Tänker med Deleuze XXXII

Berättelsen om Nomaderna och Stadsapparaten är ett mångbottnat resonemang kring två egenskaper i den process som bygger världen, samhället och kultur. Med hjälp av exempel från historien belyses dels hur tendenser till räffling av det fysiska rummet tagit sig uttryck i form av städer och inhägnader; hur strävan efter kontroll har lett till att byråkratier och rättssystem byggts upp. Dels visar Deleuze och Guattari hur det överallt finns tendenser som drar i motsatt riktning, mot raserande av murar och anpassning till terrängen samt motstånd och upplösning av maktstrukturer. Tänker man så, istället för att förlora sig i textens skenbara abstraktioner och tekniskt finlir öppnar sig möjligheter och man får en fördjupad förståelse för sin samtid och de sammanhang man ingår i.

Innovationer är i ropet, idag. Varifrån kommer de? Från nomaderna, skulle kunna fungera som svar. Från marginalen, plötsligt och oväntat. Ny-tänkande går inte att planera för eller beställas fram, det händer när klimatet för det nya är gynnsamt, när tiden och sammanhanget är moget och mottagligt. För det räcker inte att ha en idé, den måste också accepteras och användas. Som sagt, alltid fler än en, men färre än många, komponenter krävs för att något (vad som helst) skall bli. Inget är solitärt. Eremiter har inget med samhällets och världens tillblivelse att skaffa, för de lever isolerat. Överallt handlar det om samspel mellan det som kastas ut, och den omgivning vari det utkastade landar. Nomaderna representerar fritänkande, i modellen, slump. Stadsapparaten står för sammanhanget, det organiserande och reglerande.

Tänker vidare, och plockar upp en kommentar från igår, från den post om bildning som skrevs som ett svar på en kommentar på en tidigare post. Kunskap uppstår ur kommunikation och utbyte samt är ett slags ömsesidig tillblivelse. Ett stötande och blötande, utkastande och mottagande. Det som fungerar och överlever och traderas i processen är det som fungerar. Evolution. Ann-Helen skriver vidare:

Vad roligt att du tänkte vidare om "det smarta", intressant begrepp för en samtidsanalys, tycker jag. "Det smarta" framstår också ofta som en slags "nerifrån-strategi" (tänk på "street smart"), som den svagares strategi i förhållande till något mäktigare, som den smarta överlistar och vinner över, genom att gå informella vägar, ta alternativa (eller t.o.m. illegala) metoder i bruk, eller utnyttja glapp i systemet till sin fördel.

Nomaden, tänker jag här, står för det smarta. Underdogens vapen, mot den starkes rätt i kraft av makt och förmågan till sammanhållande och kontroll. Flyktlinjer, är ett annat ord för det smarta. Skapandet av begrepp, vilket är metoden och målet för minor science, eller nomadologin. Ställ det mot Royal Science Metod, Evidens och sökande efter signifikanser i enorma datamängder. Samma typ av samspel och relationer. Kunskap i samspel. Och samhället blir till, bland annat med inspiration från och utgångspunkt i resultatet av interaktion inom akademin. Samhället är konsekvensen av samverkan, och allt och alla påverkar. Därför är det viktigt med reflektion och kritiska utvärderingar. Ann-Helen fortsätter.

Det är den frihet det smarta ger - men ändrar det något i själva premisserna och spelreglerna? Är kritik möjlig? En annan fråga är: Vad är det som vinns? Är det enbart effektivisering och rationell kalkylering, eller finns det omsorg om något, och vad i så fall?

Pregnanta frågor för en akademi som vill vara samhället till gagn. Vilka är konsekvenserna, egentligen? För medborgarna och för samhället? Viktigt att samtala om och tänka vidare kring. Återvänder därför till Deleuze och Guattaris text.

Det tjänar inget till att hävda att metallurgin är en vetenskap eftersom den upptäcker konstanta lagar, till exempel en metalls smältpunkt vid alla tider och alla platser. Ty metallurgin är först och främst oskiljaktig från flera variationslinjer: variation av meteoriter och inhemska metaller; variation av mineraler och proportioner av metall; variation av legeringar, naturliga eller ej; variation av de operationer som utförs på en metall; variation av de kvaliteter som möjliggör den ena eller andra operationen. (Till exempel de tolv varianter av koppar som sumererna skilde och analyserade enligt sin ursprungsort och grad av renhet).

