Tallrikar, glas, portioner, TV-apparater och annat blir större och större. Det som var lagom igår är litet idag. Och det är inte bara inom idrotten som det finns en evig strävan efter snabbare, längre, högre. Kulturens omloppshastighet ökar, ständigt. Modet växlar, och känslan av att alltid ligga ett steg efter sprider sig. Böcker försvinner ur tryck snabbare och snabbare, och det som var nytt och piggt för en stund sedan upplevs nu gammalt och unket. Överallt går dessa och likande exempel att iaktta. Och det är svårt att göra något åt det, oavsett om man gillar utvecklingen eller ej. Processen har dessutom pågått under lång tid, med varierande intensitet, ända sedan mänsklighetens gryning. Drift mot, och strävan efter ökad hastighet finns överallt. Datorer, till exempel, tvingas av mjukvaruutvecklare att bli allt snabbare och större. Även inom kulturen ökar omloppshastigheten kontinuerligt. Nya produkter, modeller och utgåvor avlöser varandra i en allt snabbare takt. Ett slags universell rastlöshet går att identifiera, om man bara lär sig se.
Kulturvetenskapens viktigaste uppgift är att lära människor se och förstå sin vardag och de sammanhang man ingår i och blir till genom. Att se hastigheten och förstå mekanismerna som driver utvecklingen är en viktig egenskap som tillsammans med förmågan att se samband kan sägas vara en förutsättning för hållbarhet. För det är handlingarna som utförs och konsekvenserna av det som tas för givet som ger upphov till samhället. Det som faktiskt görs, och sättet det görs på, frambringar världen. På gott och på ont. Kultur fungerar så, och därför är detta viktig kunskap.
När hastigheten generellt i samhället ökar och kultur omsätts allt snabbare och snabbare minskar utrymmet för eftertanke. Hastigheten tvingar människor att styras av affekt mer än intellekt. Rationella beslut kräver tid, tystnad och uppmärksamhet. Stress och krav på prestation minskar utrymmet för och möjligheterna till detta. Och det är lätt att förstå vad det får för följder, och vilka risker det medför. Ekonomin kräver ökad vist, snabbare. Och när vinstintressen ställs mot säkerhet skapas konflikter som kan få förödande konsekvenser om de inte upptäcks och om det inte finns tid att reflektera över vilka risker olika scenarion möjligen kan ge upphov till.
Allt fler uppgifter och allt mer drivs i form av projekt. Korta, koncentrerade och intensiva uppdrag som snabbt konfigureras och sedan lika snabbt upplöses. Effektivt för att få saker gjorda, men vad händer om det blir problem eller något går fel? Finns de ansvariga då kvar och går det att utreda skuldfrågan? Hinner man lära sig något av problemen när ett nytt projekt redan sjösatts och avslutats, innan man har hunnit utvärdera det första? (Exempel på denna typ av problem och risker inom ekonomin och den statliga förvaltningen finns det många av; här och här, men även inom det privata näringslivet och på börsen går det ibland lite för snabbt. Läs här, till exempel om konsekvenserna av Facebooks börsintroduktion).
Först när dessa samband har identifierats och konsekvenserna som följer på utvecklingen klarlagts och analyserats kan något göras åt saken, om det verkar vettigt och tillräckligt många när en önskan om förändring, och är beredda att lägga tillräckligt med tid och energi för att skapa och upprätthålla nya rutiner i vardagen. Kulturell förändring i sig är oundviklig, den kommer ingen undan, den lever sitt eget liv. Men förändringens riktning och kulturens omloppshastighet går det att påverka, den är aldrig given på förhand utan är ett resultat av det stora flertalets tankar och handlingar.
Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om vad som är möjligt att göra, om man vill se förändring. Kulturvetenskap är vetenskapen om förutsättningarna för människans kollektiva liv och leverne. Men för att förstå att man tänker bättre och lär sig mer, samt att möjligheterna att faktiskt använda sina kunskaper och förmågor ökar, om man får mer tid på sig, för det behövs ingen vetenskaplig skolning. Alla vet av egen erfarenhet att vi människor styrs mer av affekt ju mindre tid vi har och ju mer pressade vi är.
Jag är inte säker på att jag håller med om att höjda löner för lärarna är lösningen på problemen i skolan, vilka sedan fortplantar sig i samhället. Höjda löner kan komma att öka pressen i samhället än mer, och det minskar marginalerna ytterligare. 10000:- mer i månaden, som är det krav som förs fram av Lärarförbundet, tror jag kan motverka syftet att leda till en bättre skola. Vad som behövs är mer tid, mindre press och ökade marginaler.
Lärande är en känslig process. Kvalitet i kunskapsprocesser likväl som andra processer (kvalitetsvin, kravodning och ekologiskt kött, till exempel) går inte att pressa fram. De tar den tid de tar. Om det är bättre kunskap och ökade möjligheter att använda kunskaperna som man vill uppnå, då är mer tid och minskade prestationskrav, ökade marginaler det enda som fungerar. Och det tror jag är vad hela samhället behöver.
Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Tänkvärda ord från förr. Och ibland kan man bara få genom att ge. Det är inte så svårt, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar