Tänker med Deleuze XXII

Verktyg, och vapen. Vad är vad? Hur, när och varför, med vilka konsekvenser? Maskinska fylum, överlagringar och rester av det som varit, i det kollektiva medvetande och det fysiska varat. Om det handlar propositionen vilken bildar utgångspunkt för tankarna som här växer fram, i samverkan med Deleuze och Guattari, om det samhälle som jag lever i och som blir till framför ögonen på mig.

Fler behöver engagera sig, eller i alla fall intressera sig för resultatet av tillblivelserna. Samhället blir till genom att vi som lever här talar om det, tänker kring det och handlar i det. Samhället är resultatet av samtliga tankar, ord och handlingar. Vi vet inget om det förrän vi kan iaktta effekterna av det. Mycket lite kan sägas på förhand, det är i efterhand man kan se, förstå och modifiera sina handlingar. Samhällen och kultur är resultatet av samverkan mellan en lång rad olika aktörer (absolut inte bara människor, och heller inte bara fysiskt konkreta ting), samproduktion av liv och levnadsbetingelser är vad vi har att göra med.

För det andra har vapnen och verktyget inte ”till sin tendens” (approximativt) samma relation till rörelsen och hastigheten. Paul Virilio har givit ännu ett väsentligt bidrag då han lyfte fram denna komplementaritet mellan vapen och hastighet: vapnet uppfinner hastigheten eller också uppfinner upptäckten av hastigheten vapnet (och därav vapnets projektiva karaktär). Krigsmaskinen lösgör en specifik hastighetsvektor som kräver ett eget namn som inte bara rör förstörelseförmågan, en ”dromokrati” (= nomos).

Hastigheten är inget i sig, den finns inte. Hastigheten är ett relationellt fenomen. Det är först när jag kommer på efterkälken, i förhållande till den jag är ute och går med, som jag upptäcker hastigheten. Och det var först när tåget sattes på räls som hästdroskan identifierades som ett långsamt sätt att förflytta sig. Först när flyget kommersialiserades blev tåget långsamt. Och Concordprojektet (som nu är övergivet?) verkar ha identifierat, åtminstone temporärt, något slags inneboende gräns för rådande teknologi. Hastighet är med andra ord en relation. Ingen av oss som lever på jorden känner av att klotet inte bara snurrar utan dessutom förflyttar sig genom rymden i en, med mänskliga mått mätt, ofantlig rörelse.

Det krävs någon form av utlösande effekt, en extern referenspunkt för att se hastighet. Och det kan vara en mer eller mindre tvingande referens. Vapen har en starkt tvingande effekt, därför kan man säga att vapnen upptäcker hastigheten. Liksom atombomben så att säga aktiverade det kalla kriget. Och kriget som sådant har långt mer än hastighetsvektorer på sitt samvete. Som aktör betraktad äger kriget en enorm förmåga att skapa effekter och affekter, långt mer genomgripande än själva den uppenbara förstörelseförmågan. Snabbare missiler tvingar fram ökad mobilitet, tveklöst. Effekten ger återverkningar för såväl tanken som fysiken.

Detta har flera fördelar, bland annat genom att det visar på en ny distinktion mellan jakten och kriget. Ty det är inte bara säkert att kriget inte härrör från jakten, utan också att jakten inte privilegierar vapen; antingen utvecklades kriget i en sfär där vapen och verktyg inte är skilda åt, där de är konvertibla, eller också utnyttjar det vapen som redan särskilts och konstituerats.

Än en gång har vi att göra med ett slags ankhare. Något som går att använda på olika sätt, som bara går att värdera i efterhand, med ledning av effekterna. Jakt är ett verktyg för att skaffa föda. Krig har (åtminstone förr i tiden) med makt över territorier att göra. Viljan till makt ger också upphov till effekter som går att studera, och makten är stor nog att omtolka verktygen till vapen. Makten tvingar på verktygen nya funktioner, och dessa i sin tur tvingar fram nya effekter i sin tur. Och en ny syn på och förhållningssätt till tid. Vi som lever idag, här och nu, har kastats ut i ett sammanhang som är resultatet av allt det som hänt på jorden fram till nu.