Renhet finns bara i labbsalar och kalkyler, aldrig i världen. Där finns bara blandningar, och förändring; icke-linjär tillblivelse. Och för att bemästra världen krävs både förmåga att kontrollera och hantera. Dels måste man kunna omvandla terrängen och sammanhangen man verkar inom, dels måste man kunna anpassa sig. Och det gäller att veta vad som är vad, och när det ena eller andra är vettigast. Förändra det man kan, och släppa det som inte går, samt att kunna avgöra skillnaden. Det är viktiga egenskaper att ha och upprätthålla i samhället, för att uppnå hållbarhet. Och metall är sinnebilden för det moderna samhället, själva förutsättningen för det mesta annat i det sammanhang vi vant vid.

Alla dessa variabler kan grupperas under två huvudrubriker: de rumstidsliga singulariteterna eller haecceiteterna av olika ordningar och de operationer som knyts till dem som processer av deformation eller transformation, och de affektiva kvaliteter eller uttrycksdrag på olika nivåer som svarar mot dessa singulariteter och operationer (hårdhet, vikt, färg, etc).

Återigen en beskrivning av uttryck för å ena sidan territorialisering, å andra deterritorialisering. Sammanhållning, och upplösning. Det enskilda, flyktlinjerna och organiseringen, strukturen.

Låt oss återvända till exemplet med sabeln, eller snarare det smälta stålet: detta implicerar aktualiseringen av en första singularitet, som är gjutning av järn vid hög temperatur; sedan en andra singularitet, som är de successiva reningarna från kol; mot detta svarar uttrycksdrag, och inte bara hårdhet, skärpa och glans, utan också vågformer och andra ytstrukturer som skapas av kristalliseringen och resulterar från det gjutna stålets inre struktur.

Kunskap som ett slags evolutionär process, det är vad jag tänker på i anslutning till ovanstående passage. Tillblivelse, i samspel mellan en rad olika komponenter och förutsättningar. Tänker också på emergens, på hur det som skapats genom interaktion med det som fanns innan kan ge upphov till nya nivåer. Tänk på samhället, som är resultatet av många människors samverkan i och genom vardaglig interaktion. När det väl etablerats förändras det efter egna principer, som bara delvis har med enskilda medborgar att göra. Samhället uppstår på nivån över människorna, i och av mellanrummen mellan aktörerna som bygger helheten.

Järnsvärdet hänvisar till helt andra singulariteter, eftersom det är smitt och inte gjutet i form, svalnat i vatten och inte i luft, producerat ett och ett och inte i serie; dess uttrycksdrag är med nödvändighet annorlunda eftersom det tränger in snarare än hugger, attackerar framifrån och inte från sidan; och till och med de expressiva ytstrukturerna har erhållits på ett helt annat sätt, genom inläggningar.

Olika sammanhang ger upphov till olika konsekvenser, som ett resultat av den samlade kunskapen som finns i och som erkänns som kunskap inom sammanhanget.

Man kunde tala om ett maskiniskt fylum, eller en teknologisk släktlinje, varje gång man står inför en mängd singulariteter som kan förlängas via operationer som konvergerar, och får singulariteter att konvergera i ett eller flera distinkta uttrycksdrag. Om singulariteterna divergerar, i olika material eller i ett och samma, måste man skilja olika fyla; så förhåller det sig med järnsvärdet, som kommer från dolken, och stålsabeln, som kommer från kniven.

Evolutionära utvecklingslinjer som var och en representerar såväl möjligheter som begränsningar. Öppna tillblivelser som följer sina linjer, vilka stakats ut av förhållandena som rådde initialt. Ingen kan veta vilken väg utvecklingen tar. Framtiden är som sagt en öppen fråga, och den förändras ständigt genom att vägar öppnas och stängs som en konsekvens av interaktion mellan aktörer av olika slag och med olika förutsättningar och egenskaper.

Varje fylum har sina singulariteter och operationer, sina kvaliteter och drag, vilka bestämmer begärets relation till det tekniska elementet (sabelns ”affekter” är inte samma som svärdets).

Liksom smart phones (vilket var vad Ann-Helen startade sin tanketråd i) ger olika ting upphov till olika affekter, men även effekter/konsekvenser. Och en telefon kan också vara ett vapen, vilket den arabiska våren visat. Inget är något i sig, allt bestäms och får sin innebörd av sammanhang samt i relation till konsekvenser.

Avslutar med att än en gång påpeka att framtiden är en öppen fråga, den blir till genom det som görs och tänks idag. Framtiden är en konsekvens av nutiden, den blir till här och nu! Och den skapas i spänningsfältet som uppstår mellan krafter som drar mot upplösning å ena sidan och sammanhållning å andra. Det är en hoppfull tanke, och skrämmande. Den manar emellertid i all fall mig till handling, för alternativet är ju att bara följa med. Något kan jag göra, sedan är det bara att vänta och se.