Tänker med Deleuze XXXIV

Ömsesidiga tillblivelser, interaktion, sammanhangs betydelse, aktörer av olika slag i samverkan, tillblivelse, rörelse. Flöden av materia och icke-materiella aspekter, människor, molekyler och makt. Strävanden efter sammanhållning, och krafter som verkar för upplösning av allt som är fast. Hybrider, blandningar och mer eller mindre heliga allianser. Ett myller, kort sagt, är vad världen och verkligheten består av. I alla fall om den betraktas genom Gilles Deleuze och Felix Guattaris prisma och förstås med hjälp deras tankeverktyg. Det är vad jag gör här, studerar kultur och försöker förstå sammanhangen jag finns i och blir till genom.

Försöker förstå är viktiga nyckelord här, för det går inte att använda Deleuze för att bevisa något. Vad vi har att göra med är begrepp, tankeverktyg som får sin mening och sitt värde uteslutande i relation till konsekvenserna av handlingarna som arbetet med dem leder till.

Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna?

Det räcker inte att peka på komplexitet, eller att hävda att sanning är en social konstruktion. Det är att smita från ansvar, och det är en vantolkning, menar jag, av Deleuze och Guattari. Jag ser inga tecken på något sådant, inget undansmitande från ansvar. Jag ser ihärdigt arbete med att formulera begrepp, som sedan lämnas till oss att använda efter eget huvud, i arbetet med att förstå vår värld. Och det första, viktiga steget i det arbetet handlar om att se komplexitet och konsekvenser av sammanhållning, rörelse och icke-linjär tillblivelse. Utan en sådan förståelse fungerar inte det andra, det som kommer sedan. Först måste man lära sig se, sedan kan man börja arbetet med att mejsla fram förklaringar som därefter kan användas för att förstå sin samtid och de sammanhang man lever i.

Världen är inte en dikotomi, i alla fall inte om man frågan Deleuze och Guattari. Dikotomier består av två komponenter, och leder tänkande till aningen eller, med eller mot, svart eller vitt. Sant eller falskt, gott eller ont. Världen betraktad genom och förstådd med hjälp av Deleuze och Guattaris begreppsapparat består av multipliciteter, sammanhållna enheter bestående av fler än en, men färre än många komponenter. Och det är multipliciteter som samverkar med andra multipliciteter som ger upphov till kultur. Materia är lika viktigt som tankar och idéer, sammantaget och genom interaktion skapas och förändras världen.

Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia.

Detta är utgånspunkten, enskildheter. Men det är när dessa förs samman i större enheter som kultur och världar uppstår. Makt och krafter som strävar efter sammanhållning är det som bygger aktörer och multipliciteter, vilka interagerar. 

Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten.

Lägg märke till att människan ännu inte har äntrat scenen, eller introducerats i förklaringen. Och det är viktigt, för inget kan tas för givet. Deleuze och Guattari utgår från en posthumanistisk syn på människan. Hen är också ett sammanhållet fenomen, dels av molekyler (om man väljer att studera fenomenet på den nivån), dels av kött, blod, skelett och tankar (om man utgår från den nivån). Allt handlar om vilket perspektiv man studerar det man är intresserad utifrån. Ingen nivå är mer sann eller ursprunglig, mer värd än någon annan. Värdet av verktygen bestäms som sagt utifrån vad man gör med dem, och efter hur väl de fungerar för ändamålet. All vetenskaplig verksamhet borde värderas på samma sätt, utifrån resultatet och användningsområdet. Inte på förhand, utifrån mänskliga hänsyn och historiska argument. För att få syn på maktordningarna som finns och verkar överallt, för att försöka vara så förutsättningslös som möjligt i sökandet efter förståelse.

Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...).

Inte bara människor har kropp, allt och alla kan fungera som aktörer. Insidan går aldrig att få tillgång till, bara utsidan och effekterna, affekt, kan studeras i och genom konsekvenserna av handling. Inget är något i sig själv, allt blir till och får sin mening i rörelse, interaktion och sammanhang. Det gäller lika för vapen, verktyg, människor, tankar och kultur. Allt kan förstås med verktygen som Deleuze och Guattri utvecklat, men de ger inga svar. Eftersom inget är, allt blir, kommer alla försök att låsa fast mening och innebörd att vara problematiska, och den som framhärdar har inte förstått. Makt och vetande hänger ihop, intimt och det ena går inte att skilja från det andra. Därför är det viktigt att tänka med hjälp av verktyg, för att inte behöva debattera sanningshalten i det som sägs i namn av vetenskap med andra som konkurrerar om allmänhetens ögon och öron. Där kommer den med mest makt att vinna, och vara den som skriver historien. Verktyg är att föredra, av många skäl. Tänker man med verktyg blir det lättare att hålla isär studiens resultat fån det som studerats. Och det i sin tur gör det lättare att se förändring, vilket ger mer hållbara förklaringar och främjar ett mer konstruktivt förhållningssätt till kunskap och till värden som studeras.

Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”.

Därmed kan man börja tänka människa, men det är en annan individ vi har att göra med här, än liberalismens och kyrkans autonoma subjekt. Människan är ett assemblage, en sammansättning av en lång rad komponenter.

Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema.

Människans upplevelser av världen studerades av Husserl. Det UPPLEVDA trädet, istället för det upplevda TRÄDET. Människan upplevelser av sin omgivning och sammanhangen hen verkar i och blir till genom, det är fenomenologins studieobjekt. Men även ting kan sägas uppleva, om man betraktar dem med hänsyn tagen till effekter istället för vad man tror och har kommit överens om är rimligt. Det är inte upp till människan att bestämma världen, inte om det är en användbar och långsiktigt hållbar förklaring man vill hitta. Om det är målet med vetenskapen, då är Deleuze och Guattari anbefalld  läsning. För verktygens skull, inte för att man får några svar. Är det svar man söker blir man besviken.

Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ...

Mellanläge, mellanrum. Någonstans mellan en, och många. Där finns svaret, förklaringen. Det är där man skall leta, om man vill förstå. Mellan människor och världen, där finns svaret. Kultur uppstår också mellan aktörerna som bygger sammanhangen. Förändring sker i och genom interaktion, mellan dem som interagerar. Där regerar slumpen, mellan. Och därifrån kommer flyktlinjerna.

Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan tingen och mellan tankarna för att instifta en helt nya relation dem emellan, deras vaga identitet.

Vaga identiteter, det är vad vi har att göra med. Dunkelhet, aldrig exakthet. Världen är komplex, och den går därför aldrig att förklara. Vi kan bara studera och försöka förstå, och är det människor, samhällen och kultur vi är intresserade av måste vi följa med i flödet och tillblivelserna. Förändring är inte, den blir till.

Förståelser som inte tar detta i beaktande är dömda att vara missvisande!