Snart är jag i den privilegierade positionen att jag kan lämna a-kassan på dagen och hälsa Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande. Inte för att jag hittat en ny anställning, för det har jag tvingats ge upp hoppet om, utan för att jag har tillräckligt med pengar sparade för att kunna känna mig säker på att jag klarar mig ekonomiskt fram till att jag kan börja ta ut en förtida pension. Redan i våras beslutade jag mig för att ge det fram till och med september, vilket har varit ett slags livlina. Men nu när jag ser ljuset i tunneln har jag bestämt mig för att spela med ett litet tag till. Alla säger att jag har rätt till ersättning och råder mig att inte bränna mitt sparkapital, men att leva på gränsen till galenskap kostar också på och hälsan är värd mer än pengar.
Det jobbigaste med att vara i klorna på AF och a-kassan är att jag inte få tänka själv. Att inte få använda min kreativitet för att ta mig ur det bidragsberoende jag utan egen förskyllan hamnat i tär mer på mig än det utanförskap som arbetslösheten innebär. Eftersom a-kassan sägs vara en omställningsförsäkring trodde jag i min enfald att det inte skulle ses som ett problem att jag vill göra allt som står i min makt för att hitta en lösning på försörjningsproblemet. Men det är precis så som systemet fungerar och det tär på mig. Jag har betalat in till försäkringen i nästan 30 år. Därför känns det bittert att konstatera att villkoret för att få tillgång till mina 300 dagar i omställningsstöd är att jag förväntas leva i ett slags livegenskap.
Att tvingas följa kontraproduktiva regler och söka anställningar som jag vet att jag aldrig kommer att få har varit plågsamt. Och att vara utlämnad till tondöva handläggare bidrar till overklighetskänslan. Jag fick en chock under mitt inskrivningssamtal i februari när jag anmodades att söka en anställning vid Lunds universitet där det redan i utlysningen framgick att man var tvungen att ha disputerat i ett annat ämne än mitt. Antingen brydde sig handläggaren inte, eller också förstod hen inte bättre. Frågan är vad som är värst. Jag liksom alla andra – ung som gammal, med eller utan utbildning och/eller arbetslivserfarenhet och oavsett var man bor – tvingas in i standardiserade mallar som för många reducerar chansen att få ett jobb till noll.
Vidden av livegenskapen som arbetslösa idag tvingas underkasta sig gick upp för mig när a-kassan avslog min ansökan om att få företaget, (som jag haft sedan 2007 vid sidan av anställningen som lektor) godkänt som bisyssla. Företag är i och för sig mycket sagt, det handlar om en F-skattsedel som jag har använt för att fakturera för enstaka externa föreläsningsuppdrag och för att ta emot royalties för mina böcker. Trots att det stod på a-kassans hemsida att det var möjligt att ansöka om att få behålla sin "firma" som bisyssla fick jag avslag med hänvisning till den nya lagen om arbetslöshetsersättning där begreppet bisyssla strukits. Tack och lov behövde jag inte avregistrera företaget och det är okej att ta emot passiva inkomster, alltså royalty för böckerna jag skrev innan jag blev arbetslös. Men beslutet försätter mig i ett moment 22 för det innebär att Arbetsförmedlingen varken kan ge mig starta-eget-bidrag (vilket innebär att man under sex månader, istället för att söka meningslösa jobb, får möjlighet att utarbeta en ordentlig affärs- och marknadsföringsplan) för att försöka lösa ekonomin på det sättet, eller godkänna den möjliga praktikplats som jag hittat.
Sedan februari i år har jag alltså, dels tvingats följa regler och utföra uppgifter som i många fall hindar mig från att få en anställning, dels känt mig tvungen att undvika att göra saker som jag på goda grunder tror skulle kunna leda till att det öppnar sig möjligheter för mig. För att inte bli passiviserad ägnar jag dagarna av väntan på nya avslag åt läsande och skrivande, men eftersom jag inte får använda min kreativitet på det sätt jag är van vid känner jag mig allt mer instängd, vilket gör att jag vissa dagar balanserar på gränsen till depression. Hade jag inte sett ljuset i tunneln är jag osäker på om jag överlevt.
Jag är så pass gammal att jag minns när vi i Sverige hade ett väl utbyggt trygghetssystem. Idag finns inget av det där kvar. Nedmonteringen har motiverats med att det inte ska gå att stapla bidrag och att det ska löna sig att gå till jobbet. På 1970-talet fanns det en del människor som såg a-kassa och socialbidrag som ett slags försörjning, men idag är det omöjligt att tänka och agera på det sättet. Ändå fortsätter politiker som går till val på att sänka skatten att sprida lögnen om att den som inte hittar ett nytt jobb är lat. Påståendet att arbetslöshet är ett val man gör och att sänkt a-kassa därför är nödvändigt för samhällsekonomin bygger på ett cyniskt ignorerande av det faktum att när Sverige hade ett av världens mest generösa trygghetssystem hade vi samtidigt en arbetslöshet på under 3 procent. Idag närmar sig den siffran 10 procent och runt en halv miljon människor är arbetslösa. På vilket sätt är det bra för vårt land och vår ekonomi att högutbildade människor som både kan och vill arbeta behandlas som andra klassens medborgare?
Om AF hade uppdraget att förmedla jobb och stötta arbetssökande, och om a-kassans uppgift var att fungera som en omställningsförsäkring, hade jag självklart gått med på att det var rimligt att ställa krav på den som tvingats ut i arbetslöshet. Jag förstår att det måste finnas regler, men kommer aldrig att begripa varför jag tvingas vara delaktig i undergrävandet av allt det jag byggt upp sedan jag började jobba 1984 för att under en begränsad tid få tillgång till försäkringen som jag betalat för i 29 år. I drygt sex månader har jag varit förpassad till en parallell verklighet där min kreativitet betraktas som ett hot mot systemet, vilket lett till att jag nu känner ett växande tvivel på min egen intellektuella förmåga. Jag tackar därför min lyckliga stjärna för att jag snart får min frihet tillbaka. Samtidigt lider jag med alla som inte är lika privilegierade som jag och som inte har någon annan möjlighet än att underordna sig reglerna som skapats för att vissa politiker och många väljare lever i villfarelsen om att det är fett att vara arbetslös.
Jag har varit med i DIK sedan början av 1990-talet, då jag ansökte om studentmedlemskap. Och jag har varit med i SULF sedan 1997. Den bittra sanningen är dock att jag inte fått någon som helst hjälp därifrån, varken inför, under eller efter uppsägningstiden. När jag för ett år sedan mailade och bad facket motivera varför jag skulle vara med fick jag som svar att många uppskattar deras tidning!? Och efter att jag meddelat SULF här i september att jag valt att avsluta mitt medlemskap fick jag ett mail där man bad mig förklara varför. Okej, tänkte jag och öppnade länken. Men när det gick upp för mig att mina fackliga företrädare på allvar tänkte att jag skulle vara intresserad av att chatta med en AI bad jag algoritmen att dra åt helvete. Och det var också vad jag skrev i mitt sista mail till SULF. Välkommen till 2026 års upplaga av Sverige, där kreativitet och människor som söker trygghet betraktas som ett problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar