Diskursbegreppet satt under luppen

Det finns några teoretiker som jag ständigt återvänder till, eftersom jag finner dem användbara och eftersom de ständigt ger mig nya konstruktiva uppslag att arbeta med för att förstå den värld jag lever i. En av dessa är Michel Foucault. Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och skall förstås i relation till. Idag tänkte jag reflektera lite över hans bok Diskursens ordning.
Vilken teori man väljer är av underordnad betydelse. Det centrala är att man inser vikten av att brottas med den och betydelsen av att det arbetet leder fram till en egen ståndpunkt som kan utgöra navet i den undersökning man vill genomföra. Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas i original, just eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Understundom (som är ett kul ord som används lite för sällan) påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara. Andra gånger beskrivs det i termer av ett epistemologiskt uttalande om hur man kan se på kunskap.

Definitionen av ett begrepp får konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Därför är det av yttersta vikt att inte slarva med det momentet. Dagens studenter brukar tyvärr ibland nöja sig med följande definition: ”Diskurs (se Foucault 1991).” Men då kan man lika gärna skriva: ”Diskurs? Orka! Det får du kolla upp själv”, vilket är djupt olyckligt. Förstår man inte hur viktigt det är att varje analytiker, med egna ord, definierar de verktyg han eller hon använder, ja då kommer man att få problem. Tyvärr slarvar även etablerade forskare med detta. Även långt upp i hierarkin kan man, mellan skål och vägg ibland få höra professorer säga att, jag har inte läst den eller den i original, inte ens i svensk översättning. Det är allvarlig, om detta är en trend som sprider sig. Låt oss inte hoppas det!

Okej, Diskursens ordning var det. Vad vill Foucault egentligen? Som jag läser boken handlar den dels om att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet. För mig fungerar boken mer som ett slags instruktion till hur man kan arbeta för att få syn på diskursen och hur man kan försöka bryta med dess inverkan på tänkandet. Jag har svårt att se att det finns någon egentlig definition av begreppet diskurs i boken, för att få syn på den krävs en aktiv insats av läsaren. Var och en som vill använda begreppet diskurs i en analys måste alltså själv beskriva vad man menar, det går inte att nöja sig med att hänvisa till Foucault.

Vad Foucault gör i boken är att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet. Han gör detta eftersom den vetenskapliga verksamheten idag är organiserad på ett sådant sätt att den underblåser tendenserna till makt som redan finns i världen.

Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskap är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det också innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig skeptiska. Det är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning. Vetenskapen kämpar för att vara höljd över varje misstanke, men just det gör den blind för sina egna härskartekniker. Och därför behövs Foucault!

Förklaringen till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet uppstår) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade.

Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av boken Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter. Och det bör naturligtvis inte kritiseras, ingen vill väl ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula? Men det betyder inte att man inte kan eller bör diskutera var det sköna, det sanna och visdom står att finna eller hur begreppen ska definieras. Finns dessa egenskaper immanent i världen möjliga att upptäcka, eller är det något som skapas kontextuellt? Det är en fråga som ställs alldeles för sällan.

Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man fundera över. Speciellt när det gäller kulturvetenskapens område. Frågor rörande kultur har per definition inga entydiga svar och att använda forskningen för att söka efter sådana kan till och med vara skadligt eftersom forskaren då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som är obestämbart. Foucault har lärt mig att det är av yttersta vikt att alltid reflektera noga över om och i så fall hur frågan man vill utforska faktiskt är möjlig att besvara, samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts.

Vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men absolut inte det enda sättet. Och vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till att granska sådana aspekter av verksamheten inom akademin. Vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat gör det svårt att få tid till den typen av metareflektioner över den egna verksamheten. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.

 Mitt sätt att ta till mig Foucaults tankar. Mitt sätt att förhålla mig till begreppet diskurs handlar om att inte falla i fällan att försöka definiera vad den är, var den finns och hur den kan förstås, i sig. Att arbeta med ett diskursperspektiv handlar för mig om att ständigt sträva efter att öka den kritiska medvetenheten och om att rikta den granskande blicken även mot min egen verksamhet. Diskurs handlar för mig om att aldrig ta något för givet, om att se mer till konsekvenser än till intentioner, om att lyssna mer till vad som sägs än vem som talar! Det viktigaste jag har lärt mig av Foucault är med andra ord att aldrig slå mig till ro, att aldrig tro att jag vet något bestämt, om att aldrig sluta vara kritisk.

