Utbildning

Jag är i utbildningsbranchen. Kränger kunskap, skulle man kunna säga om man är lagd åt det lite ironiska hållet. Men det är inte så jag ser på mitt arbete. Tyvärr uppfattar jag emellertid, ibland, att det är just så som arbetsgivaren och dennes uppdragsgivare ser på Högskolans uppdrag. Kunskap, eller närmare bestämt det slags krediter, helårsprestationer, som antas representera kunskap, är vad vi lärare förväntas producera i vårt dagliga värv. Till detta tänkande är jag högst tveksam. Jag tror nämligen inte att det är lämpligt att se på kunskap på det sättet, som objektiva och mätbara enheter. Det är ett dåligt mått på kunskap och man riskerar att få vad man beställt, mätbara resultat. Kunskap däremot är något helt annat. Den går inte att mäta, är relativ och föränderlig. Kunskap mognar och växer i språng, den måste få ta tid och går aldrig att detaljplanera för.

Utbildning är det ord som brukar användas i sammanhanget. Hur relaterar det till kunskap, och till helårsprestationer? Wikipedia, vad står det där?

Både ordet bildning och utbildning börjar uppträda i svenska språket under slutet av 1700-talet. Till en början betraktades orden som synonymer och alternerades utan någon betydelseskillnad, men har därefter blivit motsatser: utbildning sker målinriktat efter yttre regler och styrs av andra instanser än individen själv, medan bildning är en inre, frivillig process utan ett konkret mål.

Intressant detta att ord kan delas upp och utvecklas till sin egen motsats. Ut(med)bildning. Hur har det kommit att bli så? Jag tror jag är något på spåren när jag tänker på utbildning som något man visar upp tecken på att man har. Detta att utbildningen ger en examen och ett examensbevis. Något handfast och konkret. Något som i linje med ovanstående logik utgör ett slags valuta, som kan växlas in i reda pengar. Kvalificerade arbeten kräver utbildning och denna bör betala sig ekonomiskt, i alla fall enligt Svenskt Näringsliv. Både studenterna och högskolan har här en morot, i form av helårsprestationer till lärosätet och examina till studenterna. Mätbara enheter som kan jämföras över tid och mellan lärosäten. Alla är nöjda och glada, eller?

Nja, haken är den att det saknas reella incitament för att öka kvaliteten, som dessutom är otroligt svår att mäta. Lägg därtill att både den ekonomiska pressen och kravet på produktion av examina är hårda på högskolan, från uppdragsgivaren staten. Dessutom ligger studenterna, som ofta lånat pengar men ändå måste jobba extra, på och vill ha ut sina poäng (läs: vill ha godkänt). Högskolan befinner sig i mitten, och när dessutom näringslivet blandar sig i leken med krav på specialinriktad kompetens, då ligger organisationen nära gränsen för vad man klarar av. Jag skriver inte detta för att klaga, jag gör det för att jag tror att det skulle kunna bli väldigt mycket bättre med små och enkla medel.

Sträcker man ut tidsperspektivet lite. Överger man fixeringen vid det "objektivt" mätbara, och koncentrerar man sig på reell kompetens istället för enheter som går att räkna. Då mildras pressen på lärosätena betydligt. Då blir det lättare att koncentrera sig på kunskapsproduktion, förmedling av användbara insikter och på pedagogisk utveckling. Det är så vägen mot bildning ser ut, kollektiv bildning. Och då kan jag som lärare också lära, i och genom processsen. Jag blir en bättre lärare då, studenterna tjänar på det, och samhället liksom näringslivet.

Detta går att uppnå genom att riva murarna som idag byggs mellan akademin och det omgivande samhället. Ökade krav på kontroll leder till slutenhet. Och slutenhet leder till färre möten och utbyten. Med mindre krav kan man få mer. Det är jag övertygad om. Genom att samverka med arbetslivet, kring produktionen av kunskap och låta det omgivande samhällets grad av funktion och medborgarnas lycka vara mått på utbildningens framgång eller misslyckande. Då riktas fokus på det som betyder något, på den långsiktiga hållbarhet som krävs för att det skall vara meningsfullt att arrangera utbildning. Ett sätt att ge namn åt denna process är att tala om den i termer av arbetsintegrerat lärande.

Arbetsintegrerat lärande kan leda till att samhället, genom kunskapsutbyten och konstruktiva samtal över gränser och mellan olika organisationer, kring gemensamma behov och målformuleringar, får karaktären av ett slags inre, frivillig process, utan något mer konkret mål än långsiktig hållbarhet. När fler blir nöjda och när klyftorna minskar, då vet man att processen rör sig i rätt riktning. Och det är lätt att bilda sig en uppfattning om sådant. Det känner alla som är delaktiga i samhällsbygget.

En sådan syn på utbildning är inkluderande, utvecklande och inriktad mot det som är väsentligt för alla. Det är min dröm att kunna forska, föreläsa och växa i en sådan miljö. Tillsammans med jämlika människor som ställer sina kompetenser till det allmännas förfogande, för allas bästa. Alla har något att bidra med i samhällsbygget. Men med nuvarande, ineffektiva, system gynnas regelföljande och premieras dem som är bra på att skaffa sig yttre bevis på kunskap. Övriga förpassas till läktaren och klyftorna växer.

Detta är en dröm, min dröm men det är ingen utopi. Det går att genomföra, med små medel och utan att det kostar mer än idag. Alla skulle gynnas av en sådan reform. Vad väntar vi på? Jo, att Sverige ska få ett Nobelpris. Mot det målet riktas alla resurser idag, och ökad konkurrens är medlet för att uppnå målet.

Bildning leder kanske i riktning ökad hållbarhet. Vad konkurrens leder till, det vet vi.

Ordet hen, och könsmakt under förhandling

Ordens makt är stor. Ingen tvekan om det. Debatten om hen visar det (här, här, här, här och här, finns några av alla de mer eller mindre kloka och provocerande inläggen). Om ett ord kan skapa så mycket debatt och väcka så mycket vrede, och om ett ord kan så split mellan människor och provocera, så till den milda grad som hen gjort. Då visar det på ordens makt. Men så mycket makt som ordet tillskrivs i delar av debatten har orden inte. Hen är egentligen bara ett ord, ett könsneutralt personligt pronomen. Inget att skriva hem om, och absolut inget att uppröras av, i sak. Ändå är frågan viktig, eller just därför kanske jag ska säga.

Makten finns dold bakom orden. Eller kanske snarare, orden lockar fram makten som finns och verkar överallt. Och kön är ett område där makten ständigt finns närvarande. Orsaken till detta är att könsmaktsordningen är under kontinuerlig förhandling, vilket aktiverar och mobiliserar. Det handlar om tolkningsföreträde, om hur livet och vardagen ska organiseras, och om innebörden i begreppet människa. Inga triviala frågor, alls. Hen rör till det, skakar om och visar med plågsam tydlighet att rådande ordning inte är given och evig. Vardagen och dess organisering är resultatet av förhandling. Könsmaktsordningen är ett slags kontrakt som kan omförhandlas. Därför upprör ordet hen.

Vi kan använda vilka ord vi vill. Orden i sig förändrar inget. Men ord är en av byggstenarna som samhället utgår från. Orden är det immateriella kitt som håller det tillvarons materiellt teknologiska delar samman, kan man säga. Orden är både verktyg för kommunikation och lagringsmedium för tankar. Orden reglerar härigenom och skapar mönster och minnen som är svåra att ändra. Orden har förmågan att ta sig innanför huden på oss människor. Och eftersom det mänskliga medvetandets bandbredd är begränsat kommer orden att utöva inflytande över kulturella tillblivelseprocesser. Härigenom har orden makt, makt att reglera handlingar och styra tankar. Hen är ett ord som tränger sig in i en befintlig struktur och blottlägger dess kontingenta karaktär. Hen provocerar och aktiverar.

Förändringar är jobbiga. Åtminstone förändringar som påtvingas en utifrån. Och förändringar som rör det förgivettagna och vardagliga är särskilt jobbiga. Allra jobbigast är förändringar som handlar om den personliga identiteten. Klart att hen då väcker känslor. Det har jag inga som helst problem att förstå. Men just därför är det olyckligt att debatten kommit att ta den vändning den tagit. Det som skulle kunna leda till något positivt har kommit att anta formen av ett slags polariserad pajkastning. Kampen handlar om vem som har rätt och om ordet som sådant, inte om sakfrågan. Debatten mobiliserar tankepoliser på båda sidor som kräver rättning i ledet och lydnad. Det tar fokus från grundproblemet: ojämlikheten mellan könen.

Sverige må ligga bra till i mätningar av en hel massa parametrar som på olika sätt speglar relationen mellan könen. Men faktum kvarstår. Ojämlikheten är fortfarande stor. Jämför man hur det är med hur det skulle kunna vara (istället för med hur andra har det) är maktasymetrin mellan könen påtaglig. Anledningen till att förändringen går långsamt blottläggs i debatten om hen, vilket är intressant och borde uppmärksammas mer. Det stora flertalet, både män och kvinnor, känner ambivalens inför allt som är nytt och ovant. Och en verklig förändring är vad som krävs för att skapa ett fullt ut jämställt samhälle. Det är förklaringen till reaktionerna på ordet hen.

Idag har många vant sig vid ordet feminist, och det är politiskt korrekt att säga att man är för jämställdhet. Det betyder emellertid inte att jämställdhet skapats i realiteten. Det betyder bara att orden som används förändrats och att varannan damernas blivit en vanligare organisationsprincip. Reell jämställdhet handlar emellertid inte om detta. Reell jämställdhet uppnås först när det VERKLIGEN inte spelar någon roll vilket kön hen har. Och där är vi inte än, inte på långa vägar.

Hen för dock in ett osäkerhetsmoment i vardagen. Hen utmanar livet som vi känner det. Hen öppnar upp en skrämmande avgrund i det kollektiva medvetandet. Hen aktiverar handlingsmönster och mobiliserar krafter som ifrågasätter makten. Och makten i det här fallet är det vardagliga, det som det stora flertalet tar för givet. Förändringsobenägenheten som alla bär på, mer eller mindre. Det är maktens uttryck. Makt är inget man har, den uppstår i och är en konsekvens av sammanhang. Kulturen som vi vant oss vid och tar för given, tryggheten i vardagen, hotas av ordet hen. Därför är det provocerande, för det utmanar rådande maktordning.

Debatten handlar på ytan om ordet hen, men under ytan är det alltså helt andra mekanismer och viljor som verkar. Och det har alla som verkligen vill förändring, alla som menar allvar med talet om jämställdhet, en skyldighet att påpeka och förhålla sig till. Det handlar inte om ett ords vara eller användning eller om varannan damernas. Verklig jämställdhet handlar om makt och inflytande över samhällets organisering och inriktningen på den kulturella tillblivelsen. Det handlar om alla människors faktiska möjligheter att bidra i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Jämställdhet är en fråga som rör alla.

Debatten om hen är början på något som skulle kunna leda till varaktig förändring, men för att det ska bli så måste tonen förändras. Vad som krävs är att man slutar debattera och istället börjar samtala, men inte primärt om ordet hen, utan om innebörden i ord och begrepp som; ett gott liv, hållbarhet, jämställdhet och makt, till exempel. För att uppnå varaktig förändring, reell jämställdhet och långsiktig hållbarhet måste det samtalas mer, oftare och bland fler, i vardagen om vardagen och dess innehåll. Hen är ett utmärkt underlag för sådana samtal, men samtalet får inte begränsas till orden.

Framtiden skapas här och nu, i handling!

