Tänker med Deleuze XXVI

Samhället och kultur är inte det som håller samman, det är vad som hålls samman. Kloka ord från Bruno Latour, en av förgrundsgestalterna för AktörNätverksTeori (ANT), som verkar i Deleuze och Guattaris anda och ser på världen med liknande glasögon. Tycker man att Deleuze är i svåraste laget, om hans texter bjuder allt för stort motstånd och man trots att intresset och viljan finns där tvingas konstatera att de inte blir lästa, då kan man med fördel botanisera bland Laturs arbeten. Och en utmärkt plats att börja leta på är hans välmatade hemsida. Sammanhållandet, och effekterna av handling är vad som är det intressanta. För det är det enda man kan undersöka och veta något om, med säkerhet.

Samhället, kulturen och kontexten kan och får aldrig betraktas som ett slags förklaring. Alkoholkultur till exempel, som jag skrivit en hel del om, kan aldrig vara en förklaring till att det dricks (eller att droger används). Det är alkoholkultur som skapas genom drickandet. Kultur blir till i och genom handling, i och genom interaktion mellan en lång rad aktörer. Eller, världen är resultatet av samproduktion, konsekvenser av icke-linjära tillblivelseprocesser. Så, vad är det då som håller samman?

Sammansättningarna är passionella, de är kompositioner av begär. Begäret har inget att göra med en naturlig eller spontan bestämning, det finns inget annat begär än sammansättande, sammansatt, maskinerat.

Begär, affektion, strävan efter territorialisering, ett slags relationell vilja till makt. Det är vad som driver processen av tillblivelse, och den gör det i ett slags oscillation eller i resonans med krafter av upplösning, deterritorialisering. Och i mellanrummen som uppstår mellan aktörerna som interagerar och som förändras och försvinner beroende på hur relationerna ser ut, blir den iakttagbara världen till, skapas kultur. Det som skall förklaras och förstås med hjälp av verktyg, till exempel de begrepp som Deleuze och Guattari utvecklade och presenterade i sina böcker och artiklar.

Utgångspunkten är att tillblivelseprocssen inte går att styra, den är icke-linjär. Möjligen kan dess riktning påverkas något, om förståelsen för processens logik och förutsättningarna är väl utvecklad och spridd i sammanhanget som man är intresserad av, men poängen är att alla sådana ambitioner bör överges till förmån för en lite mer ödmjuk inställning. Och det gäller både synen på människan och uppfattningen av samhället och kultur. Inget är eller har en bestämning frikopplad från det sammanhang inom vilket detta något blir till.

Rationaliteten och effektiviteten hos en sammansättning existerar inte utan de passioner den sätter i spel, de begär som konstituerar den lika mycket som den konstituerar dem.

Sammanhang, alltid sammanhang. Det vad man måste ställa upp på för att förstå och hänga med i resonemanget. Sammanhang som ger upphov till konsekvenser och som blir till genom icke-linjära processer av blivande. Det är vad verktygen är konstruerade för att hitta, och väljer man att se på världen med dessa glasögon händer något fantastiskt, för plötsligt förstår man hur det kan bli som det blir även om ingen vill det. Verktygen hjälper en att se till vad som faktiskt görs och lyssna på vad som faktiskt sägs, istället för vem som talar och gör. Det hjälper oss att se samhället bakom skenet av kollektivets önskningar om hur det borde vara. Ett analytiskt verktyg som faktiskt fungerar, det är vad jag har hittat hos Deleuze och Guattari. Dessa bloggposter skapas i och genom att kunskaperna används för att förstå, och skall inte ses som förklaringar av originaltexten.

Détienne har visat att den grekiska falangen var intimt förknippad med ett helt omstörtande av värden och med en passionernas mutation som omstörtade begärets relationer till krigsmaskinen. Detta är ett av de fall då människan stiger ned från hästen och där relationen människa-djur ger plats åt en relation mellan människor i en infanterisammansättning som förbereder bondesoldatens och medborgarsoldatens intåg: hela krigets Eros förändras, ett homosexuellt grupp-Eros tenderar att ersätta ryttarens zoo-sexuella Eros.

Förändring sker ofta via små samt där och då till synes obetydliga händelser. Först i efterhand upptäcker man förändringen och inser vidden av det, och då kan det vara svårt att förstå vad det vad som egentligen utlöste skeendet. Det skulle kunna vara en förklaring till att fallenheten att uppfinna förklaringar i efterhand, för att det blir så tydligt när man har facit i hand att man borde sett och förstått. Därför måste man vara noga med och ständigt upprepa mantrat att framtiden alltid är en öppen fråga, ingen kan veta förrän i efterhand. Och alla försök att få något att tro något annat handlar om makt, om affektion och leder till att vägar för blivande stängs. Tänk på börsexperterna, och jämför dem med fotbollsexpeter, skillnaden är minimal. Båda grupperna analyserar förutsättningarna och lämnar utlåtanden om framtiden, men bara finansmännen har makten att påverka utfallet, och därför framstår dessa som mer pålitliga, men det handlar i själva verket om självuppfyllande profetior.