Hur ser din läsning av Diskursens ordning ut?

Realiserad virtualitet, eller var börjar en tanke?

Igår skrev jag en bloggpost om Deleuzes tänkande. Bygger vidare på och förtydligar delar av det resonemanget idag. Deleuze formulerar åtta postulat som han menar fångar det västerländska tänkandet, som beskriver det fundament vetenskapen, kulturen och samhället bygger på. Och det är därifrån jag hämtar inspiration till denna blogg och till mitt arbete som kulturvetare.

Hans första punkt, som handlar om tänkandets högsta princip, är viktig. Och kan man bara hantera den, ja då har man nyckeln till att ta till sig resten av modellen också. Principen handlar om varifrån tänkandet kommer. Var uppstår en tanke, tänkande? Spontant svarar man så klart, inne i huvudet, på mig eller någon annan. Och det är ju så det känns för oss alla. Men är det verkligen så? Nej, säger Deleuze, och han får rätt i detta av den nya neurologiska forskningen som menar att hjärnan är plastisk och att den står i ständig kommunikation med resten av kroppen och med omgivningen. Det är mer en punkt för insormationsberbetning och utbyte, än en plats för skapande. Tankar må komma från hjärnan, men de uppstår inte inne i den. Av de rön som neurologer idag håller för sant kan man alltså sluta sig till att Deleuze i alla fall inte är ute och cyklar, vilket vissa verkar vilja få det till.

Allt vore så mycket enklare om det var så att Deleuze vore en galen fransk excentriker med långa naglar. Livet för oss moderna samhälssmedborgare skulle helt enkelt vara lättare att leva om det vore så att tänkandet uppstod inne i huvudet på isolerade genier. Men nu är det inte så. Då har vi två val, antingen sticker vi huvudet i sanden och förnekar fakta, eller så lyfter vi fram tanken, vänder och vrider på den för att försöka förstå dess konsekvenser och hur insikten skulle kunna hjälpa oss att förstå dels oss själva, dels världen rumtomkring oss på ett mer adekvat sätt. Jag väljer det senare. Kanske går det med hjälp av tankarna att även förstå det som händer med och i dagens samhälle?

Postulatet går ut på följande:

1. Cogito natura universalis, rör tänkandets högsta princip, individen. Denna princip går ut på att synliggöra hur tänkandet är länkat och sammanvävt med individen, människan. Att det är hos henne som individ det uppstår. Tänkandet utgår inte bara från människan, det förutsätts också ledas av hennes inneboende godhet. Tänkandet förutsätts vara gott på samma sätt som människan är det. Dyrkandet av genier kan hänföras till denna princip, och den manifesteras vare år den 10 december när årets Nobelpris delas ut.

Okej, om det nu är så att tankar inte uppstår inne i isolerade huvuden, varifrån kommer de då? Deleuze använder begreppen Virtualitet och Realitet för att förklara hur det går till när världen blir till, och till, och till och till, i ett ständigt flöde. Vrtualitet är vad som föregår realitet, och det är i mellanrummet mellan dem som skillnaden repeteras, som slumpen verkar, och som det vi känner igen som världen blir till. Att hänvisa till realiteten när man ska förklara ett fenomen, att bara ta hänsyn till det som går att iaktta, resultatet. Det vore att förneka att alla slutprodukter föregås av arbete och råvaror. Det leder tanken fel och kan till och med vara farligt. Och det är det felslutet som givit upphov till Cogito natura universalis.

Vad är då det virtuella? Det är världens imateriella aspekter. Allt det som finns men som inte går att ta på. En sådan sak som en resa från jorden till månen, den började inte med att Kennedy höll sitt berömda tal, eller när Tyskarna sände V2 rakter mot England. Resan från jorden till månen började långt tidigare. Var exakt går inte att bestämma och det är heller inte så att det finns en enda plats. Det skall snarare ses som en rörelse, en lång rad flöden som med tiden, genom att kopplas samman med andra liknande flöden, vuxit sig så pass stark att den övergått från virtualitet till realitet. Månresorna blir härigenom en emergent storhet.