Oljeberoende, det är vi alla

Uppe i högra hörnet av sektionen Marknad & Börs, i SvDs näringslivsdel, hittar jag den. Notisen som fångar mitt intresse. Anonym, men kanske just därför. Med den kritiska blicken påkopplad är det oansenligheterna som fångar uppmärksamheten, och det som står mellan raderna. Kanske är det därför jag lägger märke till den. Rubriken lyder: Ekonom varnar för dyr olja.

Olja driver inte bara bilar. Olja utgör basen för hela världens ekonomiska system. Oljan driver samhället och livet som vi vant oss känna igen som vår vardag. Notisen handlar om Irans nukleära program, och om vad som kan hända om den kris som just nu är under uppsegling i Asien förvärras. Oljepriset är redan högt, menar Nordeas chefekonom Helge Pedersen. Historiskt höga nivåer är vad oljan handlas för/på redan. Och ökar priset, vilket är troligt om flödet av olja från regionen stryps som en följd av en konflikt, då får detta direkt genomslag för hela ekonomin.

2008 var det precis vad som hände. Oljepriset rakade i höjden. Detta fick chockartade och genomgripande konsekvenser. Notisen påpekar att oljepriset på en månad ökat med 15 %. Finns anledning att bevaka vad som sker framöver, för mycket talar för att ökat bensinpris är det minsta problemet vi står inför.

Snart sagt allt vi gör idag utgår på ett eller annat sätt från olja. Konsumtion förutsätter transporter, inte bara av kunder till och från affärerna. Utbudet som vi vant oss att välja och vraka från kommer från jordens alla hörn, och detta förutsätter olja. Varor måste förflyttas, men oljan används även till väldigt mycket annat. Konstgödning är köttindustrin beroende av, den tillverkas av olja. Plast, och så vidare, och så vidare, snart sagt allt utgår från olja.

Utan olja stannar världen, åtminstone för ett tag. Det finns inga garantier för att mänskligheten lyckas hitta någon lika användbar produkt som kan ersätta oljan. Problemet är att olja är en ändlig resurs, att ekonomin bygger på ständig och ökande tillväxt, och att det idag finns ytterst få och underutvecklade alternativ till oljan. Man kan lugnt säga att mänskligheten målat in sig i ett hörn här.

Snacka om järnhård (löne)lag. Finns som det verkar inget sätt att kringgå detta problem. Över hela den politiska skalan är oljan en faktor som man måste förhålla sig till. Oljan och samhällets beroende av den går inte att snacka bort. Tiden är knapp, och ju längre man väntar desto större blir problemen sedan. Oundvikligen.

Notisen uppe i hörnet kan snabbt växa till en framsida med krigsrubriker. Allt hänger ihop. Ekonomi och kultur, ande och materia. Sammanvävda aspekter och nätverk som går in i och ut ur varandra. Önskan att äga och konsumera, välbehaget som inköpet av en ny bil eller kotletterna till helgens middag, allt är sammankopplat och ytterst beroende av olja. Det är så samhället är organiserat, så som livet är strukturerat.

Identifierar ett val här. Antingen ser man hotet, tar det på allvar och planerar för en mjuk omställning till ett mer långsiktigt hållbart samhälle, eller också kör man på ända in i kaklet och hoppas på det bästa. Inget av valen bär på några som helst garantier för något. Det enda som går att veta är att tankar leder till handling och att handling leder till konsekvenser. Att inte göra något är också en handling.

Idag är hotet om ökat oljepris en notis, imorgon är det ... Vad ska vi tro, med tanke på vad vi vet? Och vem har ansvaret? Har vi råd att chansa? Jorden är den enda plats där människor kan leva som människor, med allt vad detta innebär. Jordens beboeliga hinna av livsduglig yta är en ömtålig strimma av hopp att hänga upp livet och mänskligheten på.

Lite ödmjukhet inför världens komplexitet och oöverblickbarhet är vad jag skulle vilja se. Det var bara det jag ville säga.

Varumärkens funktion, värde och konsekvenser

Varumärken som fenomen och tankefigur har länge intresserat mig. Varumärkena skapas och verkar på ekonomins virtuella sida. De är immateriella aspekter som avsätter materiella spår i världen. Varumärken är en del av vardagen och världens blivande. Med andra ord, varumärken är ett högintressant ämne för kulturvetare. Ändå är det företagsekonomer som forskar om detta ämne. Ekonomi och kultur, kultur och ekonomi. Igen, alltså. Sådana konventioner får emellertid inte hindra någon som anser sig ha något viktigt att förmedla. Varumärken kan undersökas och bör undersökas av kulturvetare, också.

Söker på nätet efter en definition av vad ett varumärke är, och finner denna beskrivning på en sida som heter Mind Your Brand:

Varumärkets verkliga innehåll kan egentligen bäst beskrivas som: ”Något som är exceptionellt bra och värdefullt för tillräckligt många”.

Ett varumärke kan egentligen vara vad som helst. En produkt eller en tjänst, ett företag, ett land, region eller stad, ett fotbollslag, en artist, en modeskapare, en webbsajt eller en världsomsegling. Så länge det går att skydda genom registrering eller inarbetning och har ett tillräckligt särskiljande namn. [...]

Sammanfattningsvis kan man säga att ett varumärke alltid är ett löfte. Varumärket är en utfästelse som skapar förväntningar. Och det vi lovar någon - måste vi hålla. Annars viftas vi bort, eller i värsta fall föraktas. Och det är hela organisationens ansvar att leva upp till märkeslöftet.

Något, vad som helst, "som går att skydda." Återkommer till det, men först en titt på hur man bygger ett varumärke. Det finns ju inte redan, för någon att plocka. Arbete krävs. Vilken typ av arbete? Företagande.se, ger svar.

Ett varumärke har fyra beståndsdelar, kärna, associationer, värderingar och produkt. För att fortsätta exemplet ovan så är din affärsidé att sälja ekologiskt bröd till framför allt yngre vuxna i butiker i närområdet och du positionerar dig som en småskalig, miljövänlig producent i det högre prissegmentet. Varumärkets kärna (ett eller ett par ord) skulle då – beroende på vad du tycker är viktigast för ett sådant varumärke och vad du tror är viktigast för din tänkta kundkrets – kunna formuleras till exempel som välgörande vardagslyx. Associationer kring varumärket skulle kunna vara slow food, livsnjutande och eko-chic. Värderingar som varumärket skulle kunna stå för är nyttig, exklusiv och etisk. Produkten ska förstås motsvara de andra delarna i varumärket, genom att vara av högkvalitativa råvaror, miljövänlig, nyttig och god.

Här finns en idé, här finns associationer och värderingar. Dessa aspekter kopplas ihop med en produkt. Det är varumärket, alla aspekterna sammantagna. Både materia och immateriella aspekter. Med detta sagt blir det ännu mer obegripligt att inte fler kulturvetare intresserar sig för varumärken, ekonomi och arbetslivet. Här finns hur mycket som helst att sätta tänderna i, och i takt med att ekonomiseringen ökar blir dessa aspekter viktigare och viktigare. Har kulturvetenskapen råd att stå utanför detta område, kanske är det så frågan bör ställas?

Nåväl. Dagens SvD (pappersupplagan) innehåller en intressant artikel om detta med varumärken. Den handlar om Benneton, klädföretaget som verkligen jobbar med sitt varumärke (även om det var på 1990-talet man var som mest aktiv). Associationer och värderingar, det var vad Bennetons reklam handlade om, då under 90-talet. Här finns några av deras mest kända bilder. Frågan som ställs i artikeln är berättigad: "Är all publicitet verkligen bra publicitet"? Svaret är att det beror på vilket varumärke man talar om.

Idag kan (och måste, kanske) även människor vårda sina varumärke, vilket kan fungera som illustration till att det inte finns några enkla svar på frågor om kultur. Mikael Persbrandt nämns, och hur hans gripande för innehav av kokain förra året påverkat hans varumärke positivt. Tänker därför på hur samma sak påverkade varumärkena för Patrik Sjöberg och Sven Nylander. Sjöberg stärkte sitt, och Nylander fördärvade sitt, fullkomligt. Inga givna svar finns alltså, vilket stärker mig i övertygelsen om att varumärken är ett utmärkt underlag för kulturanalyser.

Exemplet med Benneton är intressant på många sätt. Att man så konsekvent har arbetat med att provocera. Härigenom har företaget också utfört ett slags kulturanalys, för det man gör när man provocerar är att man undersöker gränserna för det acceptabla. Modigt, cyniskt eller intressant? På den frågan går heller inte att svara på något entydigt sätt. Det går bara att förhålla sig analytiskt.

Att läsa, noga, kritiskt är viktigt. Hittar ett citat i artikeln, hämtat från en intervju med Per Cromwell, grundaren av pr-byrån, Studio Total (som låg bakom Gudruns Schymans uppmärksammade uppeldning av pengar i Almedalen 2010). Han säger,

- Att ha fiender är ett bra sätt att få igång en diskussion. Om du inte har några fiender, då representerar du ingenting. Och om du inte representerar någonting, då kan du inte berätta en historia.

Där är vi alltså idag, som samhälle betraktat. Att bara den som syns, oavsett vad man syns för och i vilka sammanhang (nästan), finns. Uppmärksamhet får man inte, den måste man ta sig. För det är så otroligt många olika saker och så mycket olika uttryck som pockar på människans begränsade uppmärksamhet. Den mänskliga hjärnans arbetsminne och bandbredd är begränsad. Det finns med andra ord en gräns för hur mycket man kan ta in av olika intryck.

Sätter man ovanstående tankar samman framträder en ganska obehaglig bild, av ett samhälle som tvingas in på vägar som man kanske inte alltid vill, av skäl man inte riktigt förstår. Kulturella samband är komplexa. Detta är konsekvenser av ekonomiseringen, på gott och på ont. Denna typ av samband, oönskade samband och konsekvenser som går långt utanför det sammanhang inom vilket den ursprungliga handlingen utförs, är kulturvetare bra på att undersöka. Det är aspekter som företagsekonomer inte alltid är intresserade av.

Företagsekonomi är mer tillämpad forskning, kulturvetenskap mer grundforskning. Båda aspekterna behövs!

Ett svep över dagens finansvärld

Kom hem. Lagade mat. Åt. Läste tidningen. Reagerade. Och bloggar här av mig tankarna som snurrar i huvudet. Vart är vi på väg? Reflekterar över det i väntan på Vetenskapens Värld på TV, klockan åtta. Oftast tänkvärt, även om det på senare år allt mer börjat likna Illustrerad Vetenskap med snuttifierade nyheter från forskningsfronten. Företrädesvis om rymden, medicin och kemi. Det är som det är. Allt förändras, och jag kanske börjar bli gammal. Och även om jag har svårt att se det så är jag ju faktiskt mer välutbildad än de flesta. Det kan vara jag som fördjupat mina kunskaper.

Det var emellertid inte om akademin detta skulle handla. Tänkte använda min oro, min reaktion över dagens finansvärld och ekonomiseringens konsekvenser, konstruktivt. Ett svep över dagens SvDs Näringslivsdel, med kulturvetenskapliga glasögon. Det säger något om det samhälle som vi förlitar oss på för vår försörjning och långsiktiga trygghet, den bas varpå allt annat vilar. Det är ekonomin idag. Och ekonomin utspelar sig mitt framför ögonen på oss alla, i realtid. Bara att öppna ögonen. Jag gör det, och ställer frågan: Vart är vi på väg?

På förstasidan i pappersupplagan står: Robotar tar sikte på vården. Det är huvudnyheten. Notiserna handlar bland annat om vapenaffärer som ökar kraftigt, och om oenigheten i EU kring utvinnandet av oljesand. Robotar som tar hand om gamla och handikappade. Om detta ämne kan man säga mycket. Det är på inget sätt enkelt. Första reaktionen är så klart att avvisa hela projektet som huvudlöst och inhumant. Robotar får Carema att framstå som väna hemsamariter med hur mycket tid som helst till patienterna. Men så enkelt är det inte. Inget är enkelt.

Alla bygger på idéer som har fötts ur ett mänskligt behov. Ett exempel är den eldrivna fyrhjulingen Zoom Uphill, som tar sig fram i skog och mark. Hustrun till en av personerna bakom företaget är rörelsehindrad, men ville kunna fortsätta att ta sig ut i naturen. Nu kan hon det.

– Det är vår vision. De äldre ska vara självständiga och fullvärdiga samhällsmedborgare, säger processledare Adan Hagman, Robotdalen.

Idén till ”ätroboten” Bestic fick Sten Hemmingsson, som inte kan röra sina armar. Han sökte efter en lösning för att kunna gå på restaurang utan att behöva bli matad av sin fru. Efter flera års utveckling är Bestic snart på väg ut till de första kunderna, bland annat en rad landsting.

Ändå är det något med denna typ av lösning, med detta tänkande, som skaver. För det råder brist på arbeten idag, och på tillfällen till mänskliga kontakter i arbetslivet. Effektiviseringar och slimmade organisationer leder inte mina tankar i rätt riktning. Och jag lugnas inte nämnvärt av följande ord.

Tekniken ska hela tiden vara på människans villkor, poängterar Erik Lundqvist. Han tror inte på skräckvisionerna där robotarna är så utvecklade att de tar kommandot.

Det är inte robotarna jag oroas av, det är människorna som frivilligt och med öppna ögon okritiskt omfamnar denna utveckling. Ansvariga som hellre satsar på tekniska lösningar än på mänsklig omtanke. Vem är samhället skapat för? Vad ska vi göra med vår tid på jorden? Och hur ser vi på dem som är i behov av vård och omsorg, och det är robotar som förs fram som läsningen? Det är värt att tänka på.

Nästa uppslag handlar om Militärindustrin som är på frammarsch. En industri som ökar oavsett konjunktur och även om vi lever i en fredligare värld än någonsin. Siffror är svåra att får fram, men det verkar som ökningen de senaste åren ligger runt 60 %. Vapenindustrin är en bransch som få har insyn i, och siffrorna bygger därför på uppskattningar. Bara det säger något om vad vi har att göra med och vilka krafter som styr. Och enligt texten i pappersutgåvan handlar en del av ökningen om att en stor del av vapnen som säljs är så kallade drönare, obemannade flygplan. Robotar här också! Och ekonomi.

Pengar. Det är vad det handlar om. Inte så konstigt, så klart, eftersom det är Näringslivsdelen som analyseras. Men ändå, trenden är tydlig. Pengar och ökade vinster är mer i fokus än arbeten och arbetare. Chefer och tal om vinster som kommer och går, det är ditåt intresset riktas. Nästa uppslag handlar följaktligen om oljesanden, och så får Frank Fiskers (relativt nytillträdd koncernchef för Coop) frågan om varför Coop gjorde en så stor förlust förra året. Och jag lägger märke till att kooperationen tycker att Melodifestivalen är ett bra sammanhang att synas i och förknippas med. Vad hände med solidariteten, undrar jag? Yta, jippo och utslagsröstningar. Att lägga till samhällets fokus på ökad vinst, effektiviseringar och mekanisering av vardagen för den krympande del av befolkningen som är i arbete och kan försörja sig på sin anställning.

Vänder blad. Mobilmässan i Barcelona. Alla är där, utom Apple som går mot strömmen. Att inte synas kan också vara ett sätt att få uppmärksamhet. Kreativt, eller cyniskt? Gränsen är hårfin och det är omöjligt för en utomstående att avgöra vad som är vad. Annars handlar det här huvudsakligen om ekonomiska förskjutningar i branschen, för,

den verkligt stora frågan som svävar över hela mobilmässan i Barcelona, hur ska telebolagen tjäna sina pengar i framtiden? Många av de stora operatörerna gör i dag väldiga vinster men de pressas ändå hela tiden av att priserna för de lönsamma mobilsamtalen går ned, användningen av den mindre lönsamma datatrafiken ökar snabbt och mängder av andra företag kommer in och lanserar tjänster som utnyttjar mobilnäten men som telebolagen inte tjänar något på.

Nästa uppslag bekräftar bilden av att det är pengarna som styr allt mer. Människor ersätts med robotar, och hårdvara ersätts med mjukvara. Allt för att öka hastigheten på flödena av pengar i samhället. Följaktligen domineras idag börsen av bankerna, inte av forskningsintensiva företag som det var för bara några år sedan. Affärer med bankaktier handlar om pengar för pengarnas skull. Ekonomin håller på bli ett svart hål som med ökande hastighet suger allt fler av samhällets mekanismer och aspekter till sig.

På motsvarande sida läser jag: "Inga kvinnor i ECB-toppen." Det knyter ihop analysen. Vägrar tro att det inte finns något samband här. Manlighet är normen i samhället och i ekonomin/näringslivet, och manligheten har aldrig brytt sig nämnvärt om människor. Robotar ligger därför nära till hands, och om det dessutom leder till ökad vinst, ja då är saken avgjort. En får inte vara blöt, då tappar man i konkurrensen. Vinna eller försvinna, det är vad det handlar om. Och att gå över lik, det är ingen skam eftersom fokus och uppmärksamhet alltid är på vinnaren. Och vinnaren, det är den som tjänar mest pengar.

Sådan är kapitalismen, och eftersom kultur och ekonomi är två sidor av samma sak, blir även samhället sådant. Kulturen finns där, mitt framför ögonen på oss. Fler borde intressera sig för den. För den spelar roll. Framtiden skapas, i och genom handlingarna som utförs och tankarna som tänks, idag.

Riskkapital

Ekonomi och kultur, kultur och ekonomi. Två sidor av samma sak. Båda följer samma logik. Kulturen såväl som ekonomin premierar det som är bäst, snabbast, högst, mest och starkast. Kulturen har sin hegemoniska manlighet, och ekonomin sina riskkapitalister. Båda utgör normen, och alla andra har att anpassa sig. Det är så det ser ut, i kulturen och i ekonomin.

Den hegemoniska manligheten upprätthålls enligt tre principer. Först den idealiserade mästaren, frontfiguren. Mannen med stort M, som har muskler och som andas framgång. Han som det stora flertalet strävar efter och har som mål att likna. Och det är denna stora grupp av vanliga män, som accepterar idealet men som själva inte strävar efter att fylla ut den kostymen. som de flesta tillhör. Hit hör även kvinnorna som accepterar idealet och derr roll som rikslikare i samhället. Sedan finns det en liten grupp av män och manligheter som utdefinierats och som det dragits upp en skarp gräns mot. Alla män som inte vill, kan eller får vara med. Allt det som anses opassande eller hotfullt, för mannen i toppen av hierarkin.

Den hegemoniska manligheten reglerar vardagen, för de flesta i samhället. Det är denna maktordning som bestämmer vem som gör vad, när och hur. Hegemonin ger alla, både män, kvinnor, barn och åldringar sin plats i samhällshierarkin. Visst finns det undantag. Som alltid kan enskilda bryta mot normen. Ingen regel utan undantag. Men här handlar det om att se den stora bilden, strukturen. Den reglerar och även avvikaren har att förhålla sig till den.

Ekonomin då, hur ser den hegemoniska makten ut där? På liknande sätt, i enlighet med det inledande resonemanget. I toppen av den hierarkiska strukturen finns riskkapitalisten, vars mål är mesta möjliga avkastning till lägsta möjliga investering. Friskt vågat, hälften vunnet. Och det är bara fegisar som satsar säkert. Så ser det ekonomiska idealet ut. Riskkapitalismen är vad det stora flertalet accepterar, som mål, men som massan av investerare inte lever upp till. Ekonomin som helhet är ordnad i enlighet med riskkapitalisternas behov och önskningar. Manegen är krattad för den som vill försöka. Bara halvhjärtat fördöms de värsta excesserna, men själva grundstrukturen ifrågasätts ej.

Ekonomiska beteenden som inte accepteras är allt som inte genererar ständigt växande vinster. Att inte ta ut vinst inom ekonomin fördöms på samma sätt som fjollighet i och av den hegemoniska manligheten. Mikrolån och gemensamt ägande, utan vinstintressen, ses på med förakt. Vinstmarginaler som inte utnyttjas är en styggelse. Hösta pris skall alltid pressas ur allt, överallt. Det är den ekonomiska hegemonins lag. Nåde den som bryter mot reglerna.

Så ser det ut i samhället idag. Maktens språk tar sig många olika uttryck och skepnader, men följer i grund och botten och till syvende og sidst samma logik överallt. Åt den som har skall vara givet, och den som är svag offras. Äta eller ätas. Hårt mot hårt. Och den som vågar ifrågasätta rådande ordning hen kommer att motarbetas. Det vet alla som försökt.

Gärna jämställdhet och arbete för att minska fattigdomen i världen och samhället. Men våga inte utmana makten! Det är så förutsättningarna för samhällsförändring ser ut idag. Den bilden bygger på forskning, på kulturvetenskaplig forskning. Finns det något som helst samband mellan regeringens forskning- och utbildningspolitik, och detta faktum? Det gör det, hävdar jag bestämt!

Kulturvetenskap och makten över kunskapen

Balans är viktigt, nästan överallt. Harmoni i samverkan mellan det eller dem som bygger den aktuella helheten är ibland avgörande. Samtidigt finns en utbredd önskan hos människor att vara bäst, detta den yttersta och finaste av utmärkelser. Bara en kan vara bäst. Och bäst blir man när man får ägna sig åt sådant som man har optimala förutsättningar för. Detta får konsekvenser, vilket dagens bloggpost handlar om.

Kunskap, användbar, viktig och excellent kunskap, skapas av den som har bäst förutsättningar. Den som är bäst. Och när de bästa gör vad de är bäst på, då blir det bra. Enkel mattematik, i teorin. Men eftersom det inte finns något objektivt sätt att mäta vad som är bäst, i praktiken, uppstår ofta konflikter om vad som är bäst, egentligen. Att vara bäst är ett värdeord, och med den utmärkelsen följer makt och inflytande. Inte konstigt att det uppstår konflikter och skapas problem.

Bäst på vad, är en aspekt som också måste beaktas i sammanhanget. Det räcker inte att vara bäst, man måste vara bäst på det som räknas mest och som ger mest makt och inflytande. Om man är ute efter just det, makt och inflytande, vill säga. Förståelse kan man också sträva efter.

Människor är komplexa varelser. Och det finns inget sätt att komma dem innanför huden. Ingen metod att veta säkert vad som är vad, när människor gör och säger vad de säger och gör. Är det makt och inflytande man strävar efter räcker det således att få andra att värdera en på det sättet, som den bäste. Vissa är bra och någon är bäst, på att få andra att tro att hen är bäst. Det går som sagt inte att mäta. Därför är det ointressant vad som är vad egentligen. Konsekvenserna är vad som räknas.

Sådan är människornas värld. Komplex och ofta motsägelsefull. Aldrig enkel och entydig. Kultur har den karaktären och det måste man förstå om man vill förstå kulturen. Kultur uppstår i samspelet mellan alla dem och allt det som i just det aktuella fallet finns och samverkar. Kamp om makt och inflytande är överallt närvarande, i kulturen och samhället. Makten måste alltid räknas med om man vill förstå kultur.

