Tänker med Deleuze XXV

Sammansättningar, överallt sammansättningar och ömsesidig tillblivelse. Samproduktion och konsekvenser av interaktion mellan fler än en, men färre än många. Det är vad som skapar världen, samhällen och kultur. Mellanrummen och små moment av sådant som ibland är oväntat, ibland oväntat oväntat. Därför väljer Deleuze och Guattari att skilja mellan processer som är maskiniska och sådana som är mekaniska. Det maskiniska går inte att förstå utan att ta hänsyn till helheten, förklaringen måste vara lika komplex som det som ska förklaras. Det mekaniska går att förstå genom att analysera delarna.

Där finns förklaringen till vetenskapskrig och förbistringen mellan humaniora och naturvetenskap. Ontologin är annorlunda, utgångspunkten och uppfattningen om vad som kännetecknar ett godtagbart svar på en vetenskaplig fråga. Förstår man det, att det är där som skillnaden ligger och samarbetsproblemen har sin upprinnelse, kan man sakta börja närma sig varandra, i ömsesidig respekt. Tänker man verktyg, om alla vetenskapliga svar, och bedömer man resultatet utifrån hur väl det fungerar, då kan mycket gott komma ur ömsesidiga utbyten av insikter.

Samtalar man istället för att strida om vem som har rätt, egentligen. Om man släpper frågan om vad som sant, och istället testar vad som fungerar. Om man väntar med att utvärdera tills arbetet slutförts. Om man helt enkelt visar varandra respekt, och förstår att alla vi som lever här på jorden sitter i samma båt och är ömsesidigt beroende av vandra, då öppnar sig många möjligheter att skapa en mer hållbar och bättre värld, för alla.  

Den maskinella och kollektiva sammansättningens ytterst generella prioritet över det tekniska elementet gäller överallt, för verktyg såväl som för vapen. Vapnen och verktygen är konsekvenser, inget annat än konsekvenser.

Konsekvenser är det enda vi kan veta något om. Aldrig om det som ska hända, framtiden. Den blir till, och det finns alltid ett litet moment av osäkerhet i alla kalkyler och beräkningar. Utan undantag, annats skulle världen vara en statisk och död plats. Viljan att veta är stark, men lika fullt orimlig. Det är avgörande att vi förstår det, och förhåller oss ödmjuka inför detta fact of life!

Man har ofta påpekat att ett vapen inte är någonting utanför den stridsorganisation det är knutet till.

Överallt är det sammanhanget som bestämmer hur något kan och bör förstås. Kontexten skänker mening till allt, därför kommer ingen definition att kunna formuleras mer precist än: Fler än en, men färre än många. Närmare sanningen än så går aldrig att komma. Bara att acceptera!

Till exempel existerar de ”hoplitiska” vapnen bara i kraft av falangen som en mutation av krigsmaskinen: det enda vapnet vid denna tidpunkt, skölden med två handtag, skapades av denna sammansättning; de andra vapnen fanns förut, men inom ramen för andra kombinationer, där de inte hade samma funktion eller samma natur.

Först i efterhand vet man. Utifrån konsekvenserna förstår man verkan, och det är detta som skiljer verktygen från vapnen, ingen egenskap i antingen det ena eller det andra. Det som skiljer terroristen från frihetskämpen är perspektivet hen betraktas från, och vilken sida man själv står på. Konsekvenserna och handlingarna utgör här mellanrummet, som får mening av kontexten som helhet.

Överallt konstituerar sammansättningen vapensystemet. Lansen och svärdet har existerat alltsedan bronsåldern i kraft av sammansättningen människa-häst som förlängde dolken och jaktspjutet och avskaffade de första infanterivapnen, hammaren och stridsyxan.

