Tänker med Deleuze XX

Fick en kommentar på förra inlägget i serien där samhället som entitet ifrågasattes. Förstod först inte riktigt, för det är så jag brukar tänka. Det är det tankespår som trampats upp i min hjärna. Samhället som en emergent helhet, vilken följer sina egna lagar, sin egen logik. Kanske är det ett felslut? Kanske samhället inte alls existerar, i alla fall inte i eget namn? Kanske är det bara iakttagbara konsekvenser av handling och ömsesidig tillblivelse? Vad som är och vad som inte är sant ifråga om samhället lämnar jag därhän, men som tankeverktyg är det möjligen olyckligt att tänka på samhället som ett slags aktör. Ska bli spännande att se varthän den tanken tar vägen.

Det är sant att nomaderna inte har någon historia, de har bara en geografi.

Är det så man ska se på samhället, månne? Inte som en enhet med en historia, utan som geografi. Förflyttning, rörelse, utbredning. En lång rad effekter, vilka stänger respektive öppnar vägar för tillblivelsens riktning. Samhället kan då liknas vid en tärning som rullas och vars utfall bestäms av slumpen. Slumpen definierad som fler än en, men färre än många. Allt kan inte hända, men utfallet av tillblivelser går aldrig att bestämma i detalj. Ekvationen går som sagt inte jämnt ut. Det oväntat oväntade måste man alltid räkna med. Det man inte ens kan föreställa sig måste finnas med i kalkylen, om man vill förstå förutsättningarna för ett samhälle. Då behandlas det inte som en aktör, utan som resultatet av interaktion mellan delarna som bygger helheten.

Bara om samhället betraktas som en aktör blir den det, och den makten kommer underifrån. Definitioner som är allmänt erkända fungerar som sanning, eftersom alla agerar i enlighet med "överenskommelsen". Sanning är inget substantiv, det är ett verb. Sanning är något som produceras och upprätthålls mellan människor.

Och nomaderna besegrades så fullständigt att historien kom att bli liktydig med Staternas triumf.

Segraren skriver historien, producerar sanning och bestämmer tillblivelsens riktning. Konsekvent glöms detta bort, och då matas medborgarna med självklarheter som presenteras som innovationer och resultatet av geniers tankemöda. Samma sanningar återkommer gång på gång, och tas andäktigt emot som ny kunskap. Makt och vetande, två sidor av samma mynt. Den som har makt bestämmer vad som är kunskap. Därför bör man granska ledare världen över och här hemma noga. Ingen kan leva på gamla meriter i en värld som ständigt förändras. Framtiden är en öppen fråga, och därför är det bättre att prova något nytt än att låta sig invaggas i falsk trygghet. Att vilja ha kakan och samtidigt äta den, och fallenheten att lita på den som säger sig vara säker är djupt mänsklig. Men just därför är det viktigt att inte falla i fällan. Falska profeter är en tautologi, för ingen vet vad som ska hända. Den som säger sig veta ljuger eller talar i nattmössan. Det vet vi, och den kunskapen måste hållas levande om man vill bygga ett hållbart samhälle.  

Detta har gett upphov till en generaliserad kritik som frånkände nomaderna varje uppfinning, teknologisk eller metallurgisk, politisk eller metafysisk. Vare sig de är borgerliga eller sovjetiska (Grousset och Vladimirtsov), har historikerna betraktat nomaderna som en underutvecklad grupp som inte förstår något, varken den teknik inför vilken de förblir likgiltiga, eller den odlingskultur, de städer och Stater som de förstör eller erövrar.

Vad vi har att göra med är olika sätt att se på organiserandet av det skydd och den trygghet som alla människor behöver. Nomadernas sätt är lika giltigt som stadsbyggandet. Båda uppfyller samma mål, fast på olika sätt och i olika dimensioner. Vad ska vi ha samhället till, vad är dess syfte och uppgift? Det är en fråga som allt för sällan ställs. Vi tar det givna för givet, för att det är det enda vi känner. För att det som är nytt känns osäkert. Människan är ett vanedjur. Men, och det är det viktiga, människan är också ett djur som kan tänka nytt och som kan agera mot impulser, i enlighet med aktuell kunskap och med stöd i erfarenhet. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och agerar i samma riktning.

Valet kan grovt förenklat sägas stå mellan territorialisering. Allokering av resurser, murbyggande, strikta hierarkier och anpassning/omdaning av den fysiska och psykiskt kulturella miljön. Royal Science och stadsbyggande. Eller deterritorialisering. Nomadiskt följande och mänsklig anpassning efter miljön, organisering i mindre friare grupper som samverkar i enlighet med minsta motståndets lag, som tar sig fram där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Med stöd i en vetenskap som varken söker eller fastlägger sanningar, utan som följer med och som söker efter lösningar som fungerar. Valet står mellan bejakande av rörelse, eller försök att stoppa den. Mellan två olika sätt att organisera mänskligt liv. Vilket sätt som är det bästa går inte att avgöra en gång för alla, det beror på sammanhanget och rådande förutsättningar.

Det är svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat vinna några krig om de inte haft en utvecklad metallurgi: idén att nomaderna skulle ha fått sina tekniska vapen och sina politiska råd från överlöpare från den imperiala Staten är trots allt osannolik. Det är också svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat försöka förstöra städer och Stater om det inte skedde genom en nomadisk organisation och en krigsmaskin som inte definierades av okunnighet utan av deras positiva karaktär, deras specifika rum, deras specifika komposition, som bröt med släktskapsrelationerna och höll Statsformen på avstånd.

Att idealisera det ena eller det andra är problematiskt. Båda sätten att organisera mänskligt liv har sina implicita problem och förtjänster. Det finns mycken kunskap och lärdomar att dra från både stadsbyggande och nomadiserande levnadssätt. Något bästa sätt att bygga ett samhälle på finns inte, bara mer eller mindre ändamålsenliga sätt. Och för att uppnå ändamålsenlighet krävs följsamhet, uppmärksamhet och kritisk förmåga. Kill your darlings, det måste man lära sig om man vill bli författare. Det är svårt, men nödvändigt om man vill utvecklas, att ständigt vara förberedd på att överge alla sina övertygelser ifall förhållandena förändras.

Tänker på sommarens resor i Sverige. Tänker på hur lätt det är att glömma hur snabbt förutsättningarna kan förändras, även bakom välbyggda murar. Även om stadsbyggande är det val som människor oftast gjort finns inga garanter för framgång. På väg hem från en tur norröver passerade vi Stegeborgs slottsruin. Det var en strategiskt viktig och inflytelserik plats, länge. Och striderna om makten över borgen var många och bittra. Ända tills kartan ritades om och platsen blev ointressant. Det finns många sådana platser. Minnen över stadsbyggandets svaghet. Några sådana artefakter över nomaderna existerar inte, för de drar vidare. Ständigt vidare. Vilket sätt att organisera mänskligt liv på är mest hållbart, egentligen? Över tid? Frågorna är öppna och har inga definitiva svar.

Historien har ständigt nedvärderat nomaderna. Man har försökt att applicera en egentligt militär kategori (”den militära demokratin”) på krigsmaskinen och en egentligt sedentär kategori (”feodalism”) på nomadismen. Men dessa två hypoteser förutsätter en territorial princip: antingen att en imperial Stat övertar krigsmaskinen och fördelar jorden bland krigare (cleroi eller falska förläningar) eller att privategendomen själv upprättar relationer av avhängighet mellan sina ägare, vilka utgör armén (verkliga förläningar och vasaller).

Som sagt, vinnaren skriver historien. Det är viktigt att se det och förstå konsekvenserna av det. Annars kommer gamla misstag att upprepas, igen och igen. Bara så länge det fungerar är det (oavsett vad man syftar på) bra. Kritiskt tänkande är viktigt, men det går inte att bara slå sig till ro med kritik. Man måste bygga något också, tro på något, vilja och våga peka ut en riktning. Och båda ytterligheterna längs kontinuumet bär på unika möjligheter, men också specifika begränsningar. Förstår man det är halva matchen vunnen, sedan återstår bara hårt och enträget arbete. Tillblivelsen tar aldrig paus, allt förändras, ständigt. 

I bägge fallen underkastas numret en fiskal och immobil organisation, såväl för att ge upphov till landområden som kan avträdas eller har avträtts som för att fixera de skatter som förmånstagarna själva är skyldiga. Tvivelsutan behandlar den nomadiska organisationen och krigsmaskinen dessa problem, både vad gäller jorden och skatten, där de nomadiska krigarna gör stora uppfinningar, oavsett vad som har sagts om dem.

Flyktlinjer kan man bara lära sig upptäcka där och när de visar sig. De går inte att skapas eller beställas fram. Även den som förlorar en strid kan besitta användbara kunskaper. Och vinster kan nås på olika sätt. Evolutionen till exempel, gynnar inte det man tror, utan det som fungerar. Det kan ibland medföra att problem överförs och förstoras. Det som fungerade under vissa betingelser kan visa sig förödande under andra. Både generna och miljön förändras, och resultatet av processen frambringas i mellanrummet mellan. Samhället kan ses som resultatet av ett slags evolutionär process av ömsesidig tillblivelse. Det finns inga segrare, bara temporära vinnare. Just nu är det stadsbyggarna och Royal Science som har makten över samhället och vetandet. Just nu. Men ett annat samhället är möjligt. Även där kommer det att vara vinnaren som skriver historien.

Enligt Deleuze och Guattari kännetecknas nomader av följande,

Men de uppfinner en mobil territorialitet och fiskalitet som vittnar om den numeriska principens autonomi: systemen kan blandas och kombineras, men det specifika med nomadsystemet är att det underkastar jorden nummer som förflyttas och fördelas och underkastar beskattningen interna relationer i dessa nummer (till exempel, redan hos Moses kommer skatten in i förhållandet mellan de numeriska kropparna och numrets speciella kropp). Kort och gott, den militära demokratin och feodalismen förklarar inte nomadernas numeriska komposition utan vittnar snarare om vad som återstår av den i sedentära regimer.

Territorialisering och deterritorialisering finns i större eller mindre grad överallt. På samma sätt som både män och kvinnor har såväl testosteron som östrogen i sina kroppar. Inget är någonsin rent i naturen, överallt handlar det om gradskillnader, föränderliga gradskillnader.