Se världen. Förklara den inte!

Att säga sig veta hur världen fungerar, människornas värld alltså (fysiken är inte mitt område), är att säga långt mer än man har täckning för. För om det vore så att det gick att veta, och att det stämde det som förklaringarna går ut på, då skulle vi inte ha några problem. Då skulle vi leva i en jämlik och jämställd värld utan Eurokris, räntegap och inflation. Så ser världen inte ut, och det behövs ingen forskarkompetens för att se och förstå det. Glöm allt vad förklaring heter. Finns ingen anledning att lyssna på den som säger sig veta, för ingen kan veta. Basta!

Att det inte går att veta något om framtiden är inget problem, det är en förutsättning. Och det finns fortfarande oerhört mycket man kan göra. Lära sig se världen, till exempel. Lära sig förstå vad som gör skillnad i världen. Man kan och bör även jobba med att öka förståelsen för hur människor fungerar, enskilt och i grupp. Förutsättningar för förändring i en eller annan riktning går att undersöka, och om man bara inser och gör sig medveten om att det inte går att förklara världen eller detaljstyra utvecklingen är allt gott och väl. Alla sådana insatser som redan görs inom akademin är bra och viktiga, inget ämne är mer eller mindre värt än något annat. Allt som leder till fördjupad förståelse för världen är bra. Om man bara inte förleds tro att det skulle gå att förutsäga framtiden, eller förklara världen i detalj.

Vem har det bästa svaret? Det är en farlig fråga, ett farligt ämne. För det leder till och triggar till maktkamp. Bara en eller ett kan vara bäst, och därmed ligger fältet öppet för kamp. Och eftersom framtiden inte existerar och aldrig går att förutsäga kommer kampen att vara förödande för samhället och medborgarna. Krig slukar resurser som hade kunnat användas till annat, till konstruktivt arbete med att förstå vilka möjligheter som finns och vad man behöver ta hänsyn till om man vill främja förändring en en speciell riktning. Vad krävs för att förverkliga denna vision? Vilka förutsättningar finns för det skall bli verklighet? Sådana frågor. Viktiga frågor som pekar framåt, mot en bättre värld.

Släpp kontrollen, och mänskligheten kommer att vinna frihet och kan därigenom förverkliga sin fulla potential, tillsammans. Världen och samhället äger ingen, det förvaltas kollektivt. Vi lånar jorden från våra barn och kommande generationer. Det får vi aldrig glömma. Därför skall vi inte försöka förklara, vi bör istället jobba med förmågan att se världen. Och det kan man göra på olika sätt. Ett sätt är att tänka tillsammans, om det vi delar och lever i. Samhället, kulturen. Plockar därför, än en gång upp kommentarer från Ann-Helene, som reflekterar utifrån en tidigare bloggpost.

Jag tar fasta på territorialisering/sammanhållande - deterritorialisering/upplösande och "det som är en dygd i en samhällssfär kan vara en last i en annan". Med tankefigurerna nomader - stadsapparat, kan man lätt komma att tänka att det är fråga om två väsensskilda funktioner och typer av handlingar som opererar åtskilt (även om det ju också poängeras att det är sammanhanget som avgör). Men kan det inte ses som att handlingar är på en gång sammanhållande och upplösande - men var tyngdpunkten ligger och vad intentionen och stämningen är, varierar.

Världen blir till i en komplex och ömsesidigt process av tillblivelse, och allt som på något sätt har att göra med eller finns, om så bara i periferin, spelar roll för blivandet. Krafterna som tillblivelsen oscillerar mellan är: sammanhållande (makt och krav på renhet, allokeringar av alla slag, sökandet efter svaret, i bestämd form singular), och upplösande (anarki och fragmentering, komplexitet och spridning). Intressant att tänka på även detta som kontextbundet. Det som spelar roll och som avgör vad som är vad, är konsekvenserna, aldrig intentionerna. Och det finns ingen renhet i processen, den drar än åt det ena, än åt det andra, hållet. Variation är nyckelordet. Därför går det inte att förutsäga framtiden. Processen är inte linjär. Därför blir det vidare viktigare att lära sig se det som är och förstå vad som kan göra skillnad. Lära sig se världen, och det gör man bästa tillsammans. Just därför att inget är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i och genom sammanhang. Jag får syn på mina tankar i och genom kommentarer, och samma gäller allt och alla, överallt. Mening, förståelse och levt liv är kollektiva processer.  

Dessutom bedöms handlingen enligt vad vi förväntar oss - förväntas upplösning, eller sammanhållning?

