Ett slags eftervalsanalys

All förändring börjar i tanken, ofta som svar på en smygande aning om att allt inte är eller fungerar som det ska. Och i takt med att indikationerna på att något är fel blir fler och fler växer insikten om behovet av nytänkande fram. Kanske är vi inte där riktigt än, men mycket talar för att tiden är mogen för det perspektivskifte som är förutsättningen för att det stora flertalet ska se och förstå att problemen som samtiden kämpar med i hög grad bottnar i fasthållandet vid gamla metoder och tankesätt. Det ledet i förändringsprocessen är det svåraste. Men när paradigmskiftet väl är ett faktum (det är inget som någon kan tvinga fram) ser allt annorlunda ut även om inget förändrats på ytan, och då kan mänsklighetens inneboende kreativitet förlösas.

Det är den känslan jag får här efter valet, att vi befinner oss i en brytningstid och att framtiden är mer öppen och osäker än på länge. Tecknen på att de lösningar och tankesätt som vi har tillgång till inte längre fungerar – och ibland till och med bidrar till att förvärra problemen som de utvecklats för att lösa – blir allt svårare att ignorera. Allt talar dessutom för att det blir (ännu en) turbulent mandatperiod, vilket jag tror delvis beror på det faktum att vi människor har svårt att släppa taget om det som varit. Och visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Fortsätter vi på den inslagna vägen blir det dock svårare och ännu mer smärtsamt att ta tag i och försöka komma tillrätta med problemen längre fram.

När jag så här i efterhand tänker på SVTs valvaka, vilket var en osedvanligt rörig och dödstråkig tillställning, trots att valutgången var rafflande jämn, stärks jag i övertygelsen om att vi står vid ett avgörande vägskäl. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så, men för mig representerar det som hände under valvakan ett slags paradigmskifte. Ögonblicket när allt förändrades var utdraget, och det utspelade sig mellan presentationen av resultatet av den stora valundersökningen och den så kallade superprognosen.

Fram till klockan åtta på valnatten var allt som vanligt. Sedan hände något. Experten som ansvarar för Valu påstod självsäkert och med hänvisning till resultatet av undersökningen att det stod klart att det blir ett regeringsskifte eftersom skillnaden mellan blocken var så stor. Argumentet han lutade sig mot var att undersökningen var gedigen och att man tagit höjd för en hög andel förtidsröster och andra eventualiteter. Men när man lite senare presenterade superprognosen som byggde på räknade röster och den visade att valet skulle komma att bli ett av de jämnaste i historien var det plågsamt att se förtvivlan i blicken på forskaren. Sen var det som att alla famlade i blindo och man började rastlöst flacka mellan de olika partiernas valvakor.

Utvecklingen under kvällen indikerar, i alla fall för mig, att det ligger något i det jag länge talat om och försökt visa på; att det alltid är verkligheten som gäller inom forskningen, aldrig kartan. Det missvisande resultatet av Valu berodde inte på problem med metoden eller den data som analyserats, utan på att vetenskapen aldrig kan upprätta en direktrelation med verkligheten. Litar vi blint på forskningen finns därför en risk att den leder oss fel, vilket blev smärtsamt tydligt på TV under valvakan. Och lösningen på det problemet är varken relativism eller bättre metoder, utan ett mer ödmjukt förhållningssätt till forskningen och dess resultat.

När jag fortfarande var anställd på Högskolan Väst kämpade jag för att få gehör för de där tankarna, men tiden var uppenbarligen inte mogen, så ledningen valde att försvara rådande paradigm genom att skjuta budbäraren och göra sig av med mig istället för att reflektera över rimligheten i det jag försökte peka på. Jag hävdar inte att jag visste att det skulle bli som det blev på valnatten, men den som vill kan läsa böckerna jag publicerat och texterna som finns på nätet, där jag reflekterar över det traditionella vetenskapliga tänkandets brist på ödmjukhet inför framtidens öppenhet och framstående forskares ignoranta inställning till olika typer av bias.

Förhoppningsvis hjälper det jämna valresultatet oss alla att inse behovet av samverkan och nytänkande. Det borde bli lättare att få gehör för tanken att konfrontation och polarisering är ett symptom på sjukdomen, inte medicinen. Chansen att vi går in i en tid präglad av mer samsyn och bättre förståelse för att det inte finns några enkla lösningar eller tydliga alternativ att debattera med livet som insats har åtminstone ökat. Om vårt land inte ska gå sönder behöver vi förstå och acceptera att oavsett vad man röstar på så är det alltid mer som förenar än skiljer oss människor åt. Vägen fram kommer alltid att vara kantad av problem, men om väljarkåren inser att den inte består av lojala supportrar till två lag som ogillar varandra, blir det lättare att komma överens och hitta konstruktiva lösningar. 

Den absolut viktigaste frågan nu är kunskapen, och den handlar heller inte om antingen eller, rätt eller fel; utan om förståelse för att vetande är något som uppstår och förändras mellan verkligheten och forskningens resultat. Ska skolan kunna rusta befolkningen i vårt land för den allt mer osäkra framtid vi går till mötes är det ödmjukhet inför det faktum att ingen kan veta säkert vad som är sant eller falskt som behövs; inte mer fakta, bättre metoder och ökad tvärsäkerhet. I avsaknad av förståelse för allt det vi inte vet något om och utan respekt för hur svårt det är att nå säker kunskap, blir först skolan och sedan samhället allt mer polariserat och fördummat.

Nu efter valet är det upp till bevis. Om indignationen och upprördheten över Sveriges resultat i Pisa-undersökningen lägger sig och politikerna börjar leta efter något annat att uppröras över kommer problemen i Sverige aldrig att ta slut. Det blir så när skolfrågan kidnappas av ett parti och använder den som ett slagträ i debatten. Eftersom demokratin är lika beroende av kunskapen som kunskapen är av demokratin – och inte minst på grund av att Sverige och alla andra länder, (liksom mänskligheten och livet på jorden) – behöver båda för att överleva, måste alla partier i riksdagen hjälpas åt för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt för eleverna att lära. Annars kan den högre utbildningen inte fungera. Och då kommer framtidens forskning inte att kunna ge oss de förklaringar och den förståelse för världen vi lever i som vi alla behöver.

På samma sätt som kulturen är komplex är kunskapen aldrig entydig. Därför är samtal, respekt för olikhet, ödmjukhet, öppenhet och mångfald så viktigt. Viktigast av allt är dock att människor kan få utlopp för sin kreativitet utan att vara rädda för att bli utsatta för repressalier om resultatet av det nytänkande som kreativiteten ger upphov till inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen.