Tänker med Deleuze XXXI

Arbetet med en så pass komplex, och till läsarens egen fantasi och analytiska förmåga, överlåtande text ställer krav på en. Men inte de krav man vanligtvis brukar ställa och det jag ser i originaltexten har inget med vad Deleuze och Guattari brukar anklagas för att göra. Jag ser inga tecken till elitism, och tror att det beror på att jag närmar mig texten mer i enlighet med dess författares intentioner. Jag letar verktyg som fungerar för mig i mitt arbete med att förstå sammanhangen jag ingår i, min samtid, kunskap och kultur. Textens eventuella innebörd skapas i och genom mitt arbete med den. Innebörden i det Deleuze och Guattari skriver finns inte i texten, den uppstår i mötet mellan mig, min värld och texten.

Deleuze och Guattari skriver texter som får mening utifrån, och denna mening finns i mellanrummen. Och det är kontexten som helhet som avgör. Värdet av texten går bara att avgöra med ledning från konsekvenserna som går att knyta till resultatet av det analytiska arbetet. Det står där är bara en av komponenterna som krävs för att kunna förstå. Innebörden är ett resultat av samproduktion. Ville bara vara tydlig med det, innan vi dyker ner i texten om nomaderna och deras vapen.

Uppenbarligen är varje enskilt fall kontroversiellt, till exempel de omfattande diskussionerna om stigbygeln. Detta beror på att det är svårt att i allmänhet skilja på vad som härrör från nomaderna som sådana och vad de mottar från det imperium med vilket de kommunicerar, som de erövar eller i vilket de integreras.

Ständigt dessa mellanrum. Dessa moment av osäkerhet. Viktigt att lägga märke till och medvetandegöra det, tillvarons osäkerhet (observera att det rör sig om händelser på marginalen) vilken gör att det inte går att räkna på framtiden annat än i mycket grova drag. Det mesta kommer att vara sig relativt likt framöver, men allt kommer inte att fortsätta oförändrat. Något kommer att ändras, och eftersom ingen kan veta exakt var ändringen kommer att ske, eller när, är det avgörande att man håller detta inslag öppet och att man planerar för marginaler och håller sinnet öppet. Bara så kan processer av tillblivelse, samhället, kultur, levt liv, bli långsiktigt hållbart. Genom att erkänna och medvetandegöra slumpens lilla men viktiga roll förstår man värdet av marginaler och vikten av luft i systemen. Hållbarhet handlar inte om att målsäkra och räkna, det är ingen kalkyl som går ihop. Bara genom att internalisera den insikten kommer man att kunna uppnå hållbarhet.

Mellan en imperial armé och en krigsmaskin finns så många gråzoner, mellanlägen och kombinationer, att många saker kommer från den förra. Exemplet med sabeln är typiskt och till skillnad från stigbygeln helt otvivelaktigt: även om skyterna var de som spred sabeln och förde den till hinduerna, perserna och araberna, var de också dess första offer: det var det kineska imperiet under Ts’in- och Han-dynastierna, vilka var de enda att behärska gjutning av stål och masugnsteknik, som uppfann den.

Här finns tydliga paralleller till atombomben och annat i samma härad, innovationer som skapades i ett syfte men som i realiteten och längre fram i tiden har kommit att motverka sitt syfte. Vad kan vi lära av dessa insikter? Jo att ingen kan veta vad som är vad, gott eller ont. Allt får sin mening i och genom sammanhang, i efterhand och utifrån konsekvenserna det ger upphov till. Vidare måste man samtidigt och även, vara medveten om att exakt samma fenomen, händelse, innovation kan uppfattas på diametralt olika sätt beroende på vilken sida man står eller vilket perspektiv den/det betraktas utifrån. Inget är någonsin givet, en gång för alla. Förändring är den enda kulturella konstanten, och det är överallt kontexterna som är det viktiga.

Multiplicitet är ett av de ord som Deleuze och Guattari använder för att fånga innebörden i budskapet, eller verktyget. Och multipliciteter kan aldrig definieras exakt, det närmaste man kommer en definition är: Fler än en, färre än många. Vilket samtidigt är ett sätt att säga att definitioner är meningslösa, för de framförs alltid, häftar vid och uppfattas som uttryck för makt. Krav på exakthet är implicit ett krav på rättning i ledet, ett försök att utöva makt. Koppla samman det med människans fallenhet för att lyda och följa, så är det enkelt att förstå hur makt är något relationellt. Makt har ingen, den utförs och är resultatet av handling, inom ramen för en relation, ett sammanhang.

Desto mer skäl finns det att med anledning av detta exempel peka på de svårigheter som arkeologer och moderna historiker stöter på. Inte ens arkeologerna går fria från ett visst hat eller förakt gentemot nomaderna. I fallet med sabeln, där fakta redan talat tillräckligt för ett imperialt ursprung, tror sig den bäste kommentatorn behöva tillägga att skyterna i vilket fall inte kunde ha uppfunnit den eftersom de var eländiga nomader och det smälta stålet med nödvändighet kommer från de bofastas miljö.

