Tänker med Deleuze XVIII

Erkänner villigt mina mattematiska begränsningar, men vill samtidigt hävda att den som anser sig kunna beslå Deleuze och Guattari med mattematiska fel, hen har helt missuppfattat deras verk och tankar. Filosofin som arbetet bygger på och det som lanseras är inte någon exakt vetenskap, det är verktyg för att förstå världen med hjälp av. Och det som behandlas görs på en rad olika sätt, ibland med utgångspunkt i mattematik och ibland i annat. Grundtankarna, det man vill lansera, är emellertid relativt enkla och genom att inte förlora sig i detaljer framträder efter ett tag en helhetsbild som inte kan förkastas genom att identifiera fel i detaljerna.

Världen, samhället, kultur är aldrig exakt och hår inte precis jämnt ihop, alltid. Världen är full av mysterier, komplexitet och dissonans. Det är lika viktigt att förstå som det ordnade, det regelbundna, allt som faktiskt går att räkna på och förutse. Både och, alltid både och. Kombinationer av ordning och kaos, det är vad som bygger världen. Valet står aldrig mellan antingen eller, utan bör istället formuleras så här: Vad fungerar, för följande ändamål? Vad fungerar! Det är nyckelordet i Deleuze och Guattaris filosofi. Om det är sant eller ej, och om alla detaljer är exakt återgivna, det är en underordnad fråga. Just för att världen är som den är, oavsett hur vi människor vill att den ska vara.

Men det numrerande numret har en annan och mer hemlig karakteristik. Överallt uppvisar krigsmaskinen en egenartad process av aritmetisk replikation eller fördubbling, som om den opererade längs två icke-symmetriska och icke likvärdiga linjer. Å ena sidan organiseras släktleden eller stammarna numeriskt; den numeriska kompositionen läggs över släktleden för att få den nya principen att dominera. Men å andra sidan och på samma gång, lyfts människor ur varje släktled för att bilda en speciell numerisk kropp.

Som sagt, både och. Aldrig antingen eller. Nomadologi och Stadsbyggande går hand i hand och existerar aldrig i några renodlade former i verkligheten. Det är bara i teorin som det går att skilja dem åt och tala om dem som rena enheter med tydlig karakteristik. Betänk att det är modeller vi har att göra med, begrepp och tankeredskap. Och det är upp till oss att använda dem på de sätt, och till vad vi anser dem lämpliga. Det är det viktiga, om verktygen fungerar, inte om det som sägs är sant eller ej. Ta det som fungerar och gör något konstruktivt av det, och lämna det andra därhän. Det är budskapet från filosoferna. Och det är vad jag försöker göra här. Använda begreppen och tankarna, till något viktigt. Detta kan jag göra utan att in i minsta detalj följa med i mattematiken. Det finns dessutom väldigt mycket mer än tal och matte att utgå från och spinna vidare på hos Deleuze och Guattari.

Det är som om den nya numeriska kompositionen av en släktleds-kropp inte kunde lyckas utan att själv bilda en egen numerisk kropp. Vi tror inte att detta är en tillfällighet, utan en väsentlig beståndsdel i krigsmaskinen, en operation som betingar numrets autonomi: kroppens nummer måste som korrelat ha en numrets kropp, numret måste dubbleras enligt två komplementära operationer.

Samma gäller för Royal och minor science. De fungerar båda bäst om de "dubbleras enligt två komplementära operationer." Kombinationer av handgrepp och utbyte av insikter, samverkan. Det är vad som krävs för att skapa ny kunskap, användbar kunskap, om världen och människans plats däri.

Samhället blir till i och genom samverkan mellan en lång rad aktörer och i spänningsfältet mellan det kontinuum som utgörs av polen territorialisering/sammanhållning och deterritorialisering/upplösning. Ordning och kaos, ur det känsliga samspelet mellan dessa båda krafter uppstår kultur. Såväl tankar, ting och teknologier, kroppar och materialitet påverkas av krafterna som bygger världen. Interaktion är det som skapar resultatet som vi sedan kan iaktta, kategorisera och uttala oss om. Det vi alla har att anpassa oss efter. Båda är lika viktiga, och renodling av antingen det ena eller det andra är förödande för helheten. Balans, inte bara i budgeten. Små skillnader. Det är vad som skapar generellt välstånd, och processer som är lättare att övervaka och hantera. Det visar forskning (exempel? Här).

Den sociala kroppen numreras inte om inte numret bildar en speciell kropp. När Djingis Khan genomför sin stora komposition av stäppen organiserar han släktskapen numeriskt och kombattanterna i varje släktled under siffror och chefer (grupper av tio med dekurioner, grupper av hundra med centurioner, grupper av tusen med kiliarker). Men från varje aritmetiserat släktskap lyfte han också ut människor som utgjorde hans personliga garde, det vill säga en dynamisk formation av staber, kommissarier, budbärare och diplomater (”antrustioner”). Dessa båda hänger samman: en dubbel deterritorialisering, där den andra är starkast.

Världen måste ordnas för att fungera. Men det spelar roll hur man ordnar den. Och vill man uppnå något med organisationen måste det finnas möjlighet till förändring, för det oväntade. Det är omöjligt att uppnå i en rigid organisation där allt går enligt plan. Där händer bara det som är bestämt på förhand. I laboratorier och modeller kan man uppnå detta, och man kan försöka sträva efter det i politiken, men i praktiken fungerar det inte så.

