Bildning. Varför talar man så sällan om bildning?

Bildning är ett slitet ord. Och just därför viktigt att reflektera över. För det finns annars en risk att det sprids föreställningar om att det råder koncensus om vad det är eller innebär. Det vore olyckligt, för det skulle ytterligare konsolidera tron på att kultur och kunskap är något fast och entydigt, något som det går att uppnå enighet om och därigenom utan problem implementera i skolan och utbildningar. Och att allt inte står rätt till i den svenska skolan kan man läsa om i en nyutkommen bok: Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan, av Emma Lejnse (som recenserades i DN igår). Fler samtal om och kring innebörden i begreppet bildning skulle kunna vara ett sätt att arbeta för att skapa en bättre skola och högre utbildning i Sverige.

Bildning hör idag tyvärr i all för hög utsträckning festtalen till. Det är främst vid akademiska högtider eller när visioner formuleras och i politiska tal som begreppet lyfts fram. Annars för bildningen en tynande tillvaro. Lite känns det som frågan är avgjord, och att det redan är ett uppnått mål. Eller också är det bara jag som inte riktigt blir klok på detta? Hur som helst är det i samhällets och all högre utbildnings centrum och bas som bildningsfrågan hör hemma, inte i periferin! Synen på bildning säger något om och påverkar klimatet, kulturen och uppfattningarna om vad som är önskat läge och vad som krävs för att nå dit.

Förmågan att använda kunskaperna man tillägnat sig, praktiskt, till något eget. Det är vad jag menar med bildning. Konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Förmågan att göra något av kunskapen, och inte bara något vad som helst. Något eget, unikt. Det är bildning, i praktiken. Handlingarna, utfallet. Förmågan att förändra världen. Mycket större fokus på den egenskap skulle jag vilja se i talet om bildning, och även i debatten om och utvärderingar av skolan. Som det är nu ligger fokus på nyckeltal och interna kriterier om går att mäta och räkna, men som inte har några otvetydiga kopplingar till handling (läs till exempel Bo Rothsteins mycket märkliga inlägg i debatten. Det går på tvärs mot allt jag tror på, och därför vill jag även lyfta fram Gustav Nelhans replik). Jag vill helt enkelt se ett tydligare fokus, från det bildning är och innehåller, till det bildningen gör.

Alla kan upprepa det man läst, men bildning går utöver det bokliga, det bokstavliga och repeterbara. Bildning måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse för att det ska finnas någon mening med att tala om den. Bildning måste ha betydelse, praktiskt, här och nu. Bildning förlorar sin mening om det blir en kanon eller lista över tidigare uppnådda resultat. Bildning måste vara något som adderas, ständigt. Kunskap plus handling, i handling. Det är en definition på bildning som inte går att gömma sig bakom. En definition som tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Bildning har inget med gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar.

Vad jag far efter är en definition av begreppet som ständigt överskrider sig själv. Jag vill se mer fokus på processen, på förändringen. Alla kan som sagt läsa och även upprepa det man läst. Alla kan räkna upp böckerna man jobbat med och kan peka på utmärkelserna man fått. Men det säger inget om framtiden. Och det tillför inte världen något nytt. Ibland kan det till och med motverka sitt syfte, som när graden av bildning (enligt en vanlig definition) används för att utöva makt, för att hindra utveckling, vilket är möjligt när bildning definieras som något kvantitativt.

Det finns ingen garanti för att man blir klok av att läsa böcker eller kurser på universitetet. Och bara för att man har läst och för att man kan upprepa ord och tankar från gamla mästare betyder inte att man är intelligent eller att ens kunskaper leder till att samhället blir en bättre plats för fler att leva i. Och det är högst olyckligt. Därför detta fokus på handling och förändring. Antalet citeringar, till exempel, som mått på kunskapers och forskares värde. Det är ett mycket trubbigt medel, för citeringar kan göras av en hel massa olika anledningar. Till exempel görs ingen skillnad mellan kritiska citeringar och citeringar som görs för att man håller med och hämtar stöd. Samma gäller för klassisk bildning. Det brukar till exempel hävdas att ledningen för nazisternas koncentrationsläger besatt en hög grad av bildning. Och så blir det när fokus ligger på innehåll och yta, på sådant som går att räkna, på gamla meriter. Istället för på handlingar, praktik och konsekvenser.

