Särintressen och allmänintressen

Vi lever i och har skapat oss ett samhälle där särintressen alltid premieras över allmänintressen. Jag, mig och mitt är vad som räknas, allt mer. Både för individer och andra aktörer, såsom företag och länder. Det utgör grogrunden för kraven på valfrihet och är samtidigt bränslet för processen. Hur vi än gör och hur samhället än organiseras kommer det rådande och det som tas för givet att ge upphov till konsekvenser. Det gäller för såväl valfrihetssamhällen som samhällen med kollektiva lösningar och arrangemang. Hur man än gör har man ändan bak. Läste nyss en intressant artikel på detta tema på bloggen Intensifier. Inlägget jag läste handlar om nya medier och opinionsbildning, och dess konsekvenser. Här tänkte jag fortsätta tänka högt kring frågan om skolan, och privatiseringen av Sveriges välfärdssystem. Närmare bestämt om den övergripande frågan om hur man kan se på särintressen och allmänintressen, och konsekvenserna av olika sätt att tänka.

Utgångspunkten för resonemanget är vad som händer inom det privata näringslivet, och hur konkurrens driver på uppfinningsrikedomen hos företagarna som kämpar för att hålla lönsamheten uppe. Än så länge är det allmänt accepterat att alla ska betala skatt, men ju högre skattesatsen är och ju större kraven på lönsamhet är, desto intressantare och mer lönsamt blir det för företagen att försöka kringgå denna bokföringstekniskt sett, börda. Läser till exempel  i DN om hur man gör inom lågprisflyget. Liknande upplägg finns inom vårdens riskkapitalbolag. Och det är inget problem, det är en naturlig följd av det allt tydligare fokuset i samhället på ekonomi och vinst. En konsekvens av myntets ena sida. Vad jag vill uppmärksamma är att vi här och på andra ställen har att göra med ett fall av den klassiska önskan om att både äta kakan och ha den kvar. Med minskade marginaler blir jakten på vinst allt svårare, och just därför mer hänsynslös, vilket ger upphov till konsekvenser.

Snabbväxande Norwegian har startat en ny flygbas i Helsingfors som bemannas med inhyrd, estnisk personal och en bas i Málaga som under våren rekryterat 120 personer till bemanningsbolaget Adeccos kontor i Spanien. Norwegian har även börjat använda det polska bemanningsbolaget Arpi för att bemanna bolagets skandinaviska flygningar från bland annat Arlanda.

– Det blir lättare att dribbla bort myndigheterna när fler länder är inblandade. För att få upp kontrollen över den här typen av bolag försöker vi utöka samarbetet mellan skattemyndigheter inom EU, säger Pia Blank Thörnroos, skattejurist på Skatteverket.

Det som är möjligt att göra kommer att genomföras, förr eller senare. Och ju mindre marginaler man har att spela med, desto större är incitamenten att tänja på gränserna. Det kan sägas vara ett slags kulturlag, och den är känd under många namn. När jag växte upp, under 1970-talet, omtalades den i termer av; den järnhårda lönelagen.

För att lyfta frågan till en mer allmän nivå, och för att visa på grundproblemet (och även för att slippa hamna i en debatt om för eller emot, än det ena än det andra) väljer jag att peka på att kampen står mellan dem som sätter allmänintressen i första rummet, och dem som på motsvarande sätt premierar särintressen.

Särintressen är klara att definiera och lätta att förstå. Allmänintressen däremot är diffusa och utgår från komplexa samband. Därmed är frågan avgjord, för det kommer alltid att vara lättare att välja det som är enkelt före det som är svårt och komplext. Det är det kanske största samhällsproblemet av alla, för det får genomgripande konsekvenser för väldigt mycket.

Samtidigt är det först i ett väl utvecklat samhälle, skapat genom konsekventa och långsiktiga satsningar på just allmänintressen som kraven på valfrihet kan resas. Först när man har byggt ett tillräckligt välfungerande samhälle där tillräckligt många har kunnat bygga sig en bas och skaffat sig ekonomiska förutsättningar och där det finns en demokratiskt vald regering, först där kan krav på valfrihet resas. Det är en paradox som heter duga, för enda sättet att bygga det samhället är genom att individen ger upp en ansenlig del av sin autonomi och sätter sina egenintressen åt sidan. Särintressen kan alltså sägas vara ett slags allmänintressets gökunge.

Allmänintresse är liksom miljöfrågan notoriskt diffus och komplex. Hållbarhet är en annan lika svårdefinierad fråga och komplext problem. För att kunna hantera detta - och för att kunna bygga ett samhälle där särintressena är balanserade på bästa sätt mot de allmänintressen som utgör förutsättningen för att jag och alla andra samhällsaktörer skall kunna välja - krävs en befolkning med hög utbildning och en väl utvecklad och väl spridd förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande. Och skolan är ett tydligt allmänintresse, vilket gör paradoxen än mer problematisk. Förståelse för detta grundproblem är en förutsättning för att kunna hitta en lösning, oavsett hur den ser ut.

Valet står inte mellan antingen eller, det handlar inte om att staka ut en enda väg. Det är ett annat av grundproblemen som måste förstås och hanteras. Det finns aldrig en väg, en lösning, bara flera lösningar i kombination och förmågan att kunna avgöra vad som är bäst och mest effektivt här och nu, för att lösa just detta problemet. Samhället är en helhet, och det måste vara i balans för att kunna fungera. Ofta tänker man sig att det skulle kunna finnas en utsida, dit problemen kan förpassas och nya resurser kan hämtas. Som i fallet med Ryan air, som opererar i ett land och skattar i ett annat, och som hämtar personal från låglöneländer. Ett typexempel på detta tänkande.

Jorden är en och det är den plats vi människor lever på, den enda plats i universum där vi kan leva, som människor med allt vad det innebär. Det betyder att det vi gör här kommer att få återverkningar där, även om det inte var vår uttalade mening. Mänskligheten hänger ihop, och efterfrågan på en vara här leder till återverkningar där. Malm måste brytas där den finns, liksom olja. Och om jag vill flyga billigt måste någon betala priset, om det inte bygger på en kalkyl som är hållbar. Ryan air verkar inte vara ett företag som har en hållbar kalkyl. Om det inte går att skatta där man opererar, eller om man måste importera arbetskraft, ja då har man uppenbarligen skapat en organisation som inte är hållbar, och som bygger på kortsiktiga särintressen.

Detta tänkande kanske fungerar inom tillverkningsindustrin, men gör den det inom vården eller skolan? Och hur skall man kunna veta vad som är vad och vilka konsekvenser det leder till? För det krävs utbildning, och det krävs kunskaper och tankeverktyg som kan hantera komplexitet. Det krävs sådana kunskaper (också, för inte heller här handlar det om aningen eller) som utvecklas inom humaniora. Ett hållbart samhälle kan bara byggas med hjälp av olika kunskaper som samverkar, och det kan bara utvecklas i ett samhälle där det råder balans mellan särintressen och allmänintressen.

Enkla lösningar är farliga lösningar!