Vad är detta om inte ett skolexempel på ett försök till maktutövning, på att den som har anseende kan och har utrymme och mandat att lägga fram antaganden, som med tiden och genom att dessa upprepas blir till sanningar bland dem som inte satt sig in själva i frågan och det underlag som finns att göra antaganden utifrån.   

Men varför anta, i enlighet med den uråldriga och officiella kinesiska versionen, att desertörer från den imperiala armén skulle ha avslöjat hemligheten för skyterna? Och vad betyder ”avslöja hemligheten”, om skyterna nu inte vore kapabla att begagna sig av den och inte förstod något? Man kan alltid skylla på desertörerna. Man gör inte en atombomb med en hemlighet, man gör inte heller en sabel om man inte förmår reproducera den, integrera den i andra omständigheter och lyfta in den i andra sammansättningar.

Konsekvenser, överallt är det konsekvenser som utgör det enda hållbara underlaget att hänga upp kunskap på och värdera den samma utifrån. Auktoriteter på området är lika ofta ett hinder för kunskapsutveckling som en dörröppnare. Och lägg märke till dubbelheten och att det är sammanhanget som ger uttalanden dess värde.

Utbredningen och spridningen är helt och fullt en del av innovationens linje; de utgör dess avböjning.

Inte bara människor har förmåga till agens och kan fungera som aktörer. Allt som kan göra skillnad kan och bör ses som en aktör, för att inte på förhand avgöra frågan eller missa något centralt i frågeställningen. Deleuze och Guattari antar inte något på förhand, inte ens innebörden i begreppet människa. Konsekvent och överallt är det sammanhang och konsekvenser man letar efter i arbetet för att förstå världen. 

Och vad mer är: varför säga att smältning av stål med nödvändighet hör till de bofasta och imperiet, trots att det är en uppfinning av metallurgerna? Man förutsätter att metallurgerna nödvändigtvis kontrollerades av Staten, men de åtnjöt en viss teknologisk autonomi och befann sig i samhällets skuggzon, vilket innebär att de, oavsett kontroll, varken tillhörde Staten eller nomaderna.

Ännu ett mellanrum har identifierats. Och vad innebär det egentligen att tillhöra? Finns det vattentäta skott, någonstans? Bevis för kulturell renhet brukar vara enkla att avfärda som politiska och de döljer inte ofta en obehaglig baksida. Åtminstone finns där alltid potential till detta, om man tänker renhet i kulturella sammanhang. Därför är det bättre att aldrig hävda något bestämt, om innebörder. Konsekvenser kan man peka på, men innebörder skapas och upprätthålls kulturellt inom ramen för sammanhang.

Det var inte desertörer som förrådde hemligheten, utan metallurger som berättade den och möjliggjorde adaption och spridning: en helt annat typ av ”förräderi”.

Medier för förmedling av information finns överallt och är närmast omöjliga att förhindra. Allt i världen står i en eller annan relation till allt annat, och som kanaler för information kan snart sagt allt fungera. Världen blir till i och genom interaktion och utbyte av information. Därför kan ingen veta exakt vad som är hönan och vad som är ägget. Och därför är det bättre att tänka i termer av multipliciteter i samverkan, än av sanning och evidens för än det ena än det andra. Det ändå till syvende og sidst sammanhanget som räknas, helheten och konsekvenserna.

Vad som i sista hand gör diskussionerna svåra (såväl i det omdiskuterade fallet med stigbygeln som i det otvetydiga fallet med sabeln) är inte bara fördomarna om nomaderna utan också frånvaron av ett tillräckligt utvecklat begrepp om teknologisk släktlinje (vad är det som definierar en teknologisk släktlinje eller ett teknologiskt kontinuum, dess variabla utbredning i det ena eller andra perspektivet?)

Avslutningen visar hur kunskap är beroende av verktyg och definitioner, som alltid är kulturellt upprätthållna. Och där det finns människor i samverkan, vilket är en definition av kultur, där finns det makt. Och där det finns makt finns det intressen att frisera bilden av historien. Slutsatsen blir att man inte bör lita på någon som säger sig veta. Man bör inte lita på någon, man bör samtala med andra som också vill förstå.

Världen blir till i och genom kommunikation, utbyte och är en konsekvens av handling och tillblivelse. Det är inte, den görs. Och för att uppnå förståelse behövs verktyg. Det är ett slags sammanfattning av vad jag ser när jag använder ovanstående citat från Deleuze och Guattari. Jag hävdar inget bestämt, om något. Jag försöker bara förstå, och vill gärna lyssna på andras tankar. Kommentera, kritisera, interagera! Tillsammans bygger vi världen.