Som Virilio säger, uppträder inte kriget då människan relaterar till människan som jägaren till bytet, utan tvärtom då hon infångar kraften hos det det jagade djuret, och därmed inträder i en helt annan relation, som är krigets (fiende och inte byte).

Fiender är det okända, det hotfulla. Inte målet för sökandet efter föda, därav skillnaden. Hoten (verklige eller ej) om att någon ska ta bytet som finns i primärgruppens område skulle kunna vara den flyktlinje som gav upphov till tankarna som i förlängningen ledde till att verktygen omtolkades och började användas till annat än vad de konstruerats för.

Det är alltså inte förvånande att krigsmaskinen uppfanns av nomader som också födde upp djur: djuruppfödning och dressyr är inte samma sak som den primitiva jakten eller de bofastas domesticering, utan just upptäckten av ett projektivt och projektilt system.

Hot om att bli av med det man med möda tillskansat sig. Hotet utifrån om att det som är givet skall tas ifrån en är en mäktig aktör med förmåga till stor agens. Viljan till makt skall inte ses som indivders önskan om att äga och bestämma. Det vore att beröva tankeverktyget agens och begränsa det till en metafor med föga förklaringsvärde. Det är verktyg för tänkandet vi har att göra med och intresserar oss för här, som sagt. Och verktyg måste användas för att få mening och för att man skall kunna bedöma dess eventuella värde.

I stället för att operera med våld i varje steg eller att utgöra ett våld ”en gång för alla” instiftar krigsmaskinen tillsammans med uppfödningen och dressyren en våldets hela ekonomi, det vill säga ett sätt att göra maskinen hållbar och till och med obegränsad.

Våld föder våld, som bekant. Blodshämnd har inte för inte avskaffats, förr eller senare, överallt där sådana processer har uppstått. De tär på alla inblandade och blir liksom ekonomin i dagens samhälle allt för lätt till sitt eget syfte. Viljan till makt tenderar att vända sig in mot sig själv och processen, om den släpps fri, avstannar inte förrän den omsluter sig själv likt ett svart hål. Likt heroinisten som börjar knarka för att det ger ökad mening till tillvaron, tvingas blodshämnare allt som oftast inse att livets mening fångas in av det osläckbara kravet på hämnd.

”Utgjutandet av blod, det omedelbara avlivandet, är motsatt en obegränsad användning av våld, det vill säga en ekonomi [...] Våldets ekonomi baseras inte på jägaren i djuruppfödaren, utan på det jagade djuret.

Kriget, när det väl satts igång, driver på sig själv, och allt fler aktörer tvingas in i processen. Kriget vars ursprungliga syfte var att undanröja ett hot, eller att erövra nytt territorium, hotar hela tiden att bli sitt eget syfte. Liksom det system av pengar för pengarnas skull som vi lever i och som dessutom helt har ändrat på sättet att och syftet med krig. Pengar och hastighet har också en mycket nära relation, och liknar inte så lite krigets effekter. Ser man så på saken öppnar sig en skrämmande av grund. Olyckligt att avfärda den som ett fantasifoster, för risken vi har att hantera är enorm.

I ritten bevarar man den kinetiska energin, hästens hastighet, och inte längre dess protein (en motor, och inte längre kött). [...] Under det att jägaren i jakten syftar till att hejda det vilda djurets rörelse genom systematisk slakt, bevarar uppfödaren den, och tack vare dressyren kan ryttaren förenas med denna rörelse, rikta och accelerera den.” Den teknologiska motorn kommer att utveckla denna tendens, men ”ritten är krigarens första projektor, hans första vapensystem”.

Tänk vidare kring dessa insikter. Tänk ekonomi, och hastighet. Förstår vi det, och kan fler börja intressera sig för effekterna på sikt av pengarnas makt att förändra miljön och tänkandet, då finns det hopp. Om tillräckligt många gör sig uppmärksamma på tänkandet och ändrar sitt vardagliga handlande, då kan ett annat samhälle bli möjligt. Men det är lika svårt som att stoppa en blodig konflikt, det kräver minst lika mycket möda och energi.

Därav djurblivandet i krigsmaskinen. Betyder detta att krigsmaskinen inte existerar före ritten och kavalleriet? Detta är inte vad det handlar om. Poängen är att krigsmaskinen utlöser en Hastighetsvektor som nu blir en fri och oberoende variabel, vilket inte sker i jakten där hastigheten först och främst relaterar till det jagade djuret. Det är möjligt att denna anloppets vektor kan utlösas i ett infanteri som inte begagnar sig av ritt; ritt kan också förekomma som transport- eller förflyttningsmedel, vilka inte har något att göra med den fria vektorn. Likväl lånar krigaren från djuret idén om en ”motor” snarare än modellen ”byte”. Han generaliserar inte idén om byte genom att applicera den på fienden, han abstraherar idén om en motor genom att applicera den på sig själv.

Tänker på det moderna kriget, och på dess motorer. Hur dessa hela tiden utvecklas av krav som kriget ställer, vilka springer ur relationerna mellan dem som är inblandade i konflikten. Tänker även på ekonomins roll både i kriget och i samhällsbygget. Och på hur lätt det är att i stunden förblindas och blanda samma orsak och verkan, mål och medel. På hur viktigt det är med tid för eftertanke och utrymme för kritiskt tänkande. Inte bara för freden på jorden, utan lika mycket för utvecklandet av hållbara sätt att leva som människa.

Två invändningar uppträder genast. Den första gäller att krigsmaskinen innefattar lika mycket tyngd och gravitet som hastighet (distinktionen mellan det tunga och det lätta, asymmetrin mellan försvar och attack, motsatsen mellan vila och anspänning). Men det skulle vara lätt att påvisa att fenomen av ”förhalning”, och till och med orörlighet och katatoni, vilka är avgörande i krig, i vissa fall relaterar till en komponent av ren hastighet.

Samma gäller i ekonomin och kulturen. Även den som inget gör är med om att påverka. Även den som inte ser över sina aktieinnehav påverkar börsens rörelser och dess humör, som aktör betraktad. Och den som aldrig ändrar klädstil eller frisyr är med om att identifiera modelejonen, de utgör själva förutsättningen för hela processen. Samma gäller globetrottern som far jorden runt efter upplevelser av det genuina. Utan människor som gör precis tvärt om, och stannar kvar och upprätthåller traditioner och sätt att leva, finns ingen upplevelse av annat än ett ständigt nu. Även den som står stilla rör sig på detta sätt, tvingas till rörelse eller är med i processer av rörelse.

Och i de andra fallen hänvisar de till de betingelser under vilka Statsapparaten övertar krigsmaskinen framför allt genom att arrangera ett räfflat rum där de motsatta krafterna kan uppnå jämvikt. Det händer att hastigheten abstraheras till en egenskap hos projektilen, kulan eller granaten, vilket dömer soldaten och vapnet till orörlighet (vilket var fallet med orörligheten i första världskriget). Men en krafternas jämvikt är ett motståndsfenomen, under det att mot-attacken implicerar ett anlopp eller en hastighetsförändring som bryter jämvikten: det var stridsvagnen som omgrupperade operationerna enligt en hastighetsvektor och återgav rörelsen ett slätt rum genom att tvinga människorna och vapnen att gräva ned sig.

Vad händer idag när krigarna sitter i bunkrar hundratals mil från platsen där striden utkämpas och utför sina ordet framför en datorskärm utan att riskera något annat än ryggskott på grund av ergonomiskt felkonstruerade stolar? Det är för tidigt att uttala sig om. Denna utveckling är bara precis påbörjad och dess effekter på sikt visar sig inte än på ett tag.

Ska vi sitta stilla, vänta och se? Eller ska vi agera? Hur ska vi agera? Vad kan vi göra? Om det borde samhällsdebatten handla. Om detta borde det arrangeras långt fler samtal än vad fallet är idag. Vi borde lyssna mer på varandra. Ta oss tid att mötas. Bygger vi murar ökar känslan av hot, och då uppstår behov av skydd. Kriget är hela tiden närvarande och påverkar, även oss som lever i Sverige, idag.