Way out West, 2012

Det var många år sedan jag tappade kontakten med musikvärlden. Inte så att jag slutat lyssna på musik, men det som är i ropet når inte fram till mig, och jag söker inte längre upp det som är nytt. Orsakerna till att det blivit så är svåra att fånga och förstå. Det är som det är helt enkelt. Och jag är nöjd med sakernas tillstånd.

Länge spelade musiken en avgörande roll i mitt liv. Sonys Walkman tonsatte min vardag, och glädjen i att lyckas få till snygga övergångar och en bra mix på blandbanden vad stor. Under det tidiga 1980-talet gick jag på alla konserter av betydelse i Göteborg och reste även en del i jakten på upplevelser. Hultsfred (vad där de första sex åren) och Roskilde var givna de där åren. Bengans och Skivhugget, Pet Sounds och Domus Avenyn, Dirty Records och så vidare. Där hängde jag. Där spenderade jag mina pengar. Jakten på den där skivan, det där soundet. Det vad drivkraften i mitt liv, från det att jag hörde Ebba Gröns 800 grader, och framåt.

Sedan fick jag barn. Och vi höll på att drunkna i tältet på Roskilde, där i början av 1990-talet. LP-skivan och de klassiska handlarna med vinyl tynade bort, och även om det var praktiskt med CD-växlare försvann en del av magin i musikupplevelsen när upplevelsen förlorade sin materiella aspekt. Lätt fånget, lätt förgånget. Lite så, var känslan jag fick av överföringen från analogt ljud till digitalt. Musiken förändrades också. Melodiös rock ersattes av dansakter, House och en hård och svart Hip-Hop som jag inte förstod och därför inte fångades av. Som sagt: Jag tappade kontakten med det som var nytt. Fick andra intressen. Och det jag lyssnat på fann ju kvar.

När iPoden kom, och senare Spotify, då hittade jag delvis tillbaka till musiken. Plötsligt fick hela skivsamlingen och mer därtill plats i fickan, och inköp av batterier var ett minne blott. Håkan Hellström och Laleh trängde sig genom det filter som lagt sig mellan mig och musikvärlden. Barnen blev äldre, vilket frigjorde tid att fylla med upplevelser. Och så arrangerades första Way out West festivalen. Jag är för gammal, tänkte jag. Under flera år tänkte jag att man kanske kunde ta sig ner för att känna på upplevelsen och återknyta kontakten med gamla festivalminnen. Mitt i stan, nära. Varför blev det inte så? Varför dröjde det ända till 2011 innan jag tog steget in på festivalen? På de frågorna finns inga, eller en hel massa olika svar. Inget kan emellertid sägas vara det rätta. Det bara är så, kan jag konstatera.

Glad, tacksam och uppfylld av musik sitter jag här, dagen efter den sista dagen av Way out West, upplaga 2012. Lycklig! Tre underbara dagar. En massa nya artister att lyssna vidare på. Vissa av dem hade jag hört talas om, andra var helt nya för mig. Tack Way out West, för att ni återuppväckt mitt intresse för musiken och för att ni fått mig att inse att man aldrig blir för gammal för att gå på festival. Ingen är för gammal för musik, och gammal musik behöver inte bli inaktuell. Kraftwerk, säger bara Kraftwerk. Vilken show, i 3D dessutom. Inte så himla mycket sväng, men vackert och suggestivt. Och en annan gammal favorit fann jag också, som också åldrats med behag och som idag är mer aktuell än någonsin: Byfolkets klassiska Smålandsrulle! Respekt!

Way out West är mer än bara toner, musk och artister. Det är helheten. Slottsskogen som plats, det vackra vädret som i alla fall på lördagen bidrog till att höja stämningen. Maten som i år var helt vegetarisk. Alkohol i lagom mängd, vilket är den kanske viktigaste lärdomen och skillnaden från förr om åren. Med ålderns och erfarenhetens rätt är det jag som styr över intaget idag, inte alkoholen. När allt kommer samman i harmoni. När alla helhetens ingående delar svänger i takt, då skapas minnen för livet. Outplånliga upplevelser att hämta kraft och styrka från under det stundande arbetsåret.

Festivalen började på torsdagen, vilket var bra. Fler dagar ger ökade möjligheter och programmet blir inte lika sårbart när allt inte står och faller med ett fåtal artister. Torsdagen var solig, och det jag särskilt minns från den dagen är: De La Soul, de gamla hip-hoparna som var på ett underbart smittande spelhumör. En trio bestående av män, vilket det snackades en del om innan. Mansdominansen. Och visst, kan hålla med om att musiker huvudsakligen är män. Och mansdominerade band finns det gott om. Men jag kommer att minnas kvinnorna mest från Way out West 2012. Det var banden som styrs av kvinnor som gav mig de största upplevelserna. Och det måste väl ända vara det som räknas, vem som skriver låtarna samt styr och ställer!?

Florence and the Machine, till example och Nneka, som spelade på torsdagen. Och First Aid Kit på fredagen, samt Feist och Best Coast. På lördagen fick jag gåshud av Frida Hyvönän och Laleh vad än en gång magisk. Raden av kvinnliga artister som förgyllde min festivalupplevelse var längre än männen. Det lovar gott för framtiden, mångfalden och jämställdheten, inte bara i musiken utan även i samhället. Publiken på Way out West är blandad, i ordets vidaste bemärkelse. Åldersspannet är brett och alla etniciter, sexualiteter, känslomässigheter och klädstilar får plats. Tar sig plats, blandas och influeras av varandra. Det är bra och bidrar till helhetsintrycket.

Billy Bragg, den gamle kämpen fyllde scenen med sin närvaro, sitt budskap och sin vision om ett mer jämlikt samhälle, utgående från den stora massans behov. Wilco var en ny upplevelse för mig. Ännu en i raden av truliga män som går hem. Fast bakom fasaden lyste ändå spelglädjen igenom, och när han dök upp på Feist spelning var lyckan stor. Blur är på väg ut, men de gav en fin och energiskt välspelad avslutningskonsert. Ser dem nog på TV ikväll, på OS-avslutningen.

Way out West drabbades av en rad avhopp i år. Och det är då som arrangemanget visar sig styrka. Hur få ihop det? Lördagen som redan innan, på pappret och utifrån mitt begränsade kunskapsperspektiv såg minst sagt svagt ut blev istället till den bästa dagen. Looptroop rockers dansade in och spred glädje och det gungade hejdlöst. Och sedan fick jag uppleva Miike Snow. Oj vad bra. Totalt oväntat, för mig. Men inte för resten av publiken, uppenbarligen. Vilken dag. Vilken helg. Vilken festival.

Tack Way out West, för att ni gett mig tillbaka tron på och kontakten med: Musiken, i alla dess många former och dimensioner. Och tack för att ni visat att festivalen som fenomen inte på långa vägar är död.