Bildning i den mening jag förfäktar är något som överskrider det andra utfört. Bildning handlar om något annat än om upprepning. Bildning är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Idag håller vi på att bygga ett samhälle där klyftan mellan teori och praktik vidgas (det är vad jag ser som en röd tråd i Björklunds reformer, som jag glädjande nog inte är ensam om att kritisera), och där bildning blir något som fjärmas från vardagen och som inte kommer helheten till del.

Bildningen som jag vill se mer av är ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap, med fokus på handling och konsekvenser. Ett skrämmande framtidsscenario vore att vi byggde ett samhälle av ren yta, och hotet om en sådan utveckling är inte taget ur luften. Det som får mig att tänka i dessa banor och som gör att jag vill skriva om min syn på bildning är måndagens Understräckare, om Turings test för att skilja mellan mänsklig och artificiell intelligens. Artikeln är tänkvärd och viktig, och jag ser i den konturerna av ett kallt samhälle där det bara existerar yta och sådant som går att mäta och räkna. Håkan Lindgren är författaren, och den väcker en hel massa tankar kring detta med kunskap, bildning och vad det innebär att vara människa. Artikeln avslutas med följande rader.

Ber man en människa kommunicera med en maskin blir det snart oväsentligt om maskinen är vid medvetande eller inte. Människan kommer att bli tvungen att behandla maskinen som om den var vid medvetande på grund av sin natur, inte maskinens. Människan är gjord för att interagera med tänkande och inlevelsefulla varelser som har ett medvetande av samma slag som hennes eget. Vi vill ha dialog till vilket pris som helst, och vi kommer att suggerera fram en dialog när den inte finns där. För den sortens suggestioner behövs ingen avancerad teknologi. Är situationen tillräckligt desperat kommer volleybollen som den skeppsbrutne Tom Hanks pratar med i filmen ”Cast away” att vinna turingtestet.

Här formuleras riskerna som finns med det tänkande som sakta smyger sig på i samhället, där det är viktigare vem som uttalar sig än vad som sägs. Ett samhälle där kunskap är liktydigt med citeringar eller meriter och utmärkelser. Ett samhälle där allt är kontrollerat och överblickbart, målsäkrat och där det inte existerar några överraskningar. Med andra ord ett dött samhälle. Maskiner är inte människor, basta! Och världen är inte överblickbar, framtiden går inte att förutse, hur mycket man än önskar att så vore fallet. Därför behövs en annan definition av begreppet bildning! För att försöka ändra utvecklingens riktning.

Turing inser detta. Han förutser att det vi menar med intelligens kommer att förskjutas, så att det omfattar vad ett människohärmande dataprogram gör. ”Jag tror att ordens användning och den allmänna opinionen kommer att ha förändrats så mycket vid slutet av detta århundrade att man kommer att kunna tala om maskiner som tänker utan att förvänta sig att bli motsagd”, skriver han. Samma sak förutser cyberkritikern Jaron Lanier i boken ”You are not a gadget” (2010), fast han uppfattar det inte som ett framsteg: ”Turingtestet slår åt båda hållen. Man kan inte avgöra om det är maskinen som har blivit smartare eller om man själv just har sänkt sin egen definition av intelligens till en nivå där maskinen framstår som smart.” Om någon tycker sig föra ett samtal med en datasimulerad person vill Lanier ställa frågan: Hur mycket har du kompromissat med din känsla för vad som utgör en personlighet för att illusionen ska fungera?

Människan är både affekt och intellekt, både kropp och tanke. Därför behövs en annan syn på bildning, för att inte riskera att förlora det som är unikt för människan, för att människan inte är och heller inte bör försöka vara en maskin. Läs och begrunda avslutningsstycket i artikeln så förstår ni vad jag menar och inser vilka risker vi står inför och måste hantera om vi vill skapa ett bättre och mer hållbart samhälle för alla.

En värld full av medvetslösa människor och medvetslösa maskiner har börjat framstå som så oundviklig att vi lydigt anpassar oss till den innan den blivit verklighet. Vi borde begära lite mer av vår teknologi – och av oss själva. Framtiden är inte artificiell intelligens, framtiden är alla de riktningar vi ännu inte har börjat föreställa oss.