Bara i efterhand går det att iaktta rörelsen. Plötsligt är det meningsfullt att tala om födet i termer av ett eget flöde. Bara i efterhand går det att peka ut punkten där fenomenet går från virtualitet till realitet, aldrig innan. Det går inte att beställa fram en på förhand utformad realitet, det går bara att iaktta resultat.

Bifurkation är ett annat ord för samma sak. Bifurkation är ett begrepp som används för att beskriva vattenflöden utan egen källa (floder som uppstår genom att biflöden från andra floder rinner samman och ger upphov till ett nytt flöde som är tillräckligt starkt för att benämnas flod). Det är också ett matematiskt begrepp inom kaosteori, vilket inte är en slump eftersom dess tankar ligger nära Deleuze.

Vill man förstå ett sådant reellt och påtagligt fenomen som rymdresor, ja då måste man söka svaret mycket längre tillbaka i tiden än till NASAs ingenjörer, eller J. F. Kennedy. Flödena som under 1950-talet formerade sig i begreppet rymdkapplöpningen, de var många, kom från olika håll och hade funnits länge, länge. För att förstå fenomenet måste man gå tillbaka till och ta med i analysen, uppfinnandet av krut (i Kina) och en hel massa olika andra saker som per definitio är omöjligt att räkna upp. Jules Verne och andra science-fiction författare, et cetera, et cetera. Och flödena är såväl materiella som immateriella. Alla dessa processer hade under 1950-talet, det kan vi konstatera idag, formerats till det vi benämner Rymdkapplöpningen. Ingen enskild individ kan sägas vara viktgare än någon annan i denna process, allt sådant tal handlar snarare som makt. Om att knya idén till någon, om att skapa genier!

Frågan man bör ställa sig ifall man vill förstå ett fenomen, vilket som helst, blir då: Hur gick det till när just den idén knöts till just den individen? Och det är detta jag menar med analys av makt. Motivet för att utföra den typen av analys, orsaken till att den är viktig, är just Deleuze första postulat. Bara så länge som det är okej att knyta idéer till unika individer, bara så länge är det möjligt att hålla denna skimär vid liv.

Först när tillräckligt många förstår att idéer, tänkande och upphov inte är unika företeelser i världen. Först då blir en samhällsanalys som leder till fördjupad förståelse och till långsiktig hållbarhet möjlig. Först när vi har gjort upp med idén om att tänkande är något som uppstår inne i huvudet på isolerade subjekt, först då kan det viktiga arbetet börja.

Först när den insikten nått allmän spridning. Först då kommer jag att sluta blogga. Och detta är, vilket påpekats många gånger, en plats för samtal. En plats som är konstruerad för att knyta samman flöden. Flyktlinjer kan ses som ett av alla de flöden som med tiden möjligen kan komma att vara en del av ett bifurkationsflöde som tar Deleuze tankar från virtualitet till realitet, även inom vetenskapen.

Jag som skriver detta är med andra ord också bara en punkt i världen där en lång rad flöden kommit samman. Tankarna som formeras på skärmen är inte mina, det är bara ett resultat, en konsekvens av att just jag råkar befinna mig just här, just nu. Och utan läsare och samtalspartners, utan böcker, datorer och en oändlig massa andra saker och fenomen hade Flyktlinjer inte existerat.
Eddy Nehls finns därför inte. Inte som unikt subjekt!

Skillnad, repetition och kunskap

Börjar dagen med att reflektera lite över Deleuze (surprise, surprise), eller närmare bestämt hans avhandling, som på svenska skulle få titeln Skillnad och repetition. Läste den för några år sedan, men den skvalpar fortfarande runt i huvudet. Tankarna är helt enkelt aktuella fortfarande, och det ska jag försöka visa på här i denna post.

