjligen skulle kunna användas i arbetet med att ta oss ur krisen. Vad har vi att förlora? Lått oss göra ett försök!