Akademin är inget undantag. Kampen om makt och inflytande, och strävan efter att vara bäst är där institutionaliserad och en del av vardagen. Inte bara forskarna kämpar sinsemellan om att bli bäst. Mellan ämnena pågår också kamp om makt, inflytande och strävan efter att betraktas som den bästa och viktigaste vetenskapliga disciplinen. Resurser och tolkningsföreträde är vad kampen står om. Och den som anses vara bäst i det ämne som anses vara viktigast, hen får mest makt och inflytande. Det handlar inte om vad som är vad, egentligen. Och det finns inget sätt att avgöra vem som får utmärkelsen: bäst, bland de bästa!

Kulturvetenskap, som är ett ämne som skapats eller snarare vuxit fram som ett slags svar på behovet av kunskap om sådant som faller inom ämnets intressesfär, har haft svårt att hävda sig i kampen om makt och inflytande i akademin. Kanske för att studier av kultur ger vid handen att balans och harmoni i samspelet mellan komponenterna som världen byggs av är nödvändigt för kulturens existens? Kultur uppstår i mellanrummet mellan teori och empiri. Kunskapen om kultur finns inte antingen i teorin, eller i empirin, den uppstår i mellanrummen.

Kultur förändras dessutom ständigt och procentuellt. Kultur blir hela tiden till och motsäger ibland sig själv. Kultur är med andra ord ett hopplöst ämne att försöka vara bäst på. För att kunna undersöka kultur och förutsättningarna för förändring krävs en väl utvecklad förmåga att kunna hantera både teori och empiri, och man måste veta dels var man ska lägga tonvikten, dels vad som är viktigast, när. Inget är givet, allt beror på sammanhanget och vad man undersöker och vill uppnå.

Är det makt och inflytande man söker inom kulturvetenskapen kan man välja ett av spåren, antingen strävar man efter att bli bäst på teori eller på empiri. Och ju svårare teoretiker desto bättre. Empirin bör på motsvarande sätt vara rik och mångfacetterad.

Men om man verkligen vill förstå kultur och livet som det levs och blir till, principerna för blivandet och därigenom indirekt förståelse för hur man kan arbeta med förändring, då är det en dålig väg att gå, att specialisera sig på antingen teori, eller empiri. Kunskap om liksom kulturen i sig, växer fram i samspel mellan olika aktörer och aspekter.Teori är verktyget, och emprin det man arbetar med. Målet med arbetet är förståelse för kulturens föränderlighet, som i sig är föränderlig. Viktiga egenskaper i detta arbete är följsamhet, ombytlighet, uppfinningsrikedom och förmåga att tänka nytt. Inget av det premieras tyvärr i samhället eller akademin.

Förståelse för kultur kan ingen vara bäst på. Kanske är det därför vi kämpar i motvind, både inom ämnet och i akademin och det omgivande samhället? Kanske är det därför nyttan med kulturvetenskapen ifrågasätts? Kanske kunskapen om kultur uppfattas som ett hot mot rådande makthierarki, i samhället och akademin?

Filmens devolutionsitiska premiss bär på hopp

Oscarsgalan går visst av stapeln ikväll, eller i natt svensk tid. Det är dock inte riktigt som förr i tiden. Som förr är det visserligen aldrig, inte i en värld präglad av förändring, tillblivelse. Men förändring i sig har ingen ritning, går inte åt ena eller andra hållet. Förändring är just det, annorlunda. Det som sticker ut i annorlundaheten gällande Oscarsgalan är att många pilar pekar nedåt. Tänkte det kunde passa som underlag för reflektion idag.

Läser på Wikipedia att det varit bråk om vem som ska leda galan. Att producenten Brett Ratner fick sparken efter att han uttalat sig förklenande om homosexuella. Och det kan jag nog dra mig till minnes från det ständiga nyhetsflödet. Det hade jag hört, och att Eddie Murphy hoppat av, i solidaritet med Ratner. Det blir därför Billy Crystal som står värd för galan, för nionde gången. Detta säger något om galan, dess status och om filmens roll i samhället. Något kulturvetenskapligt relevant och viktigt.

Inom folkloristiken talar man om sagans devolutionistiska premiss. Det handlar om att berättandets status minskat och sagornas betydelse utarmats, i och med att läskunnigheten ökat och andra medier utvecklats. Dagens sagor förstås som bleka kopior av en svunnen guldålders rika berättelser. Tycker mig se något liknande i artikeln i SvD, om Oscarsgalan, med rubriken: USA:s publik överger biograferna.

Förhandssnacket i Los Angeles och i övriga USA är inte lika hysteriskt som vanligt. Det beror på insikten att Oscarssändningen är seg, att det är för många galor – och att en naggande oro infunnit sig efter det dystra året 2011.

Då såldes färre biobiljetter än på 16 år och kassaintäkterna sjönk med nästan 5 procent trots högre biljettpriser och 3D-succéer där biljetterna kostar 2-3 dollar extra. Oväntade floppar kom i flera segment, som de annars pålitliga familjefilmerna, uppföljarna och skräckisarna.

Något har hänt. Men vad? Filmindustrin är inte vad den har varit. Lite av magin har gått förlorad, och när pilarna inte längre pekar uppåt skapas oro. Bara den som är på uppåtgående, bara det som ökar är värt något i den logik vi alla lever efter. Kurvorna skall peka uppåt, ständigt uppåt. Fler, bättre, mer, bredare, större och så vidare. Då får man uppmärksamhet. Dit dras blickarna. Där vill alla vara. Hos vinnaren.

Idag är finns det fler galor. Alla branscher har sin gala, och eftersom alla galor konkurrerar om samma publik finns det begränsade möjligheter. Just nu tappar Oscarsgalan, denna galornas urmoder, mark. Av många skäl, där dess tidigare framgångar är ett. Från toppen finns bara en väg, ner. Det är en oundviklig konsekvens av rådande logik. Och filmens guldålder, 1950-talet och några årtionden framåt, är förbi. Allt som händer på och runt den vita duken är bleka kopior av det som en gång var. Liksom sagorna har bioformatet tappat förmågan att trollbinda publiken. Då kommer konflikterna och problemen i öppen dager. När pilarna pekar nedåt då sprider sig paniken. Då tar man till desperata åtgärder, vilket ökar risken för katastrofala misslyckanden. Tyvärr tror jag att vi bara har sett början på filmens devolution.

Det är synd, men också oundvikligt. För vi får den film vi förtjänar och är beredda att betala för. Publiken befinner sig i ett symbiotiskt förhållande till Hollywood och kan ses som två aspekter av ett ömsesidigt blivande. Filmen skapas mellan dessa båda, eller samproduceras genom interaktionen mellan filmkonsumenter och producenter. Det är varken en rättighet att få bioupplevelser eller att tjäna pengar på film. Film är resultatet av en ömtålig process som ingen styr över.

Filmindustrin är en del av ekonomin, på gott och ont. Men film är inte bara ekonomi. Visst ger pengar glans, men en dålig bioupplevelse är dålig oavsett hur mycket den kostar. Och man får alltid mer än man betalar för. Det ser jag som både musik- och filmindustrins största hot, att man låtit ekonomerna och ekonomiska teorier styra. Man har därigenom lagt sina ägg i en korg, och tvingat filmskaparna att följa strikt ekonomiska modeller i sitt skapande. Resultatet ser vi på biograferna och bland DVD hyllorna på Hemmakväll. Det är produkter man kränger, inte upplevelser som förmedlas.

Woody Allen försöker tappert hålla fast vid sina ideal. Han är oscarsnominerad i olika kategorier i år, för filmen Midnatt i Paris. Han motarbetas dock av rådande ekonomiska logik och den makt som ekonomerna har över filmen. Ändå lyckas han, vilket gör att jag ser krisen inom filmindustrin som ett sundhetstecken. Filmens devolutionistiska premiss rör bara bolagen som skapar film, inte filmen som medium för skapande och överförande av upplevelser.

Ekonomernas pilar pekar nedåt, men eftersom ekonomin som likt en gökunge tvingat sig in i Hollywood är en del av problemet ser jag inget negativt i det faktum att lönsamheten minskar. För Woody Allen visar att det räcker att en film bär sina egna kostnader för att fantastiska upplevelser skall kunna skapas. Varken filmen som medium eller publiken är beroende av de övervinster som ekonomerna kräver för att vara nöjda. Filmkrisen är deras kris, en ekonomisk kris. Inte filmskaparnas och deras publiks. Filmkrisen är bara en kris för dem som inte bryr sig om innehållet.

Filmen tillhör folket och de visuellt begåvade berättartalangerna, skådespelarna som har något viktigt att förmedla. Tillsammans kommer de att överleva och tillsammans kan parterna skapa en ny filmisk guldålder, om man vill. Det är i alla fall möjligt.

Tillsammans!

Ledig? En definitionsfråga

Ledig lördag. Solig vår. Frukost ute, på café. Inga krav. Återhämtning står på programmet. Tar till vara på det som är här och nu. Livet, det är dagarna som fylls med innehåll. Det är och blir dels vad man gör, dels hur man hanterar det som sker. Delar av det styr man över, andra inte. Och det är i balansen mellan dessa båda aspekter livet blir till.

Ledig lördag. Hur ledig är ledigheten? Är man någonsin ledig? Ledig från, eller till? Om man behöver vara ledig för att kunna prestera på topp på jobbet, är man då verkligen ledig, eller är ledigheten en del av jobbet? Om balans i tillvaron är en förutsättning för produktion på hög nivå, är då inte ledigheten lika viktig som jobbet? Ledig lördag, slår det mig, är en del av arbetet. Och arbetet är en del av ledigheten. Produkten? Livet.

Ledig lördag har i konsumtionssamhället blivit en viktig del i produktionen av det välstånd som samhället vilar på. Lördagskommersen håller ekonomin igång. Alla har en plikt att låta pengarna flöda. Handla, handla, handla. Är lördagen lika ledig idag, som den var i det samhälle som byggde fundamentet som dagens samhälle vilar på. Folkhemslördagens utflykter i skogen. Kanske, men inte säkert, var de mer lediga än långlördag på stans shopinggallerier. Kanske är man inte så ledig som man vill tro ...

Ledig lördag. För ett år sedan, nästa helg, tillbringade jag min lediga lördag på sjukhus. Hjärtat sade ifrån, att nu får det räcka. Stress och press, för mycket, för länge. Det håller inte. Fick mig en tankeställare. Och den vill jag inte glömma. Försöker hålla tanken vid liv. Vara närvarande, här och nu. Inte bara längta ledig lördag. Även en promenad från arbetet till tåget, eller väntan på stationen är en del av livet. En kopp kaffe på stationen, klockan halv sex, innan en hel dag fylld av undervisning och möten. Det är livet, också.

Ledig lördag. För vem? För mig, min arbetsgivare eller studenterna? Samhället? Lediga lördagar är en delad del av världens ömsesidiga blivande. Varken mer, eller mindre. Inget är självklart, allt beror på sammanhang. Olika sammanhang är vad allt blir till i och får sin mening genom. Inget är ont eller gott, per definition, alltid överallt. Det flyter, mening, sanning, samhälle, liv. Rörelse, upprepad rörelse. Överallt.