Även inom vetenskapen måste det finnas utrymme för det oväntade, och även för det oväntat oväntade, annars kan ingen ny kunskap uppnås. Royal Science skapar laborationer och utvecklar modeller. Minor science verkar ute i den levda verkligheten, letandes efter flyktlinjer (vilka aldrig går att planera för). Båda sätten att tänka och agera behövs. Den ena ordar och systematiserar, den andra iakttar och upptäcker. Ordning och kaos, nytänkande och konsolidering. Både och, överallt. Samverkan och interaktion. Världen blir till i och genom samproduktion.

När Moses genomförde sin stora komposition av öknen, där han med nödvändighet var mer påverkad av nomaderna än av Jahve, räknade och organiserade han numeriskt varje stam; men han införde också en lag enligt vilken den förstfödde i varje stam vid denna tid tillhörde Jahve; och då de förstfödda uppenbarligen var alltför unga, överfördes deras roll i Numret till en speciell stam, leviterna, som gav numret en speciell kropp och vaktade arken; och då leviterna var färre än de förstfödda i alla stammarna, måste dessa överskjutande förstfödda köpas tillbaka av stammarna genom en skatt (och detta leder oss tillbaka till en av logistikens grundläggande aspekter).

Hittar en gammal text i datorn. Det är anteckningar som gjordes under läsningen av Slavoj Zizeks bok, Ideologins sublima objekt (som varken är speciellt lättläst, eller direkt kompatibel med Deleuze och Guattaris tänkande, men oupphörligt fascinerande). Anteckningarna ligger mycket nära översättarens och författaren till efterordet, Lars Nylander, ord. Vill vara tydlig med det för att inte anklagas för plagiat. Följande är inget citat, men heller inte helt mina egna ord. Innehållet är det viktiga, och jag tycker att det fungerar som alternativ förklaring till det Deleuze och Guattari skriver om.

I syfte att klargöra hur denna sammanfogning går till, kan man tänka på talesättet: Det finns ingen regel utan undantag, eller undantaget gör regeln. Det handar således om att förena det oförenliga. ”Samhället är en omöjlighet” och varje ideologi syftar till att försäkra oss om motsatsen. Altusser beskriver ideologi som en oundviklig dimension av mänskligt medvetande. Ideologi tilldelades en status av fiktioner eller fantasier om världen och vår egen plats i den som något helt nödvändigt för att vi alls skall kunna etablera någon meningsfull förståelse av världen, samhället och oss själva. Och framför allt för att vi ska kunna inta en aktiv roll som sociala och historiska aktörer. Men de kan naturligtvis endast fungera om vi fullt ut tror på dem, vilket förutsätter att vi måste göra oss blinda för deras ideologiska karaktär. Varje tro på att vi och vår förståelse av samhället befinner sig utanför ideologin är med andra ord själva indikationen på att vi befinner oss innanför ideologin, att vår förståelse är styrd av någon form av ideologisk fantasi. Zizeks projekt är att hålla fast vid insikten om den symboliska ordningens inneboende paradox och omöjlighet, insikten om att det inte kan finnas någon universalitet utan symptom. För detta vore endast möjligt under förutsättning att det inte längre fanns något subjekt. Därför är varje ideologisk fantasi om en harmonisk ordning utan inre motsägelser och symptom en dödsdrift. I samma ögonblick som den realiseras försvinner subjektet.

Ovanstående handlar om hur något som ser ut att vara helt och konsistent i själva verket är omöjligt utan ett slags öppning. Bara genom att vara ofullständigt och inkonsekvent kan en sådan helhet som ett samhälle hållas samman. Det är så jag läser passagen om förhållandet mellan de olika numren och organiseringen av arméerna, samhällena och vetenskapen. Öppenhet för detta, och en förståelse och ödmjukhet inför det som är obegripligt, komplext och dissonant, det är vad som krävs för att klara av att leva i samverkan med andra människor. Åter till Deleuze och Guattari.

Krigsmaskinen kunde inte fungera utan denna dubbla serie: det fordras att den numeriska kompositionen ersätter den släktskapsbaserade organisationen, men också att den avvärjer Statens terrritoriella organisation. Det är via denna dubbla serie som krigsmaskinens makt definieras: makten beror inte längre på segment och centrum och på den eventuella resonansen mellan centrum och överkodningen av segmenten, utan på dessa inre relationer i Numret, oberoende av kvantitet.

Droppen som får bägaren att rinna över. Pojken som vågar uttala orden: Kejsaren är naken. Exemplen är många på det fenomen som Deleuze och Guattari far efter. Det där lilla som får stora konsekvenser. Det oväntade, som går utanför planen. Flyktlinjen som plötsligt bara finns där, och som ändrar utvecklingens lopp. Utan det finns ingen förändring, ingen utveckling, inget liv. Samhället är inte en ekvation som går ihop, det är en komplex storhet som består av både organisering och brott mot den uppgjorda planen.

Det som håller helheterna samman är makt, olika typer av makt. Och denna finns överallt. Total makt resulterar i fullständig territorialisering, vilket inte existerar någonstans i Universum. Makten finns före subjekten och är den kraft som får något att hända. Den är gäckande och rörlig. Makt är inget någon har, den följer sin egen logik. Makt kan bara studeras genom att iaktta konsekvenser.

Detta ger upphov till spänningar och maktkamper: mellan Moses stammar och leviterna, mellan Djingis Khans ”noyaner” och ”antrustioner”. Detta beror inte bara på att släktleden protesterar i syfte att återta sin forna autonomi, och det är inte heller ett föregripande av en kamp om Statsapparaten: det är den specifika spänningen i krigsmaskinen, i dess speciella makt, och i den speciella begränsningen av ”hövdingens” makt.

Så kan man se på och förstå samhället. Om man tycker att det hjälper en fram i sitt eget tänkande. Och det är precis vad jag gör, ser på samhället så och tar hjälp av de verktyg som erbjuds av Deleuze och Guattari.