Individen OCH kollektivet. Glöm aldrig och!

Det är min fasta övertygelse att världen är både mer fantastisk och oöverblickbar än vi tror, och att den är mindre unik än man anar, till vardags. Världen, samhället, kultur är samtidigt svårare OCH enklare att förstå än vad vi tror, när frågan inte ägnas vetenskaplig uppmärksamhet. Både och, inte antingen eller, det är ett slags mantra här på Flyktlinjer. Eftersom svaret aldrig är ett, eller formulerat i bestämd form singular, finns inga enkla lösningar. Det enda som finns är mer eller mindre robusta kompromisser. Läser i dagens SvD om just detta, i P J Anders Linders Ledare. Han skriver,

I själva verket är både infrastrukturen och entreprenörerna oumbärliga. En del tror att individernas tid är förbi och att det bara är kollektiva processer i storföretag som gäller, men efter att ha ägnat en del av sommaren åt Walter Isaacsons lysande biografi över Steve Jobs är jag mer övertygad än på länge om de enskilda människornas betydelse i historien. Hade Apple blivit Apple utan Jobs om bara produktionsförhållandena hade varit de rätta? Icke.

Utgångspunkten är ett uttalande från Obama, som förenklat går ut på att enskilda entreprenörer aldrig ensamma står bakom sina bedrifter. Kollektiva insatser krävs alltid, även för att individer skall kunna blomma. Entreprenörerna och Obamas politiska motståndare går så klart i taket. Dyrkan av individen är stor och stark (inte bara) i USA.

Frågan som debatteras, liksom ämnet för Ledaren är klassisk: Individen eller kollektivet. Men vad är det som säger att man måste välja? Linder är tydlig, hans väg stavas: Både och! Faktum är att man inte kan välja. Det råder här en falsk dikotomi, valet är en olycklig artefakt, ett felslut. Linder skriver vidare.

Politiker som vill göra en insats för tillväxt och utvecklingskraft måste engagera sig i villkoren för entreprenörer. Ska man ta stora risker måste det finnas hopp om rejäla belöningar. Ska man kunna rekrytera bra folk kan inte osäkra personaloptioner beskattas som säkra inkomster.

Samtidigt måste de satsa på kärnuppgifter som inte alltid ger snabba politiska poäng men däremot skapar jordmån för långsiktig utveckling: utbildningssystemet, forskningen, rättsstaten, den fysiska och intellektuella infrastrukturen.

Och, ja, jo, visst. Men går det ändå inte mellan raderna här att avslöja en vurm för individen? Är det verkligen ett både-och förhållande som beskrivs? Det talas om stora risker och rejäla belöningar, för individen förmodar jag. Entreprenören är det som politikerna skall kratta manegen för. Det är hen som ses som räddaren, inte helheten, samspelet mellan olika typer av aktörer, interaktionen, samverkan. Och det är problematiskt, för det ger sken av något annat än vad det är: Den enda vägens politik. Svaret, formulerat i bestämd form singular. Det finns inga sådana svar! Glöm dem.

Tänker på Gregory Bateson (och för den som vill läsa kloka tankar om hans relevans för politiken idag rekommenderar jag följande länk, till Karl Palmås blogg 99, our 68) och hans konsekventa både-och-filosofi. Han använder ett termostat som tankeverktyg. Det är en anordning som kan sägas förklara relationen mellan individen (som reglerar termostaten) och miljön (som växlar och förändras, vilket är orsaken till att det behövs en termostat). Historien, menar Bateson fortskrider evolutionärt, i samspel mellan aktörer och miljö. Enskilda händelser och individer är avgörande, men utfall av handlingar kan aldrig räknas på. Gott och ont är föränderliga och kontextberoende egenskaper som kan identifieras först i efterhand, liksom indivier och entreprenörer. Bateson skriver följande i texten: "From Versailles to Cybernetics" om fredsfördraget som Tyskland tvingades underteckna efter första världskriget.

The Treaty was finally drawn up by four men: Clemenceau, "the tiger," who wanted to crush Germany; Lloyd George, who felt it would be politically expedient to get a lot of reparations out of Germany, and some revenge; and Wilson, who had to be bamboozled along. Whenever Wilson would wonder about those Fourteen Points of his, they took him out into the war cemeteries and made him feel ashamed of not being angry with the Germans. Who was the other? Orlando was the other, an Italian.

This was one of the great sellouts in the history of our civilization. A most extraordinary event which led fairly directly and inevitably into World War II. It also led (and this is perhaps more interesting than the fact of its leading to World War II) to the total demoralization of German politics. If you promise your boy something, and renege on him, framing the whole thing on a high ethical plane, you will probably find that not only is he very angry with you, but that his moral attitudes deteriorate as long as he feels the unfair whiplash of what you are doing to him. It's not only that World War II was the appropriate response of a nation which had been treated in this particular way; what is more important is the fact that the demoralization of that nation was expectable from this sort of treatment. From the demoralization of Germany, we, too, became demoralized. This is why I say that the Treaty of Versailles was an attitudinal turning point.

Samma förhållande gäller överallt. Individer tar beslut som påverkar många andra. Världen blir till i spelet mellan, och alla aktörer är lika viktiga oavsett hur stor makt hen har. Entreprenörer kan ses som initiativtagare till sådana "attitudinal turning points", men för att något skall hända och för att värdet av tankarna och handlingarna skall kunna bedömas krävs en kontext och andra aktörer. Interaktion, över tid. Båda aspekterna är LIKA viktiga. Det ena går inte att tänka utan det andra.

Världen framskrider i och genom samverkan mellan en oändligt lång radda aktörer av olika typ, i en föränderlig kontext. Självklart var Jobs viktig för Apple, men lika viktigt är det att förstå kunderna, för utan köpare och anhängare fanns ingen Jobs, inte i den mening som han gått till historien som.

Det är kontexten som skapar entreprenörerna, kan man också säga. För den är aldrig den enskilde som bestämmer över hur hen skall uppfattas. Det är genom kollektiv erkännande som individer upphöjs till framgångsrika entreprenörer, och hur många potentiella ledare och lysande idéer som av olika anledningar har krossats i sin linda vet ingen. Det finns ingen teleologi i världen, ingen är predestinerad för framgång. Först i efterhand vet man, aldrig innan. Det visar Versaillfreden med all önskvärd tydlighet.

Både och, alltid! Det finns inget svar, bara olika utfall av interaktion mellan många aktörer. Det är så världen blir till. Obama har helt rätt, den som är framgångsrik kan aldrig ta åt sig hela äran. Ett företag byggs aldrig av upphovsmannen, alltid av många individer, i samverkan. Vem som lyckas och vem som misslyckas bestäms av sammanhanget, aldrig av individen.

När och om detta blir en kollektiv insikt. När och om detta blir praxis i politiken. När och om den dagen kommer då alla förstår att det inte finns ett svar, en sanning, på vilka frågor och vilka problem man än jobbar med. När och om ... Då öppnar sig en helt ny värld, med helt andra möjligheter att lösa mänskliga problem. När och om.