Ledig lördag. Denna är inte lik den förra. Omväxling, även i vardagens rutiner. Svårt att se det, men inget är sig någonsin likt. Allt blir till, i rörelse. Inget är. Vila är rörelse, rörelse vila. Flöden, av materia och tankar, som går in i varandra och som ibland är utsida, ibland insida. Det är så jag ser på lediga lördagar, på levt liv, men också på kultur, samhället, allt. Det är vidare vad jag forskar om, vad min tillvaro är fylld av och får mening av. Arbetet med att förstå världen kan jag inte ta ledigt från, även om jag skulle vilja. Arbetet med att förstå, är livet. Arbetet.

Ledig lördag. Dags att ta vara på den. Ut i solen. Njuta. Det kan man göra även om en ledig lördag inte riktigt är en,

Ledig lördag

Humaniora, liksom all kunskap, är nyttigt!

Frågan om humanioras nytta är felställd, därför var det viktigt att först peka på varifrån den frågan kommer och vilka värderingar som ligger bakom frågandet. Men nu när nyttobegreppet utsatts för en kritisk genomgång (se tidigare bloggposter), har det blivit dags att ta itu med den nytta jag ser med humaniora. Först vill jag bara poängtera att det som står i rubriken är viktigt. All kunskap är viktig, utan undantag. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden därför går det inte att med säkerhet uttala sig om vad som är bra eller mindre bra kunskap. Det finns ingen plats i samhället, världen eller kulturen varifrån man objektivt kan studera och uttala sig om något, följaktligen heller inte om kunskap. Men eftersom samhällets resurser är begränsade tycker jag, med den reservationen att alla vetenskaper som aspirerar på medel från det allmänna på något sätt måste kunna redogöra, åtminstone för sin egen syn på den kunskap man har och utvecklar.

Sverker Sörlin inledde paneldiskussionen i onsdags med att säga att nyttobegreppet är för snävt och att det måste utvecklas. Håller med om det. Kravet på att man måste kunna tillföra något till samhället, det anser de flesta vara rimligt, men allt går inte att mäta i kronor och ören. Och ofta beror det på hur man räknar om det resulterar i vinst (= ekonomisk nytta) eller ej. Man kan som bekant ljuga med statiskt, om man vill och det man kommer fram till ligger i linje med rådande ideologi. Det är viktigt att medvetandegöra det faktum att pengar inte alltid leder till nytta.

Humaniora passar inte självklart in i ett strikt företagsperspektiv. I alla fall inte om man lägger vikten vid och utgår från det som företagen producerar. Där har humaniora inte mycket att tillföra. Det har Svenskt Näringsliv rätt i. Men det finns ju andra ämnen varifrån man kan hämta den kompetensen. Akademin kan och får aldrig bli en utförarinstans som lyder under näringslivet, det vore förödande för samhället och leder till nyttans direkta motsats. Om förmering av kapital blir synonymt med det högsta goda, då är människan, miljön och allas långsiktiga överlevnad allvarligt hotad! Det företagarnas lobbygrupp och ansvariga politiker idag glömmer är att företag är komplexa organisationer, med en lång rad olika aktörer som måste fås att samverka för att innovation, produktion, distribution och ekonomisk vinst skall kunna genereras. Kultur är med andra ord själva den förutsättning som företagande bygger på. Och den som kan göra troligt att kunskap om det är onyttig, hen skulle jag gärna vilja tala med. Kommentera gärna!

Humaniora är vetenskapen om kultur och om människan som del av kulturella sammanhang. Kultur är ett fenomen som uppstår på en skalnivå, ovanför människan som subjekt (vilket är en aspekt som psykologin intresserar sig för), vid sidan av människans samhällen (Stadsvetenskapens och makrosociologins område), och under frågan om livet på jorden (internationella relationer, juridik och liknande ämnen. Kultur kan inte förklaras biologiskt (medicinen och biologin). Kultur är ett eget område. Lärande och pedagogik tangerar kulturvetenskapens sfär, men intresserar sig för lite andra aspekter av människoblivandet.

Kunskap om kultur går inte att reducera eller abstrahera. Den måste undersökas på plats och med bibehållen komplexitet. Kultur är paradoxalt eftersom det å ena sidan är väldigt enkelt, det handlar om levd vardag. Å andra sidan är kultur mycket svårt att förstå, för det handlar om att förstå det invanda på nya sätt, om att upptäcka dolda aspekter av det man har mitt framför ögonen. Kultur, kan man säga, är likt vattnet som fisken simmar i. Det medium som människan blir människa (till skillnad från biologisk varelse) i och genom.

Frågan är som sagt felställd. Det vi borde samtala om istället, och mycket mer och ingående, är: Vilket samhälle vill vi ha? Vad menar vi med nytta? Till vad ska vi ha pengarna, och hur fungerar ekonomi? Vad är kunskap, makt och människan? Det är frågor som ingen enskild forskare, forskargrupp eller vetenskaplig disciplin kan besvara. Alla frågor som rör människor i samverkan, framtiden och livet på jorden är komplexa, och går inte att förenkla. Därför behövs speciell kompetens för att hantera sådana frågor. Den kompetensen finns inom humaniora. Det borde inte vara några problem att se det som nytta, eller? Den som hävdar att sådan kompetens inte behövs tycker jag har bevisbördan, eftersom det handlar om mänsklighetens framtid.

Kulturen finns och ger upphov till konsekvenser, oavsett om man väljer att se detta eller ej. Livet pågår oavsett om kulturen undersöks eller inte. Kultur går bara hjälpligt att förstå, och kultur är svår att påverka. Just därför är det viktigt att studera kultur. Den påverkar förutsättningarna för samhället och allt som ryms inom det begreppet. Kraven på humaniora tar sig ibland konstiga uttryck. Det verkar ofta, och framförallt när Svenskt Näringsliv framför dem, som om kravet är att man ska utgå från den karta över samhället som näringslivet ritat, oavsett om det finns empiri som stödjer den eller ej. Det är inte vetenskapligt. Och det hoppas jag att vi är överens om, oavsett hur man ser på humaniora, att kunskapen som samhället skall bygga på bör vara vetenskaplig.

Kulturvetenskapen kan hjälpa mänskligheten att förstå vilka möjligheter som finns, och vilka hinder, kort sagt vilka (skiftande och komplexa) förutsättningar som finns, för alla typer av arbete med förändring. Kunskapen om kultur behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.Vill man strula till det liv som vi byggt upp tillsammans, då kan man lyssna på Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv (så här blir det om de får sin vilja igenom). Men om man vill bygga en grund att skapa ett samhälle och en karriär på, då bör man studera humaniora.

Det är så jag ser på humanioras (och all kunskaps) nytta. Den finns inte apriori eller per definition, den skapas i samverkan, kollektivt. Ingen enskild grupp eller individ kan eller få ha monopol på kunskap eller nytta. Tillsammans, bara så kommer mänskligheten att klara sig. Det förstår vi inom humaniora, och därför är humaniora nyttigt!

Transparens, nytta och samverkan. Varför bara inom humaniora?

Igår, på restaurang Trappan, på ABF-seminariet om humaniora och nytta, kom en siffra upp som jag förvånades över. Det sades att ett år av forskning, kostar 40 år i akademiska ansträngningar (arbeten med ansökningar, administration på olika håll och olika typer av kontroller och uppföljningar). Är det nyttigt, kan man undra. Men det gör man inte, för man är inom akademin alldeles för upptagen med att utvärdera och bevaka det egna lärosätets placering på rankninglistorna som politiker och bidragsgivare viftar med framför ögonen på forskarna. Om det nu är Nobelpris Björklund vill ha, och effektivt utnyttjande av det allmännas forskningsmedel. Då finns det en hel del att göra här.

Transparens talades det om också. Särskilt Svenskt Näringsliv tryckte på detta krav, att samhället har rätt att veta var pengarna som läggs på forskning och högre utbildning tar vägen och används till. Ett rimligt krav kan man tycka, om det gällde över hela linjen. Om det är just skattepengarna man vill kunna följa genom det ekonomiska systemet, då borde transparens vara ett krav för alla som vill ta del av den kakan. Framförallt privata bolag som vill utföra tjänster, som de dessutom anser sig vara bättre på än det offentliga. När kravet på transparens gäller över hela linjen, då finns ingen anledning att vara kritisk till kravet. Men när det bara gäller det allmänna, då är det ett uttryck för en obehagligt grandios självsyn från företagarnas sida.

Vad tjänar samhället på att låta de kollektivt bekostade institutionerna lämna ut all kunskap om allt som sker där? Och varifrån kommer talet och uppfattningen om den onda staten? Varför kommer kommer kravet på transparens, och varför gäller det bara offentliga företag och organisationer? Tänker på filmen Bananas!*, och på uppföljaren Big Boys gone bananas. Om den första filmen läser jag följande i en gammal artikel i DN.

I ett uttalande skriver Lincoln Bandlow: ”Dole vill inte att filmen ska visas eftersom de helt enkelt vill att diskussionen om deras användning av DBCP ska upphöra.” Avokaten menar vidare att stämningarna mot ”Bananas!*” är en del av ”Doles strategi för att kväva en debatt som är av stor allmän betydelse”.

Vem är ond, och vem är god? Och vem skall avgöra vad som är vad? Läser vidare om detta fallet i dagens GP, och häpnar. Varför talas det inte mer om detta i samhället, undrar jag. Varför hackar man på och jagar humanister när det finns sådana alarmerande och stora problem inom det privata näringslivet? Filmen handlar om,

hur det gick till när ett världsföretag bestämde sig för att rentvå sitt namn på en dokumentärfilmares bekostnad.

Bitvis är det gastkramande. Som när presentatören på Los Angeles filmfestival läser upp festivalledningens avståndstagande till Bananas!* före visningen. Scenen gestaltar hur Doles angrepp, och liknande försök, är en kränkning inte av bara av filmaren och publiken, utan av oss alla som människor och konsumenter. Det blir tydligt att yttrandefrihetsfrågor hör hemma lika mycket i hjärtat som i hjärnan.

Fredrik Gertten tar sig genom kafkaprocessen med ett stoiskt lugn, vilket gör att Doles manövrar framstår som löjeväckande. Bara bolagets korrespondens till journalister världen runt, via pr-firmor, skulle fylla ett helt kontorsrum.

Transparens är ett rimligt krav för alla som vill tjäna pengar, för att säkerställa att det resulterar i nytta. För kravet på nytta kan inte bara vara riktat mot akademin! Samhället bygger vi tillsammans, alla vi som lever här och nu, med sikte på framtiden. Samhället är en gemensam angelägenhet. Därför är det hög tid att företagen och näringslivet granskas och lyfts ut i ljuset. Det räcker inte att finansministern skäller lite på bankerna i TV. Jag vill se en samlad insats, från EU eller kanske FN, IMF? Det är fullt rimligt, för det är företagen och konsumtionen som indirekt riskerar att göra jorden obeboelig. Humaniora medför inga sådana konsekvenser!

Humaniora räds inte kravet på transparens. Vi har inget att dölja. Humaniora kan och vill samverka med arbetslivet, i alla fall vill jag det och jag är humanistisk forskare. Jag är inte ensam. Jag kan tillföra massor, om jag bara fick chansen att visa detta. Men jag vill inte samverka med företag som har något att dölja, som inte vill bli granskade. Jag vill att mina kunskaper skall komma det allmänna till godo, och jag tror att samverkan är den rätta vägen att gå. Med samverkan menar jag en kreativ process mellan jämbördiga parter, som insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Det Arbetsintegrerade Lärande som jag är med om att utveckla på Högskolan Väst handlar om att hitta former för samproduktion av kunskap tillsammans med företrädare för det regionala arbetslivet.

Först när vi är där, först när samma regler och krav gäller över hela linjen. Först då är vi på väg mot ett hållbart samhälle där kompetens är något som uppskattas i relation till de faktiska konsekvenserna av det man kan och gör, inte efter hur mycket pengar kunskapen (eller det man mäter) representerar.

Nytta är ett komplext begrepp, ett problem som passar som hand i handske för en humanistiskt skolad forskare. Därför finner jag det en aning stötande att det är Svenskt Näringsliv som håller i taktpinnen. Fast å andra sidan är deras makt byggd på lösan sand. Det visar humanistisk forskning, och den kunskapen finns tillgänglig för alla ...

Humanister. En samling nyttiga idioter?

Kritiskt tänkande, humanisternas väl utvecklade förmåga till att tänka kritiskt, det brukar framhållas som ett exempel på nyttan med humaniora. Fast det beror på vilket samhälle man vill ha. Det finns tecken som tyder på att det just förmågan till kritiskt tänkande som ligger humaniora i fatet. En lite lätt konspiratorisk tanke är att det är detta som Svenskt Näringsliv och Stefan Fölster är oroliga för och vill stoppa. För det ligger inte alltid i företagens intressen att ha anställda som är bra på att se samband, identifiera maktordningar och som inte är rädda för att föra fram kritik. Kanske är det där skon klämmer? Kanske är det därför man så ihärdigt attackerar humaniora?

Onyttig forskning finns inom alla ämnen. Det är en av grundbultarna inom forskningen, att inte veta vad man skall komma fram till, menade Sharon Rider igår. Newtons fysik nämnde hon som exempel ett forskningsresultat som aldrig hade kunnat produceras, om forskningen varit underställd ett snävt ekonomiskt nyttotänkande. Väldigt många forskningsprojekt producerar meningslös kunskap, men det är inget problem, för forskningen och för samhällets kollektiva kunskapsproduktion. All forskning för den gemensamma kunskapsfronten framåt. Och det är nyttigt. Det går inte att plocka russinen ur kakan. För utan kaka, inga russin.

Svenskt Näringsliv och Timbro har lyckats med konststycket att sätta agendan för det offentliga samtalet. Deras ekonomiska diskurs har blivit norm, överallt. Högskolorna och Universiteten anpassar sig, och underkastar sig ständiga utvärderingar. Utvärderingar som ingen vet vad man skall ha resultatet till, bara att det ska utvärderas, och att resultatet skall rangordnas, och att det är viktigt att klättra på listorna. Svenskt Näringsliv definition av nytta håller landets högst begåvade människor fullt upptagna med att producera högskolepoäng, helårsprestationer, individuell meritering, och med räkning av citeringar och publikationer i specialiserade, smala, internationella facktidskrifter med hög impact factor.

För mig handlar humaniora om samhällsengagemang, om att ställa mina kunskaper och kompetenser till samhällets förfogande. Det anses av det rådande systemet som i bästa fall meningslöst. Det räknas inte. Det som räknas är bara det som går att mäta och utvärdera, i enlighet med Svenskt Näringslivs och rådande utbildningspolitiska inriktnings logik. Hur nyttigt är det, egentligen, för samhället? Leder det till långsiktig hållbarhet, eller till ökade vinster i näringslivet? Påståendet, också formulerat av Sharon Rider igår, om att humanister är nyttiga idioter, är berättigat!

Sverker Sörlin ställde frågan: Vad vill stadsmakterna med humaniora? Och svarade: Ingenting! Humaniora nämns ofta och gärna i uppskattande ordalag när man i högtidstal vänder sig till allmänheten, men när man sedan kommer till akademin är det med iskyla i rösten som kraven på effektivisering och ekonomisk avkastning som framförs. Humaniora behandlas av ansvariga politiker lite som kungen och hans vänner påståtts behandlad det så kallade kaffeflickorna. Humaniora kan få finnas, om man är underhållande och inte gör allt för mycket väsen av sig. Det är slutsatsen. Jag hoppas innerligt att det finns fog för Sverker Sörlins hopp och framtidstro, att de tecken han sa sig se i skyn om att humaniora kommer tillbaka stämmer.

De redovisningskrav och ständiga utvärdering som tynger samhällskroppen, som en direkt följd av privatiseringar, utförsäljningar av statliga monopol och kraven på effektiviseringar och avkastning, hur nyttigt är det? Kostar det inte i själva verket mer än det smakar? Det var en annan fråga som väcktes, en berättigad fråga. Vem utreder det? Janne Josefsson, eller vem? Satsas det forskningsmedel på den typen av forskning? Finns det intresse för att mäta sådant? Och vad händer med tilliten i samhället, håller den på att upplösas? Leder en ökad misstro till trygghet hos befolkningen? Trygghet är en viktig förutsättning för hälsa, och hälsa är en vinst. Allt hänger ihop. Samhället skapar vi tillsammans.

Hur solidariska mot samhället, det gemensamt uppbyggda och med hjälp av skattemedel sammanhållna, är Svenskt Näringsliv och deras medlemmar? Skatteplanerande, bonusfifflande, räntegap, outsorcing och flytt av forskning till länder med bättre villkor (för företagen). Hur mycket bryr sig näringslivet om Sverige? Och hur nyttigt är Timbro och Svenskt Näringsliv? Eller Fredrik Lundberg, ARLA, Skanska, Regeringen eller exporten av krigsmateriel? När skall det debatteras offentligt, när skall dessa ställas till svars och motivera sin nytta?

Igår hävdade deras representant att man stod på studenterna sida när man krävde att utbildningarna i samband med att kurser ges skall redovisa hur utsikterna på arbetsmarknaden ser ut. Det är en ren lögn, min uppfattning är istället att Svenskt Näringsliv bara är intresserade av att tvinga högskolorna och universiteten till lydnad, under marknadens krav. Svenskt Näringsliv verkar för att akademin skall skräddarsy kunskap och kompetens helt efter näringslivets (nyckfulla) efterfrågan. Ytterst vill man dock ha hjälp att sålla agnarna från vetet. Studenterna blir på detta sätt brickor i ett politiskt spel som bara gynnar näringslivet, inte samhället och absolut inte humaniora. Det är vad debatten om humanioras nytta handlar om, att tvinga de uppstudsiga humanisterna till anpassning. Vem tjänar på detta?

Varför är det ingen som ser eller ifrågasätter Svenskt Näringslivs världsbild, där företagen gjorts till ett slags adel som utnyttjar allt och alla, helt efter eget huvud och utan insyn? Varför är det ingen som påpekar det alla borde kunna se igenom, enkelt? Är det för att den kompetens som finns inom humaniora håller på att utarmas, i samhället? Är det för att Svenskt Näringsliv och Timbro lyckats i sitt uppsåt att tysta kritiken mot de egna leden och konsekvenserna av näringslivets allt friare regler?

Håller humanisterna på att bli nyttiga idioter?

Nyttan med nytta? Och med humaniora.

Igår kväll var jag på restaurang Trappan, i Göteborg. ABF anordnade en paneldiskussion om humaniora och om nytta. Trött var jag, efter en lång dag som började klockan fem i Guldheden, som ägnades åt handledning och föreläsande i Trollhättan hela förmiddagen och eftermiddagen. Trött var jag när jag tog trapporna upp till restaurangen på Järntorget, i regnet och blåsten. Sedan var tröttheten som bortblåst. Vill tacka ABF, Ulrika Rudekke och Sewillus Berg, för arrangemangen på Trappan som jag alldeles för sällan har möjlighet att besöka. Lika bra, varje gång!

Igår lyssnade vi på Sverker Sörlin, Patrick Krassén, Sharon Rider, Torbjörn Tännsjö och Lisbeth Larsson. Under rubriken: Kan "nytta" göra nytta? Humanister diskuterar, samtalade företrädarna för Humaniora och representanten för Svenskt Näringsliv (Krassén) humaniora och nytta. Fick med mig en hel massa tankar från deras samtal, och det blir minst en bloggpost till på detta tema, under dagen.

Har skrivit om detta med nytta och humaniora många gånger tidigare. Och det behövs skrivas om och uppmärksammas, mycket mer än vad som är fallet. Frågan/ämnet är på inget sätt enkel, men just därför. Det ideal av enkelhet som lovsjungs överallt, det är en viktig orsak till humanioras kris. För den kanske viktigaste insikten som studier i humaniora - om samhället, kultur och människornas värld - ger, är att det inte finns några enkla svar. Svårigheten är bara ett problem om man accepterar den och lägger sig platt inför den, om man duckar för eller ännu värre osynliggör den aspekten. Det är svårt, för att det inte kan vara något annat. Det är den spännande utmaningen, inte en anledning att resignera! Humanister måste, just för att det vi sysslar med är svårt, tro på oss själva, på vår förmåga och på att den kompetens vi har kan tillföra samhället något.

Detta något, det humaniora tillför samhället, det var ett tema i samtalet. Ytterligheterna i panelen representerades av Torbjörn Tännsjö, som menar att humaniora inte har någon nytta (han motiverar humanioras roll med att studier i humaniora ökar mängden lycka i samhället) och Sverker Sörlin som menar att humaniora är nyttigt, fast på ett annat sätt än den rådande (ekonomiskt inriktade) nyttodefinitionen. Företrädaren för Svenskt Näringsliv kom lite bort i samtalet, men när han fick chansen handlade det han sa ändå i princip bara om att föra fram SNs budskap om att det är företagen som utgör Sveriges ryggrad, och att det är deras behov som måste komma i första hand. Han var emellertid kritisk till den rapport, Konsten att strula till ett liv, som Stefan Fölster (m.fl.) presenterade i somras, och som väckte mer än 10000 svenskars vrede (vilket Sörlin ser som ett tecken på att humaniora har stort och brett stöd i samhället, och på att Svenskt Näringsliv är hotat. "Ett fatalt misstag att släppa den" vill jag minnas att Sörlin sa).

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? De frågorna, vill jag reflektera över här, med det finns som sagt anledning att återkomma till frågorna som diskuterades igår i fler bloggposter. För jag antecknade så mycket jag bara hann, och ändå fick jag inte med alla tankar som väcktes av panelens samtal. Tyvärr försvann frågan om hur man kan/bör definiera nytta, och frågan om vilken nytta nuvarande ekonomiska nyttobegrepp bär på. Därför känns det mest angeläget för mig att börja med dem.

Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tveka om det. Men är det nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra över. Är det så, vilket tangerades, men berördes inte riktigt i samtalet, att den ekonomiska nyttan är nyttig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall, det skulle jag vilja se paneldebatter om. Som det blev igår var det företrädarna för Humaniora som ställdes mot väggen, som skulle försvara sin verksamhet. Och så är det ofta. Sharon Rider vände på perspektivet när hon ställde frågan om varför det alltid är Humaniora som skall avkrävas argument för sin nytta.

Varför, kan man sannerligen undra, avkrävs inte företagen som utvecklar datorspel samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Eller produktionsbolagen bakom TV-program som Whipe Out, eller Big Brother. Vilken nytta tillför dessa företag? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och leda till något viktigt.

Som det är nu äger Svenskt Näringsliv frågan. Det är Svenskt Näringsliv som har tolkningsföreträde i samhället. Därför uppmärksammas Stefan Fölsters forskningsrapport i Aktuellt, men inte Sverker Sörlin m.fl, Humanisterna och framtidssamhället. Hur kom det att bli så, att en partisk intresseorganisations rapport får mer genomslag än en vetenskaplig undersökning utförd av internationellt kända och framstående forskare? Varför diskuteras inte den typen av frågor mer, oftare och i det offentliga? Varför är det humaniora ensamt som tycks upp mot väggen? Vem tjänar på att det är så det offentliga samtalet ser ut?

