Virtualitetens makt, över Euron. Bland annat.

Eurosamarbetets vara eller icke-vara är ständigt aktuellt. Rösterna är många, och många viljor drar åt olika håll. Kampen om riktningen på utvecklingen är hård, och den utspelar sig mitt framför ögonen på oss alla. Det har skrivits och skrivs ständigt nya artiklar (här, här, här och här, finns några) och jag tänkte dra mitt står till stacken. 

Jag gräver där jag står och använder verktygen jag har till förfogande. Begreppet virtualitet, till exempel, skulle kunna föras in i samtalet. Först alltså en liten begreppsdiskussion, sedan åter till Euron och dagspolitiken. För den som vill bekanta sig med den franske filosofen Gilles Deleuze kan jag rekommendera Wikipedia, som en början, där bland annat står följande om hur han ser på världen/verkligheten, vilket är viktigt att klargöra och resonera kring i alla sammanhang där man arbetar med stora och genomgripande frågor.

Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet substans med begreppet mångfald (multiplicité), begreppet essens med begreppet händelse och slutligen begreppet möjlighet med begreppet virtualitet.

Mångfald handlar om att ingen aktör eller fenomen kan reduceras till en/ett, allt består av sammansättningar som hålls samman mer eller mindre hårt. Händelse, istället för essens, handlar om att rikta fokus mot effekterna som ovanstående mångfald. Ingen kan veta något om något förrän man sett vad denna eller detta något kan göra, det är en central utgångspunkt för Deleuze. Och virtualitet då, det är ett tankeverktyg skapat för att leda tanken bort från synen på framtiden som ett slags scenario som går att förstå och kalkylera med i termer av, risk/chans. Framtiden existerar först när den realiserats, och den blir till i skärningspunkten eller mellanrummet mellan nu och sedan. Där, i stunden, blir framtiden till, utifrån rådande förutsättningar och genom slumpens spel.

Framtiden bär inget i sitt sköte. Framtiden är inte antingen svart eller vit, och det går inte att förutse eller skåda in i. Den blir till, i och genom den interaktion som sker i vardagen, här och nu. Vardagen är summan av alla handlingar, tankar och allt annat som finns i världen, vid varje givet tillfälle. Och det finns alltid en möjlighetshorisont. Vad som helst kan aldrig hända, men det går heller inte att uttala sig om vilket av det som kan hända som kommer att realiseras. Det är grundtanken i virtualiteten, som kan tänkas som ett slags svart låda där det som ska bli mognar. Blivandet, tanken på att inget är, att världen, samhället och kultur är en process, är viktig för Deleuze.

I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten.

Olika aktörer får i processen mer inflytande över riktningen på tillblivelsen än andra, inte för att de har mer makt, utan för att andra aktörer gör deras vilja till sin, av olika anledningar. Allt som sker och går att iaktta är resultatet av handling. Och makt är något som uppstår i relationer mellan aktörer, inget någon har.

Åter till Euron, och dess virtualitet. Den går att studera, och den bör studeras mycket mer. Inte för att bilda sig en uppfattning om hur det kommer att gå, för det måste man acceptera som en omöjlig fråga. Framtiden finns inte, den görs, som bekant. Framtiden är resultatet av handling, den är inget i sig. Alla har del i och makt över framtiden, men ingen enskild bestämmer över den. Och, vilket är viktigt, tankar är också handlingar. Problemet med rådande uppfattning om världen är att man konsekvent förnekar tankar, och allt som är icke-materiellt, förklaringsvärde. Kultur ses på med förakt, av de vetenskaper och samhällsdebattörer som räknas (jag är medveten om att jag hårdrar, men det ligger en hel del bakom påståendet även om det aldrig går att vara så kategorisk egentligen. Men detta är en blogg, som skrivs i realtid, inte en vetenskaplig rapport.).

Kultur är problematiskt eftersom det så uppenbart inte går att räkna med. Det är för abstrakt och flyktigt. Tanken om kultur passar inte in i rådande metafysik, i den världsbild som präglar samhällsdebatten idag och så således påverkar samtalen om Euron. Kulturens roll i det virtuella är emellertid central. Därför kommer den att ge upphov till konsekvenser, på ett eller annat sätt. Och därför är det idiotiskt att försöka sopa den under mattan, eller skjuta på oss kulturvetare. Det är lika konstruktivt som att kissa i sängen om man fryser, det är en kortsiktig lösning som bara ger sken av att fungera. Beträder man den vägen, vilket allt för många ansvariga i europrocessen gjort, tvingas man till ständigt lappande och lagande. Det är precis vad det handlar om på mötena om Euron som avlöser varandra.

Orsaken till den prekära situationen i Europa är att tanken på att det är möjligt att gå tillbaka till hur det var innan, eller att man skulle kunna utesluta den eller det man finner problematiskt från samarbetet, finns och hålls levande virtuellt. Ända sedan samarbetet inleddes har tanken på att det inte skulle fungera, eller att man skulle kunna utesluta dem som inte är fogliga, funnits där i periferin. Det ger upphov en rad olika konsekvenser. Inga positiva är jag rädd. Tanken på att om vi bara blir av med Grekland så är saken biff, den finns där. Och därför måste den hanteras, antigen man ser den som tänkbar eller ej. Den tar fokus från blivandet och hindrar samarbetet. Det är problemet med Eurosamarbetet, och att det lyssnas alldeles för mycket på experter som säger sig veta något om framtiden.

Den virtuella aspekten av Eurosamarbetet (om den kan man läsa här, om man bara förstår att det är jag som väljer att läsa det som ett uttryck för virtualitet) påverkar oss alla, i högsta grad. Förstår man det, och tar man den tanken i beaktande. Och om man slutar lyssna på alla dem som säger sig veta något om framtiden, då blir det lättare att fokusera på det som är här och nu. Eurosamarbetet finns bara så länge som majoriteten vill att det ska finnas. Visst finns det problem, både inom och med, samarbetet. Men det är en realitet, och den blir till i och genom det virtuella.

Som den uppmärksamme läsaren märker sitter kulturvetarna inte på någon lösning på problemen. Det enda vi kan erbjuda är verktyg som fungerar, resten är upp till oss alla tillsammans. Betänk att verkligheten, och följaktligen även Euron, är ett resultat av handling. En effekt av interaktion, samverkan mellan en lång rad aktörer, både reellt materiella och tekniska samt människor, och icke-materiella och kultuella så som tankar, önskningar och drömmar. Allt påverkar vartannat, i en ömsesidig process av blivande.

Lösningen på problemen är i sak enkel, det är i praktiken den blir svår. Men det är å andra sidan den typen av insikter som krävs för att mobilisera den kraft och uthållighet som krävs för att ro eurosamarbetet i hamn. Vi, alla vi som finns och lever och verkar här och nu, det är vi som skapar framtiden, i handling. Det är inte Angela Merkel eller Barack Obama, eller någon annan. Det är vi, tillsammans.

Det är insikter jag saknar i debatten om Euron, och denna brist är en viktig del av problemet.