Och varje gång som Staten övertar krigsmaskinen tenderar den att närma medborgarens skolning, soldatens träning och arbetarens utbildning till varandra. Men om det är sant att varje sammansättning handlar om begär, blir frågan om inte krigets och arbetets sammansättningar, tagna för sig, först och främst mobiliserar passioner av en annan ordning.

Som sagt, vad vi har att göra med är förslag på nya sätt att se på det som är. Verktyg för att upptäcka olika lösningar, som sedan kan testas. Först efter noggranna utvärderingar kan man uttala sig om vilken förklaring som var den bästa, för det ändamål man satt upp. Om samhället var organiserat på det sättet skulle man lyssna mer på vad som sägs än vem som talar. Men i en värld där effektivisering och ökad hastighet är vad som premieras, där framstår allt sådant som slöseri med resurser. I ett sådant sammanhang framstår det som mer logiskt att först bestämma vem som är bäst och sedan bara lyssna på hen, vilket har visat sig vara kungsvägen till diktaturer och förtyckande regimer. Ändå går vi i fällan, gång på gång. Vi borde lyssna mer på Deleuze och Guattari, vi borde använda deras verktyg mer. Eller liknande verktyg, men att slaviskt följa experter är farligt.  

Passionerna är aktualiseringar av begär som varierar beroende på sammansättningen: det är inte samma rättvisa, inte samma grymhet, samma medlidande, etc.

Inget är sig någonsin likt, allt förändras, processuellt. Men logiken i blivandet är hyfsat konstant och går att lära sig förstå även om det inte leder till visshet om utfallet. Förstår man detta, då har man kommit en lång väg i arbetet med att skapa ett mer hållbart och meritokratiskt samhälle.

Arbetets regim är oskiljaktig från organiseringen av en Form som motsvaras av en formering av subjektet. Detta är känslans passionsregim som ”arbetarens form”. Känslan implicerar en värdering av materien och dess motstånd, en riktning hos formen och dess utveckling, en ekonomi för kraften och dess förflyttningar, en hel gravitet.

Här snuddar vi vid det sammanhållande som bloggposten inleddes med. Det finns, förändras och påverkar aktörerna, i och genom mellanrummen. Det går inte att se, bara indirekt går det att upptäcka, och här spelar slumpen en viktig roll. Utan detta finns ingen förändring, bara död och stillhet. Därför går inga kalkyler ihop exakt, bara delvis. Överallt och alltid finns det ett osäkerhetsmoment, som över tid kan ge upphov till omfattande konsekvenser. Det går inte att bemästra, bara att acceptera. Om man verkligen vill förstå världen, samhället och kultur vill säga. Och det är så klart en öppen fråga. Valet av strategi och vem man ska lita på är upp till oss att dagligen och stundligen utföra. Är vi verkligen så logiska och styrs samhället verkligen av vetenskaplig kunskap, eller är vi och världen affektionsstyrd? Fundera över följande, och reflektera med hjälp av det som står där, över det som händer i samhället. 

Men krigsmaskinens regim gäller snarare affekter, vilka bara hänför sig till den rörliga kroppen i sig, till hastigheter och kompositioner av hastighet mellan element. Affekten är emotionens snabba urladdning, en motattack, medan känslan är den ständigt förskjutna, försenade och motsträviga emotionen.

Logik utgör ett slags motkraft till affektionerna, men det är en mycket svagare kraft än affektionen. Bara att acceptera, och gör man väl det öppnar sig helt nya möjligheter och nya samt bättre principer för att organisera samhället utifrån. Vi människor vill vara logiska och smickras av att tilltalas som experter, men vi styrs i själva verket mycket mer av affektion. Det vet alla varumärkesforskare och det vet politiker och makthavare, det är denna egenskap som ger dem makten, inget annat. Konsekvent lyssnas det i samhället på vem som talar, mycket mer än på vad som verkligen sägs.

Affekterna är lika mycket projektiler som vapnen, medan känslorna är lika introceptiva som verktygen. Det finns en affektiv relation till vapnet, som framträder inte bara i mytologierna, utan också i chansons de geste, i riddarromaner och i den höviska kärleksdikten.

Studera vad som händer i USA inför det stundande presidentvalet. Vad jag ser där ett slags begagnande av vapen, mer än verktyg. Det handlar om att vinna, till varje pris och med hjälp av alla till buds stående medel. Mycket lite i kampanjandet handlar om sakfrågan och uppdraget: Hur skall USA organiseras, och vad är syftet med organiserandet? Makt för maktens skull, det är vad man kämpar om, och då är vapen mer användbara än verktyg. Vapnen kräver mindre energi än verktygen, därför kommer de att användas, inte för att det är klokt, utan för att det aktuella sammanhanget så kräver. Att man sedan, i efterhand försöker hitta logiska förklaringar till att det blev som det blev eller varför man gjorde som man gjorde, det är en annan sak. En djupt mänsklig sak, men inte mer logiskt för det.

Vapnen är affekter och affekterna är vapen. I detta perspektiv är den absoluta orörligheten och den rena katatonin del av hastighetsvektorn, de bärs av denna vektor som förenar gestens förstening med rörelsens utlösning. Ryttaren sover på hästen, sedan ger han sig av likt en pil.

Sammanhanget är det som styr utfallet, inte logiska mått och steg. Därför är en posthumanistisk förståelse av människan att föredra framför en klassiskt humanistisk förståelse, för att den hjälper oss att se mer till konsekvenser än till önskningar om hur det borde vara.

Det är Kleist som allra bäst har sammanfogat dessa plötsliga katatonier, svimningsanfall och suspensioner med krigsmaskinens högsta hastigheter: vi ser det tekniska elementet bli vapen och passionens element bli affekt (Penthesileia-ekvationen). Kampsporterna har alltid underordnat vapnen hastigheten, och framför allt den mentala (absoluta) hastigheten; men därigenom är de suspensionens och orörlighetens konster. Affekter genomlöper dessa extremer.

Jag har i tidigare bloggposter laborerat med en förståelse av vad vi behöver för egenskaper för att bygga ett hållbart samhälle, och där lekt med tanken om kulturvetaren är ett slags utövare av Jujutsu, som går ut på att kanalisera krafter snarare än att kontrollera dem. Gillar den tanken, för den är pedagogisk och riktar uppmärksamhet mot skeendet, bort från individen. Från Vem till Vad och Hur, vilket är det som betyder något i alla sammanhang. 

Därför ansluter sig inte kampsporterna till en kod, som vore de en av Statens affärer, utan följer leder, som är affektens vägar. På dessa leder sker en ”avlärning” av vapenbruk lika mycket som en inlärning, som om affektens kraft och uppodling vore sammansättningens sanna mål och vapnet blott något provisoriskt.

Finns mycket att lära och låta sig inspireras av i denna passage. För såväl politiker som utövare av vetenskap, och för den allmänhet som utgör basen i samhället och som sitter på den verkliga makten. Multituden, som Hardt och Negri skriver om, är ett slags slumrande jätte vilken, om den bara kan ta sig samman kan uträtta snart sagt vad som helst. Eller för att uttrycka samma sak med en populärkulturell referens, hämtad från den gode John Lennon: War is over, if you want it!

Att lära sig lösa upp, också sig själv, tillhör krigsmaskinen: krigarens ”icke-görande”, att lösa upp subjektet. En rörelse av avkodning genomlöper krigsmaskinen, medan överkodningen knyter verktyget till en arbetsorganisation och till Staten (man kan inte ”avlära” sig verktyget, bara kompensera dess frånvaro).

Genom fördjupad insikt hos fler, om att tillvaron, samhället, kultur och människan är fenomen som hålls samman, skapas ökad generell förståelse för vilka förutsättningar vi har att förhålla oss till och har att ta hänsyn till i arbetet med att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle för oss själva och för framtida generationer. 

Det är sant att kampsporterna ständigt åberopar ett gravitationscentrum och regler för hur det förflyttas. Detta beror på att dessa leder ännu inte är de högsta. Hur långt de än leder, tillhör de fortfarande Varats domän, och de blott översätter absoluta rörelser av en annan natur till ett gemensamt rum – de som sker i Tomheten, inte i intet, utan i den släta tomhet där det inte längre finns något mål; attacker, motattacker, och fall ”med huvudet först” ...

Den avslutande passagen är för mig en öppning mot något stort. Texten bär på hopp om framtiden, för att den innehåller verktyg att tänka med, som jag efter många års arbete vet fungerar. Den ger mig nycklar till förståelser som skänker mod och ger tillförsikt att fortsätta arbetet även om det ofta sker i motvind.

Det är svårt att lära sig se på det invanda med nya ögon och på nya sätt, men det är nödvändigt. Därför fortsätter jag, undervisa, forska, blogga. För att utan det är finns ingen mening, och som sagt, friskt vågat, hälften vunnet. Först i eterhand vet man, aldrig innan. Därför försöker jag, om och om.