Svenskt Näringslivs linje i samtalet var att man värnade studenterna. Deras behov att information om vad det är för utbildning man söker och vilka möjligheter det finns att få jobb efteråt. Studenternas intressen talade man om, vid flera tillfällen. Och man förutsatte att studier i humaniora inte ger arbete, eller att det i alla fall leder till en längre livsinkomst. Sverker Sörlin menade tvärt om att studenter som läst humaniora visst får jobb och ofta hög lön, vilket stöds av mina erfarenheter från 10 år som lärare på ett utbildningsprogram där humaniora är huvudämne. Ingen har titeln Humanist på sitt visitkort, och ingen eftersöker Humanister när man ska tillsätta en tjänst. Men mina studenter har visat att när man väl fått en anställning, då efterfrågas kunskaperna och kompetenserna.

Om det vore så att Svenskt Näringsliv värnade studenternas intresse, varför då inte verka mer för att få företagen att uppskatta humanistisk kompetens? Varför skjuter man på humanisterna, bara för att dessa inte passar in i den mall man utgår från? Varför uppskattar inte företagen humanistisk kompetens, när undersökning efter undersökning visar att kompetensen behövs? Varför sprider Svenskt Näringsliv föreställningen att humaniora är onyttigt? Fredrik Schoug kom fram till följande, redan 2008, i undersökningen: Humaniora i Yrkeslivet:

Sådana reservationer till trots lönar sig humanistisk utbildning överlag inom alla grupper. Den arbetsgivare som söker en person som kan tänka kritiskt, lösa problem, uttrycka sig väl i skrift och följa kunskapsutvecklingen inom ett fält har anledning att anställa en humanist. Och av materialet att döma är detta ofta också vad de i praktiken gör. Om söktrycket på humanistiska utbildningar trots relativt goda utsikter sviktar kan man undra om detta inte kommer sig av allmänt spridda föreställningar om humanistiska studier som olönsamma.

Det är vad man borde tala om, om man verkligen bryr sig om Sverige! På vilket sätt är Svenskt Näringsliv nyttiga? Sharon Rider ställde frågan, "Varför ska man satsa på att anpassa sin utbildning till ett stort företag som verkar i Sverige, när det plötsligt kan flytta till Indien eller Baltikum?" Var finns företagens lojalitet, egentligen? Pengar, ökad vinst, bonusar till höga chefer och utdelningar till aktieägarna, vilken samhällsnytta bär dessa företeelser på? Varför ställs aldrig företagen mot väggen? Varför avkrävs inte Svenskt Näringsliv en deklaration för sin nytta?

Sverker Sörlin och andra i panelen menade att de ägnade sig åt humaniora för att de vill förstå samhället. Jag kan absolut skriva under på det. Jag har ägnat över 20 år av mitt liv åt att dels försöka förstå den komplexa enheten samhället, och jag har lika länge arbetat med frågan om vad kan jag tillföra samhället. Varför motarbetas jag av samhället? Varför har man fått för sig att människan inte behöver veta vilka förutsättningar som finns för att bygga ett hållbart samhälle? Vem sprider den uppfattningen, och varför?

Om detta borde vi tala, istället för om humaniora är nyttigt eller ej. Om nyttan med dagens tolkning av begreppet nytta. Tyvärr försvann den aspekten igår.

Ledarskap, i teori och praktik

Fick ett mail här, från Adlibris, med reklam för nya böcker. Av någon outgrundlig anledning på temat: Ledarskap & Ekonomi. Varför just jag, varför just nu? Undrar jag, och därmed var tankarna i rullning. Ägnar lunchen åt att bringa reda i och försöka förstå vad tankarna om ledarskap går ut på, så som de tar sig till uttryck i de böcker som presenteras i mailet.

Jim Collins är en av världens mest inflytelserika managementförfattare. Hans böcker, som Good to Great och Hur jättarna går under, har sålts i miljonupplagor och räknas till de bästa managementböckerna som överhuvudtaget har skrivits.

Nu är Jim Collins aktuell med en ny bok: Great by Choice. Som prenumerant på Adlibris nyhetsmail för Ekonomi och Ledarskap kan du just nu köpa den för kampanjpriset 189 kr - t o m 2012-02-28!

Vi erbjuder också Michael Lewis - författaren till klassikern Liar's Poker - nya bok, den hyperaktuella Värstingar på Wall Street till det oslagbara priset 139 kr!

Mest inflytelserik, bäst, hyperaktuell. Det är inga dåliga omdömen. Finns det täckning för dem? Finns det någon nöjd kund garanti knuten till böckerna? Är det verkligen så enkelt att leda en organisation som denna bok och andra i genren ger sken av? Knappast! Många aspirerar på titeln, bäst och mest inflytelserik i denna genre. Det lite som med självhjälpsböcker, som också lovar framgång och lycka till den som bara köper och läser just den boken.

Det enda man kan säga med säkerhet är att en försäljningsframgång leder till lycka och rikedom, åt den som skrivit boken och kan turnera världen runt för att tala om den. Och talar om sina tankar gör de, författarna. De reser runt och talar för andra som skriver liknande böcker eller som redan är framgångsrika. Män (och undantagsvis även kvinnor) i ledande positioner, och behöver lite underhållning. Det är så det ser ut, och så det fungerar. Fokus i denna värld är på individen, han där uppe i toppen. Den ensamme hjälten, frälsaren.

Bli branschens bästa säljare! Detta är den ultimata inspirationsboken för dig som vill nå dina mål och lyckas med din försäljning - den ger dig inspiration, gnista och säljtips som fungerar i verkligheten.

Så lyckas du. På det temat finns hur mycket böcker och föreläsare som helst, och det läggs väldigt mycket pengar på den tanken och strategin. Hur leder jag den organisation jag ansvara för. Hur tar jag den från punkt A till punkt B, och hur ser jag till att få äran för alla framgångar som organisationen uppnår?

Bli en mästare på att kommunicera genom möten! Mötet är den högsta och bästa formen av kommunikation - lär dig att utnyttja dess stora potential för att nå affärsmålen.

Eller läs,

En handbok i att leda kreativa processer Idéagenten riktar sig till framtida ledare som vill ta en aktiv roll i den kreativa processens alla faser och ger praktiska metoder för att lyckas i respektive fas.

Alla kan lyckas, det är budskapet som sprids. Alla är sin egen lyckas smed, kan man få uppfattningen om ifall man bara läser den här typen av böcker. I boken, Så här får du ett rikt liv som pensionär: Sluta pensionsspara, av Per H Börjesson, kan man lära sig följande.

I boken presenteras tre "sparbössor" som tipsar och förklarar hur du på bästa sätt får ett rikt liv som pensionär. Per H Börjesson menar att man egentligen inte ska "gå i pension" utan se pensionsåren som "en ny typ av karriär". Men, samtidigt som lycka inte har så mycket med pengar att göra, kan ett bra pensionskapital ge oss möjlighet att disponera vår pensionstid så som vi själva önskar.

Det här är Per H Börjessons tredje bok. De tidigare succéböckerna "Så här kan alla svenskar bli miljonärer" och "Så här blev Warren Buffett världens rikaste person" har sålts i över 100 000 exemplar.

Per H Börjesson, har gått från att vara en aktieamatör till börsexpert. Han har vid ett flertal tillfällen stuckit ut hakan i media då han upprörs över finansbranschens agerande gentemot sina kunder. Han är sedan 1986 VD och huvudägare i Investment AB Spiltan och har bred erfarenhet från familjeföretag, onoterade aktier och kapitalförvaltning. Per Håkan är utbildad civilingenjör från LiTH och har en MBA-examen från Columbia University.

Läs boken och följ de enkla tipsen så slipper du pensionsångesten.

Det är den rådande bilden. Det är enligt olika typer av varianter på ovanstående tema som samhället, företag och andra organisationer leds. Vill man bli ledare, eller snarare, vill man kännas igen som ledare, är detta den diskurs man har att anpassa sig efter. Detta är de krav som dagens ledare måste förhålla sig till. Vill man bryta mot dem krävs styrka, uthållighet och en inte föraktlig portion tur. Tyvärr är det så, för min erfarenhet, min kunskap och all den erfarenhet jag samlat på mig genom åren säger mig att det på inget sätt är så enkelt som böckerna och de framgångsrika ledarna vill ge sken av.

Betänk att vi bara får lyssna på dem som lyckas, alla andra rensas ut. Och det är därför många som aldrig får ge sin syn på ledarskap i praktiken. Det stora flertalets erfarenheter av vardagen i ledande position förtigs på detta sätt. Bara den som lyckas, och som lyckas i enlighet med mallen för framgång, når spridning av sina tankar och idéer. Det får så klart konsekvenser, och frågan är vem eller vilka som gynnas av detta? Är det de framgångsrika ledarna, eller är det alla som på ett eller annat sätt berörs av organisationen som personen leder, som gynnas? De förra, vill jag hävda.

En organisation är en komplex enhet som hålls samman av och genom en lång rad olika förbindelser, och det är inte bara människor som skall hållas samman. Teknologi och materia utgör centrala byggstenar i allt organiserande. Hur mycket man än vill att det ska vara så enkelt som managementlitteraturen ger sken av, så är det ett faktum att det aldrig är en som styr. Ledning av komplexa organisationer, mot ett specifikt mål fungerar inte. Och kommer man ändå i närheten av målet så är det mer en fråga om tur, än om ledningens skicklighet.

Är det en väl fungerande organisation man vill skapa, eller är det en grupp människor man vill styra och ställa över? Den frågan, som riktar uppmärksamhet mer mot helheten och det komplexa, det skulle jag vilja se mer skrivet om. Kanske inte lika säljande, men det är väl inte vad en organisation mår bra av ändå, av att ha en chef som är mer intresserad av att pusta sitt ego och sola sig i glansen av den stora massans och andra chefers uppmärksamhet?

Ytterligare ett exempel på att det man vill höra inte alltid är vad man behöver höra!

Långsiktig hållbarhet

För att vi människor även i framtiden ska kunna leva i samhällen på jorden, krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga ett samhälle som tillhandahåller skydd och stöd för människor. En förutsättning för kultur är att den existerar i en miljö där kultur kan reproduceras, eller för att poängtera att det handlar om tillblivelse, produceras om och om igen. Hållbarhet är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Tänkte ägna resan till jobbet åt att tänka högt om begreppet hållbarhet.

Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att skapa en organisation som förutom att fungera för det ändamål den skapats, även hushållar med resurserna den förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer kan bygga sig ett liv inom ramen för organisationen. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från oförnyelsebara resurser är den inte hållbar. Klart som korvspad. Vore det emellertid så enkelt hade jag inget att blogga om.

Hållbarhet är ett minst sagt komplext problem, och det måste man inse för att överhuvud taget kunna inleda arbetet med att nå hållbarhet. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras för att sträva efter målet måste man kollektivt komma överens om dels problembilden, dels vad som bör göras. Och här finns ett stort problem. Problemet är att utmaningen rörande hållbarhet ofta, från ansvarigt håll, behandlas som ett komplicerat problem. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, ingenjörernas paradgren, är komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem som kan lösas för sig och därifrån bygga upp en fungerande helhet. Angriper man problemet med hållbarhet på det sättet kommer man att få problem, för ett komplext problem kräver ett helt annat tänkande för att hitta sin lösning.

Problemet med hållbarheten handlar således om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det ingenjörer och ekonomer. Deras världsbild är synonym med politikernas, och det är följaktligen deras förslag på lösningar som anammas och anses värda att satsa på. Därför ropas det på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, som ofta är sprungna ur teknik skapad av ingenjörer. Därför utgår lösningarna på ekonomiska problem från samma logik som problemen som söker sin lösning. Det är knäckfrågan eller grundproblemet för hållbarheten. Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Jag är som bekant inte kritisk till ekonomer och ingenjörer, vilket man kanske kan få för sig när man läser ovanstående resonemang. Kompetenserna som dessa yrken förfogar över är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är hur ansvariga politiker ser på kunskap, som enhetligt entydig. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. Kunskap utgår alltid från perspektiv, bygger alltid på en logik, är mångfacetterad och bra till olika saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Man har gjort ingenjörernas och ekonomernas kunskap till samhällsbärande kunskap, och nedvärderar alla andra former av kunskap. Kulturvetenskaplig kunskap, till exempel. Det är jag kritisk mot.

Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt. Men för att nå dit måste man först inse att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samarbete mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma, kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helt garantier för att det kommer att resultera i lösningar och strategier som leder till hållbarhet. Det är de förutsättningar som föreligger och dessa måste accepteras, annars är det kört. Tillsammans, det är nyckelordet och ingen har tolkningsföreträde.

Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan är det kanske största hindret för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som har den bästa kunskapen om dels problemformuleringen, dels lösningen på problemen. Hållbarhet är inte en fråga som lämpar sig för debatt, det är ett problem som bara kan lösas genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tas i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara. Tillsammans, i och genom samproduktion av kunskap. Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är att den tanken når spridning. Bara så kan vi nå hållbarhet. Här Löfven, har du chansen att föra en radikalt ny politik!

Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är högst medvetet som bloggposten lagts upp på det sättet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det, vem ska bestämma, hur ska målet nås och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svara, bara många. Dock inte hur många svar som helst. Fler än ett, men färre än många. Närmare än så går inte att komma en definition.

Den insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet, den är central. Den insikten bär på nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext är inte lösningen, det är inte ens början på lösningen, men den bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Egentligen är det inte svårare än så, men just därför att detta är en tanke som går på tvärs mot rådande kunskapsregim är det ohyggligt svårt. Inser man det är mycket vunnet.

Därför avslutar jag reflektionen där. På tröskeln till en av vägarna som leder till långsiktig hållbarhet. Längre än så här kommer jag inte, och det har som sagt inget med någon som helst begränsning inom mitt ämne kulturvetenskap att göra. Orsaken till att jag inte fortsätter är att jag menar allvar med att arbetet bara kan föras tillsammans. Bara så kan man hitta en fungerande definition på begreppet hållbarhet, och sedan återstår bara hårt arbete, utfört av många människor med olika kompetenser, i samverkan.

Framtiden som löfte och tanke som handling. Hugskott om Hanna Arendts filosofi.

På fiket på stationen i morse fångades min uppmärksamhet av en tidning som låg uppslagen på bordet där jag satte mig med dagens första kopp kaffe, i väntan på tåget mot Trollhättan. Tidningens kulturdel låg uppslagen och rubriken som fångade mitt intresse löd: För Hanna Arendt var tanken handling. Och då jag länge tänkt läsa Arendt kunde jag inte låta tillfället glida mig ur händerna. Och eftersom Arendt är intressant vill jag försöka ta tillfället att här, på väg till jobbet reflektera kring de blixtbelysningar som artikeln (en recension av antologin, Konsten att handla - konsten att tänka: Hanna Arendt om det politiska) ger av hennes filosofi.

Arendt, eller i alla fall recensionen av boken om henne, visar på möjligheter av nytänkande. Om man bara vågar bryta med den kanon, upprätthållen av hegemoniskt, akademiska maktordningar. Kanske för att hon, i kraft av att vara kvinna i en mansdominerad värld, redan avvek från normen, utmanar hon rådande sanningar och öppnar möjligheter för tankens utveckling längs nya vägar. Gillar hennes uppfattning om tanken som handling, för det är så det fungerar för mig. Handling är tanke, och tanke är handling. Två sidor eller aspekter av samma fenomen. Handling är förkroppsligad tanke, och tanken är abstraherad handling. Dessa båda aspekter går in i och ut ur varandra, ständigt.

Att skriva är att tänka, och tvärt om. Bloggandet handlar för mig om att komma vidare, genom att utmana min förmåga. Flyktlinjer bygger inte på tänkta tankar som kläs i ord, här är det orden som ger tanken struktur. Jag vet aldrig riktigt vart det ska ta vägen när jag val kommit igång. Det gör det spännande att kasta sig ut. Att publicera resultatet, utan censur, ger mitt liv lite edge. Samtidigt hjälper handlingen mig att fördjupa mina insikter, vidga mina kunskaper och hitta nya aspekter av vardagen, livet och kultur. Kultur skapas i tanke/handling, och handling/tanke skapas kulturellt.

Följaktligen ser Arendt lite annorlunda på tankar och tänkande. För henne utgår inte tänkandet från kontemplation. Den som drar sig undan världen. Den som låser sig ute från världens larm och processuella tillblivelse kommer inte att kunna förstå det levda livet, här och nu. Arendt utvecklar en mer dialogisk syn på tänkande och kunskap. Vita Activa, hennes kända begrepp, betonar aktivitet, kommunikation, tillblivelse och politik. Utan att ha läst henne i original kan jag inte låta bli att göra kopplingar till nomadologi och minor science. Möjligen är Arendt inte kompatibel med Deleuze, men ett sådant utlåtande kanske å andra sidan bara är en ängslig eftergift åt den hegemoniska makten över tanken inom akademin där bara den med formella meriter får uttala sig. Flyktlinjer är inte en del av akademin, här används bara tankar hämtade bland annat från akademin. Därför dristar jag mig till att låta kopplingen mellan Arendt och Deleuze stå kvar, med reservationen att det är ett hugskott av inspiration i flykten, inte ett väl underbyggt vetenskapligt uttalande. Ett resultat av tankar i handling, tänkande och rörelse. Och jag hoppas att den som hittar något orimligt i vad som här sätts på pränt påpekar detta. Dialog, var ju vad Arendt förespråkade. Hon dog innan internet uppfanns. Kanske hon skulle ha gillat bloggformatet?

Läser vidare om hennes historiefilosofi, om hennes tänkande om det förflutna i termer av förlåtelse och om framtiden som löfte. Och hur tänkandet i denna modell intar rollen som ett slags medium, ett ingripande, politik. Det är ett filosoferande som bär på löften om en bättre framtid. Tänker på försoningsprocessen i Sydafrika, på tanken om att förlåta oförbätterlig som begicks under apartheidtiden, mot löftet om att inte glömma. Glömska, menar Arendt, är ett slags (mer eller mindre medveten) oförmåga att tänka. Glömska främjas av kontemplation av avskildhet från det aktivt, leva livet. Framtiden bär på löften, om vi vill och aktivt tar del av nuet, genom tanke och handling. Det förflutna måste hållas vid liv, och det kräver handling. Förlåtelsen är ett sätt att bearbeta minnen av det som var, ett sätt att återupptäcka historiens komplexitet. Historien är inte en och koncis, den är alltid mångfacetterat komplex och ofta motsägelsefull.

Glömskan, säger Arendt, binder oss vid det förgångna. Och det får mig att tänka på makten över tanken som upprätthålls inom akademin genom att bara den med de rätta formella kvalifikationerna tillåts uttala sig om det som hänt, skrivits och tänkts. Vidare finns bara utrymme för en, den sanna, riktiga och enda tolkningen. Upprätthållandet av en sådan tankestruktur, en sådan diskurs är bara möjlig om ursprungstexten fallit i glömska. Makten över (tolkningen av) minnet är genomgripande, och den påverkar så klart framtiden, för den sätter käppar i hjulet för blivandes möjligheter.

Framtiden som ett löfte är bara möjligt i en värld och ett sammanhang som är förlåtande, öppet och tillåtande. Ett sammanhang som inte är så auktoritetsbundet och där man välkomnar nytänkande och har förmågan att se möjligheter i det kaos som kulturen utgör. Löftet som en sådan framtid bär på förverkligas i handling, en handling som Arendt menar påbörjades i och med födelsen. En kommunikativ handling, tillsammans. Öppenhet, ärlighet och översynthet med varandras fel och brister, det är vad som krävs för att infria det löften som världen och livet bär på. Bara inaktiv handling, tillblivelse kan de förverkligas.

Människans villkor, avslutningsvis. Arendts stora bok, kan, som jag med mina begränsade insikter förstår saken, sägas handla om allt detta. Om hur kultur, det delade påverkar det personligt individuella. Om hur livets olika sfärer infiltrerar varandra, kommunicerar och utbyter information i ett ständigt, ömsesidigt blivande. Människans villkor består av både kontemplation, kommunikation och handling, det är samspelet som skapar världen. Och livet blir till i skärningspunkten mellan minnena av det som var, och löftena om det som komma skall.

Wow! Snacka om flyktlinje. En uppslagen tidning, en kopp kaffe och en kravlös stund att fylla med innehåll. Det är vad livet handlar om, för mig.

Trygghet och säkerhet. En omöjlighet!

Vem vill inte ha trygghet? Vem strävar inte efter trygghet? Ja, förutom dem som är beroende av adrenalinkickar då. Men strävan efter eller behovet av att veta att dessa finns inom räckhåll kan väl sägas vara en aspekt av trygghet, egentligen? Överblick, en tillvaro utan oväntade överraskningar. För adrenalinkickar kräver väl oftast ett ganska stort mått av planering, föreställer jag mig i alla fall. Någon form av trygghet och överblickbarhet strävar de flesta efter. Det är min erfarenhet.

En synonym till trygghet är säkerhet. Att veta något säkert, det är målet med vetenskap. Att bringa klarhet, att med hjälp av säkra fakta underbygga det man hävdar. Det finns också ett mer eller mindre artikulerat krav inom vetenskapen, ett slags norm för kunskapsproduktion, att kunskapen skall kunna användas för att säga något om framtiden.

En trygg ålderdom, ett säkert samhälle, utgår i det allmänna medvetandet från vetenskaplig kunskap. Men söker man på nätet, och söker sig vidare från de första sökresultaten kommer man strax in på ord och begrepp som säkerhetspolisen, som i sin tur kan leda ankarna till olika länders säkerhetstjänster. Stazi, till exempel. Och plötsligt är det inte lika enkelt att hävda att alla strävar efter trygghet, överblickbarhet och säkerhet.

Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Jag vill hävda att det till och med är så att säkerhet och trygghet är ganska problematiska begrepp. Denna bloggpost är ett sätt att försöka visa det, ett argument för det vettiga i att överge strävan efter säkerhet och trygghet.

Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp.

Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständigt och genomgripande förändring, och att den är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man detta, då förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position.

Den som utlovar trygghet, den gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden hen söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare, om man litar på någon som säger sig veta.

Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer, det är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta.

Motivet för detta statment, för detta förhållningssätt, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustade för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som experter på framtiden kan utlova. Det är trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med och hämta stöd i överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.

Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar chansen att känna trygghet. Och det ökar dessutom känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning.

Förstår man detta, då förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Det är säkert som amen i kyrkan! Det är vad vi arbetar med inom kulturvetenskapen, med att undersöka möjligheterna för en annan form av trygghet. Av kulturvetare får man därför inte höra det man vill höra, vad vi vet säkert. Man får däremot tillgång till verktyg som man kan använda på egen hand för att lösa de problem man har.