Förväntans makt är stor. Därför är det så farligt att lyssna okritiskt på någon som säger sig veta, på auktoriteter med makt. För det blir ofta som någon säger, men det betyder inte att hen hade rätt, av det enkla skälet att ingen kan veta på förhand. Lite som med en Lottovinst. Alla hoppas, men det betyder inte att den som sedan vinner hade rätt. Det förstår alla, men samma gäller för vetenskap och allt annat också. Och om förväntningen är tillräckligt stark kan den i sig påverkar tillblivelseprocessens riktning. Eller, om det blir som man förväntade sig då är det skicklighet, om inte är det tur. Så skapas auktoriteter och upprätthålls makt. I och genom förväntningar, och handlingar underifrån.

Ett konkret exempel (vars logik kanske kan ses på andra områden) är rengöring. Med rengöringsmedel upplöses fläckar. Det förväntar vi oss av ett bra rengöringsmedel. Genom rengöringen hålls samtidigt något "samman", räddas från förfall (en tallrik t ex) och det sammanhang där föremålet ingår, hålls samman (middagar, familj..).

Ett lysande exempel Ann-Helen, på hur man kan skapa tankeverktyg av allt. Det gäller bara att lära sig se, och att reflektera kring det man ser. Inget är dolt för oss, allt ligger i öppen dager. Om vi bara lär oss att se. Därför är det så viktigt att göra sig av med kraven på exakthet och förklaringsmålet. För det leder blicken och uppmärksamheten från världen, till den som uttolkar den. Tänk på hur trollkarlar arbetar, med att förleda blicken och rikta uppmärksamheten. Håller med om att upplösandet kan leda till sammanhållande, och vise versa. Och att människor tenderar att se det man förväntar sig att se, och att seendet är kontextuellt beroende. Alla blickar är förankrade i och relaterade till ett sammanhang, och därför ärt allt seende kontaminerat. Det är det viktiga, att förstå det och lära sig se kontamineringen.

Rengöring har en lång tradition av "det smarta", effektivisering genom stor uppfinningsrikedom i alternativa metoder och medel, som kommer till uttryck i husliga tips - ett informellt berättande om konsten att överlista (smuts, skadedjur bl a). Här är medlet som tas i bruk på en gång ett vapen (mot smuts) och ett verktyg (för att upprätthålla ordning). Rengöring är arbete och rutin, men samtidigt kan det ibland ha en karaktär också av kamp, överskridande, spänning (som man kan se att manas fram i reklam för rengöringsmedel). Jag undrar om den här rengöringslogiken, överlistandet och effektiviserandet, är något som vinner terräng (tänk t ex på hälsoindustrin). Vad är det man sätter krafter på att överlista, överskrida, bekämpa och vad är det man vill hålla samman och bryr sig om? Och var ligger tyngpunkten?

Viktiga frågor och intressanta iakktagelser, Ann-Helen. Här förklaras inget, men blicken öppnas och alternativa förståelser kan stötas och bötas mot varandra. Så länge man bara inre gör anspråk på att sitta inne med sanningen och börjar debattera för att ens förklaring skall avgå med segern så leder reflekterandet till ökad förståelse för den komplexa verklighet vi lever i, tillsammans och blir till genom.

..tilläggas kan, att renlighet mer är ett estetiskt än ett hygieniskt drag. Så att i varje sammanhang där det tycks handla om renlighet och att hålla rent, kan man fråga sig hur denna renlighet ser ut - och hur det leder strävandena (trots tal om t ex kvalitet).

Mary Douglas tankar om smuts är vad jag tänker på här. Att smuts inte är något sig, det bestäms av sammanhanget. Rätt sak på fel plats. Renhet hänger för mig samman med territorialisering, med krav på rättning i ledet. Mot sökandet efter svaret i bestämd form singular. Hålla rent gör den som vill främja det rådande, den som räds förändring. Makt och kontroll är den räddes verktyg.

Nyfikenhet leder till ökan tolerans för orenhet, blandningar och hybridformer, vilket är vad världen egentligen är uppbyggd av. Allt består av sammansättningar, av aktörer i samverkan. Ömsesidigt tillblivelse. Renhet är död, det är ur kaos och förändring som livet framskrider. Kan fler lära sig se detta, lära sig se världen som den är, ökar chanserna till och blir det lättare att, bygga en bättre värld för fler.

Tillsammans blir vi till och påverkar varandra, ömsesidigt. Världen och samhället är resultatet av interaktion i vardagen, en konsekvens av levt liv. Förklaring leder tanken fel. Låt oss istället, tillsammans öppna ögonen och se, världen.