Plötsligt dyker ett nytt moment upp, en simpel uppfinning, som över tid och i olika konsekvenser ger upphov till olika och ibland mycket långtgående konsekvenser. Ingen kan veta, förrän i efterhand exakt vad. Många kanske gissar, men den som sa: Vad var det jag sa, har fel. Hen visste inte, hen trodde, och hade tur. Samma som på lotto, någon ska vinna, även som chansen för varje enskild spelare är mikroskopisk. Det är kulturens nakna logik, som vi kan välja att se och acceptera, alternativt förneka. Valet är vårt som kollektiv betraktat, och vi får leva med konsekvenserna tillsammans. Det enda vi möjligen kan göra är att lära oss förstå förutsättningarna för förändring, och jobba med dem för att främja den önskade riktningen på tillblivelseprocessen. När det är gjort återstår bara ödmjuk väntan, och kanske förtröstan.

Stigbygeln ger i sin tur ny gestalt åt sammansättningen människa-häst och ger upphov till en ny typ av lans och nya vapen; och denna helhet människa-häst-stigbygel varierar själv och har inte samma verkan när den är underkastad nomadismens generella betingelser som när den senare infogas under feodalismens sedentära betingelser.

Tänker på SMS-tjänsten, som skapades för att skicka automatmedel, men som i händerna på kommunikationshungrande mobilägare blev ett verktyg för utbyte av kunskap, och en kassako av enorma mått. Eller på Facebook som har förändrat alla förutsättningar för social samvaro, bara genom att finnas där. Även den som inte har ett Facebook-konto påverkas, fast man kanske inte förstår hur. Alla påverkas, och ofta är det slumpen som spelar in. Det där lilla oväntat oväntade momentet som den maskiniska processen hela tiden genererar, och som man därför alltid måste vara öppen för men som man aldrig kan räkna med.

Samma sak gäller för verktyget: även där beror allt på arbetets organisation och på den variabla sammansättningen av människor, djur och ting.

På jobbet organiseras arbetet och hela verksamheten med hjälp av ett gigantiskt excellblad, som bara genom att användas och eftersom det har de problem och förtjänster det har påverkar vardagen och uppgifternas utförande. Det är idag excellbladet som reglerar vardagen, inte chefen och inte jag. Och detta går bara att förstå i efterhand, i och genom konsekvensanalyser. Men det gäller ju att man förstår värdet av sådana, annars blir det en kamp om sanningen. Allt för ofta och allt för enkelt glöms detta bort. Allt för ofta utvecklar sig vardagen därför till en kamp om makt och inflytande, istället för en strävan efter förståelse, för helheten och för dess inneboende förutsättningar för förändring.

Så existerar plogen bara som ett specifikt verktyg i en helhet när de ”utsträckta öppna fälten” dominerar, när hästen tenderar att ersätta oxen som dragdjur, när jorden underkastas en treårig rotation och ekonomin blir gemensam.

Man bör vara vaksam när ett tänkande, ett system överförs från en kontext till en annan. Best practice är ett högst relativt begrepp, och därför först och främst meningslöst, men samtidigt farligt. För det främjar inte en sund vaksamhet, tvärt om främjar det undfallenhet för auktoriteter. Det har mänskligheten bittert erfarit, många gånger. Ändå faller man i fällan, igen och igen. Den som säger sig äga sanningen, den får makt. Så länge som denna typ av insikter inte sprids och levandehålls i samhället. Det ser jag som en viktigt uppgift, att sprida den insikten. Att makt är vetande, inte tvärt om! Därför bör man lyssna på vad som sägs, kritiskt. Inte på vem som talar!

Tidigare kan det förvisso finnas plogar, men då i marginalen av andra sammansättningar som inte lyfter fram dem i dess specificitet och som lämnar deras skillnad gentemot årdern outforskad.

Världen, livet och tillvaron är fulla av möjligheter. Och testar man inte kommer man aldrig att nå insikt om det fungerade. Ingen kan veta, antingen det ena eller det andra på förhand. Därför har vi ett ansvar att alltid leva enligt devisen: Friskt vågat, hälften vunnet. Och eftersom allt ständigt förändras kan man testa det man tror på hur många gånger som helst, och misslyckas, utan att det går att säga att det är omöjligt.