Deleuze formulerar i ett slags program, åtta punkter eller postulat som fångar kärnan i det tänkande som den moderna västerländska vetenskapen utgår från. Och dessa postulat menar Deleuze att man måste göra upp med för att komma fram till ett tänkande som ligger mer i linje med hur världen faktiskt är uppbyggd. Postulaten ser ut som följer:

1. Cogito natura universalis, rör tänkandets högsta princip, individen. Denna princip går ut på att synliggöra hur tänkandet är länkat och sammanvävt med individen, människan. Att det är hos henne som individ det uppstår. Tänkandet utgår inte bara från människan, det förutsätts också ledas av hennes inneboende godhet. Tänkandet förutsätts vara gott på samma sätt som människan är det. Dyrkandet av genier kan hänföras till denna princip, och den manifesteras vare år den 10 december när årets Nobelpris delas ut.

2. Idealiseringen och förutsättandet av att finns något sådant som ett sunt förnuft. Detta postulat uppmärksammar samtidigt idén om att sunt förnuft är den enda princip som behövs inom vetenskapen, att det är den princip arbetet utgår från. Men det handlar också om att sunt förnuft är en egenskap som finns nedlagd i världen och att den går att känna igen och beskriva objektivt.

3. Postulat nummer tre binder ihop de båda första och handlar om den rådande modellen för kunskap, som går ut på att kunskap är något universellt, något överallt lika. Kunskap, förstådd på detta sätt är med andra ord något som finns i världen för människan, individerna, att upptäcka. Och det sunda förnuftet garanterar att man känner igen kunskapen när och där man finner den.

4. Postulat nummer fyra belyser elementet, det vill säga den värld som vetenskapen undersöker (letar efter kunskap inom) och det är en värld uppbyggd av original och representationer av dessa. Vetenskapens uppgift blir därför att översätta kunskapen som finns i världen, till resten av befolkningen. Vetenskap som verksamhet är ett slags förmedningsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen ger oss är alltså mer eller mindre exakta avbildningar. Idealet är att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten (som är den samma överallt). Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.

5. Deleuze femte kännetecken på aprioriantaganden inom vetenskapen är att världen drivs framåt av en bristontologi. Att det överallt är brist som driver förändring. Hegel är den tänkare som kanske tydligast har formulerat denna tanke i modellen: Tes, Antites, Syntes. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktiv process mot fulländning. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överklickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden.

6. Postulat nummer sex handlar om metod och här är det logiken som kungsväg till sanning som diskuteras. Ända sedan Sokrates dagar har logik varit det språk vetenskapen använt, och det är förklaringen till  det går att förutsätta att det finns något sådant som ett sunt förnuft, fristående från människa. Logiken är således den princip som styr all verksamhet inom alla vetenskaper.

7. Antagandet att alla problem har en lösning är vad postulat nummer sju handlar om och uppmärksammar. Människan förutsätts med andra ord, förr eller senare, med hjälp av sunt förnuft och logik, och om bara tillräckligt med resurser ställs till vetenskapens förfogande, kunna förstå och bemästra hela världen. Det är bara en fråga om tid och resurser.

8. Det sista antagandet som Deleuze formulerar uppmärksammar att kunskapssökandet, liksom världen, har en bestämd riktning, ett mål. Vetenskapen är teleologisk och den liksom världen framskrider linjärt, i och genom en inneboende strävan efter att kompensera för brist. Postulat nummer åtta handlar alltså om att världen har en yttersta princip, att denna går att nå och att det är vetenskapens uppdrag.

Föga överraskande handlar Deleuze båda avhandlingar, Skillnad och repetition och Förnuftets logik (som troligen är vad de kommer att heta om/när de kommer i svensk översättning), och även hans övriga arbeten, liksom hans och Guattaris gemensamma produktion, om att bryta med och om att visa det orimliga i ovanstående postulat.

Vad menar då Deleuze? Hur ser han på världen, människan och kunskap? Vad är (human)vetenskapens uppdrag? Det går, väldigt förenklat, att sammanfatta i tre stycken alternativa postulat.

A. Världen kännetecknas av skillnad, och det är en egenskap i sig själv. Skillnad, visar Deleuze i sin avhandling, går att definiera och beskriva positivt (det vill säga utan att hänvisa till något annat), skillnad är något i sig och inte en relation. Detta kan sammanfattas i begreppet Simulacra. Att tala om simulacra, om att världen är uppbyggd av skillnad, är det samma som att säga att det finns inga original, bara mer eller mindre exakta kopior. Det finns ingen yttersta princip, bara ett evigt föränderligt här och nu. Bara rörelse, tillblivelse!

B. Rörelsen som världen byggs av är icke-linjär. Orsaken till detta, förklaringen till att det är så man bäst förstår världen, är att den kännetecknas av repetition, av evig återkomst. Det som repeteras är skillnad. En ny dag må vara den andre lik, men det finns inget original, bara skillnad. Och det är denna som repeteras, överallt, alltid. Därför blir processen, världens ständiga tillblivelse, icke-linjär. Världen framskrider inte på grund av en inneboende strävan efter att kompensera för olika former av och uttryck för brist. Världen, människan och kunskapen är inte teleologisk, har inget mål eller slutpunkt. Världen är en emergent storhet, ständigt ny och under tillblivelse, aldrig någonsin sig lik.

C. De två första postulaten får som konsekens att tänkandet och kunskap aldrig kan hängas upp på eller föras tillbaka på/till någon yttersta princip. Människan är inte den punkt som kunskapen emmanerar från eller uppstår hos, och det finns ingen yttersta princip nedlagd i världen för oss att upptäcka.

Slutsatsen man kan dra av ovanstående, det sätt som jag läser Deleuze på, är att vetenskapens uppgift inte kan/får vara att simulera världen. Eftersom det inte finns någon kunskap nedlagd i världen så kommer alla resultat, alla sanningar som vetenskapen presenterar att resultera i makt. Den som säger sig sitta inne med kunskapen om världen, den som reser anspråk på att ha kunskap om världen (och som blir lyssnad på), han eller hon får makt över resten av befolkningen. Och makt korrumperar!

Därför behövs kulturvetenskap. Det ämne jag företräder och med denna blogg vill promota, det är ett ämne som har valt att förstå och se på världen med Deleuzes (och andra liknande tänkare) ögon. Och därför kommer ni aldrig att få höra mig säga att jag vet någon bestämt om världen. Jag utgår alltid från att det vi vet är sådant vi håller för sant just nu, men att det alltid kan komma att förändras. Därför är det viktigare att vara kritisk till än att lita på, vetenskapligt evidenta resultat. Just för att undvika att man underblåser maktordningar.

Kulturvetenskap, i den betydelse jag lägger i ordet, handlar därför om två saker. Två principer eller postulat är vad jag utgår från och arbetar efter:

1. Strävan efter att finna och analysera uttryck för och konsekvenser av makt.

2. Vetskapen om att mitt arbete som kulturvetare går ut på att konstruera verktyg att tänka med hjälp av.

Sådär, det får räcka för idag. Men jag återkommer i ämnet! Detta är den första posten under kategorin: Deleuze (och Guattari).

Finns det en lösning på alla problem i världen?

Om jag bara fick välja en enda strategi att arbeta med för att lösa problemen i världen, vad skulle det vara? Efter moget övervägande tror jag att jag skulle välja följande väg: Jag skulle ägna all tid och energi åt att utveckla pedagogiska strategier för att sprida insikten om att det inte finns några enkla lösningar, inte en enda väg att gå. Begreppet best practice måste utrotas ur vårt kollektiva medvetande. Och den strategi jag väljer för att uppnå detta är att sjunga det kritiska tänkandets lov.

Även om det aldrig går att precisera något (vad det än är) tydligare än, fler än en men färre än många, så är det min fasta övertygelse att den problemlösningsstrategi som ligger närmast och som är mest långsiktigt hållbar, är främjandet av kritiskt tänkande. Andelen kritiskt tänkande aktörer i världen måste öka. Att visa på det, att presentera tankar kring hur man kan arbeta, visa upp exempel som kan fungera som inspiration och att samtala kring vilka risker och problem som finns med alla typer av lösningar. Det är vad jag vill uppnå med denna blogg, det är själva essensen av Flyktlinjer.

Så, vad menar jag då med kritiskt tänkande, och varför är det den bästa lösningen på världens problem? Det skall jag försöka förklara genom att ställa samman en lista på argument. Håll tillgodo, och kommentera gärna!

1. Kritiskt tänkande är en idé som saknar upphovsperson. Ingen enskild aktör kan ta patent eller utöva inflytande över dess innehåll eller användning! Det är ett kollektivt projekt som kan liknas vid Linux eller andra open software program, som ständigt modifieras av hängivna användare. Detta gör att system som byggs upp av och genom kritiskt tänkande blir långsiktigt hållbara. Hållbarheten ligger i att det är en enkel praktik som snabbt och lätt kan rikas om och anpassas efter rådande förhållanden.

2. Det är inte en ”egen” idé, ingen briljant solitär lösning. För att bli användbart måste det kritiska tänkandet sättas i relation till minst en annan komponent. Kritiskt tänkande går med andra ord inte att definiera mer precist än: Fler än en, färre än många! Kritiskt tänkande är en praktik konstruerad för att granska världen, och för att utvärdera konsekvenserna av andra idéer. Härigenom passar den utmärkt för att balansera upp och hantera utfallet av både kreativt tänkande och regelföljande traditionalism. Kritiskt tänkande balanserar såväl tendenserna till territorialisering som till deterritorialisering.

3. Kritiskt tänkande kan bara bedömas utifrån de konsekvenser praktiken resulterar i. Därför får man också, på köpet, en påminnelse om att inga tankar eller idéer är goda i sig själva. Det är kanske det mest problematiska tankefelet vi gör, att tro att det finns något enda i världen som är gott eller ont, i sig självt. Det är ett farligt tankefel! Är självmordsbombare terrorister eller frihetskämpar? Det bestäms av vem man frågar och var man befinner sig på jorden. Och, inte minst, svaret på frågan förändras ofta över tid. Detta gäller för alla tankar och idéer. Utom för kritiskt tänkande, som är en praktik riktad lika mycket mot sig själv som mot det som granskas.

Utgångspunkten för min världsbild är att ALLT hänger samman, på ett eller annat sätt. Verkligen, allt! Tankar, texter, teknologier, materialitet, allt hänger ihop i den väv som skapar världen. Ande och natur utgör en nödvändig enhet (Gregory Bateson). Människan består till 100% av arv eller biologi, och samtidigt till 100% av miljö. Världen byggs upp i samspelet mellan komponenter, i mellanrummen mellan aktörer!

Det bästa exemplet, som jag just nu kan komma på, på kritiskt tänkande, är de sprängskisser som visades i Uppdrag gransknings studie av Ingvar Kamprad och IKEA. Den modellen kan överföras till snart sagt allt man är intresserad av att undersöka. Hur är det möjligt att man som förälder kan få en hamburgare, en dricka, pommes frites och en leksak för ca 30:-, på McDonalds? Det är en kritisk fråga som ställs alldeles för sällan idag, oavsett var vi befinner oss eller vad vi önskar? Hur fördelas pengarna som man lämnar till kassören i det nätverk av aktörer som krävs för att våra barn skall bli nöjda och glada? Vill vi veta det, egentligen? Jag tror vi måste försöka, om vi ska få ett långsiktigt hållbart samhälle.

Kommer oljan att räcka över nästa högkonjunktur? Svaret på den frågan ser olika ut beroende på vem vi frågar. Och i USA just nu tror jag inte det är detta man oroar sig för just nu. Men vad vi alla kan veta, till det behövs ingen expert, är att konsumtion i slutändan kräver råvaror. Många gånger ändliga resurser. Och därför vill jag se mycket fler översiktskartor som illustrerar sambanden som bygger det fenomen man är intresserad av. Vilka aktörer är inblandade, och hur ser kopplingarna ut mellan aktörerna? Vad krävs för att jag skall kunna kommunicera med mina vänner via min iPhone? Fisken jag stekte igår, det enda jag fick veta på förpackningen var att den kommer från en odling i Norge. Men fiskarna där behöver fiskprotein för att växa. Varifrån kommer maten som laxen är uppfödd på, och hur påverkar det fisket ekosystemen där och på andra platser. Ställer man sig den frågan kan svaret bli att den fisk jag åt igår ger återverkningar i Afrika. Det är något som Folke Rydén har försökt visa. Jag vill veta sambanden för att kunna ta beslut som leder till långsiktig hållbarhet!

Betänk att den som har makten, till exempel Ingvar Kamprad, har allt att vinna på att den typen av frågor inte ställs. Och just därför måste fler, oftare ställa den enkla frågan: Hur hänger det ihop, egentligen? Den frågan rymmer som jag ser det kärnan i ett kritiskt tänkande som leder till långsiktigt hållbarhet, om tillräckligt många, tillräckligt ofta ställer den i sin vardag. Det är en lösning som kräver uppmärksamhet, uthållighet och kollektiv handling för att bli verksam. Det är så långt ifrån en enkel lösning man kan komma.

Vem tjänar på att den frågan inte ställs?

Fredrik Hären, krativitet och kritiskt tänkande

Lyssnade igår på Fredrik Hären som höll en föreläsning om kreativitet på Högskolan Väst. Oerhört inspirerande föreläsning, av en mycket skicklig talare. Hans förmåga att få människor att tänka till och att hans sätt att förmedla budskapet att det inte är svårt att vara kreativ imponerar. Hela gårdagen bars jag fram av Härens smittande entusiasm.


Men idag när jag vaknar. Nu när tankarna har fått sjunka in är jag inte lika säker på vad jag tycker om föreläsningen, egentligen. Vad blir konsekvensen om alla tar Hären på orden? Vad händer om det kreativa tänkandet sprider sig, om han får det genomslag han uppenbarligen har potentialen att få. Med tanke på de försäljningssiffror vi fick oss till livs igår är detta en människa som verkligen når ut med sina tankar. Lägg därtill en fulltecknad almanacka och vi har en opinionsbildare av rang. Detta kräver reflektion och kritisk granskning.

Härens budskap i sig är det inget fel på, inte alls. Det är inte där skon klämmer, det får ingen tro. Tvärt om ligger det väldigt mycket i det Hären säger, och om fler kan bli lite mer kreativa, ja då är jag säker på att världen skulle bli bättre. Men relatera hans budskap till den högervind som blåser just nu, och plötsligt är det inte lika lätt att vara oreserverat positiv. Tänk om makthavarna tar Härens bild och gör den till sin. Tänk om det reses krav på att alla ska bli ekonomiska entreprenörer, att tanken på att det är upp till en själv att lyckas, det är ju så enkelt. Då är steget inte långt till övertygelsen att den som inte lyckas, den får skylla sig själv. Sådan tendenser finns redan, vilket bland annat Zygmunt Bauman och Richard Sennet skriver om. Jag vet att det inte är detta Hären önskar, men vad som händer med idéer när de väl lämnat upphovsmannen eller upphovskvinnan, det styr inte han eller hon över.

En anledning till min entusiasm igår var att jag inte kunde låta bli att tänka på den vetenskapliga världen, på hur stelbent den är. Hären fick mig att inse att man inom vetenskapen, liksom inom bilindustrin, har extremt svårt att tänka nytt. Gång på gång finner jag exempel i min vardag på potentiellt goda idéer som stoppas i sin linda, just för att de är nya och oprövade. Grundforskning blir svårare och svårare att ägna sig åt för varje år som går. Och de riktigt stora projektmedlen går i regel till etablerade forskare och deras bokstavstrogna adepter.

Den stora nyheten idag inom vetenskapen är inte när banbrytande resultat presenteras, det är när någon lyckats landa en stor summa pengar. Det är med andra ord framgångsrika ansökningar och betydelsefulla utnämningar som ger ära och berömmelse. Banbrytande forskningsresultat får sällan lika mycket uppmärksamhet som stora projektmedelsuttdelningar, i alla fall inom humaniora. Resultaten förutsätts följa automatiskt av utlysningarna, men det är långt ifrån säkert att dessa saker hänger ihop. Det är när man landar projektet det utlyses presskonferenser, det är då det bjuds på tårta. När/om forskningsrapporten kommer, efter att forskningsprojektet avslutats då slås det sällan på några trummor. Tyvärr!

Denna trend växer sig starkare. För att få pengar måste man idag, i princip, redan innan forskningen har utförts, ha klart för sig vad man ska komma fram till. Och det hjälper om man redan är en framgångsrik forskare, eller om man tillhör ett forskarteam som redan tidigare har landat stora forskningsmedel. Forskning och utbildning riskerar, om denna utveckling får fortsätta, att bli en instans för konsolidering av gammal kunskap och legitimering av garanterat rättänkande adepter som kan föra arvet vidare. Konsekvensen blir också att genikulter odlas, fast alla vet att inga idéer är unika och uppstår i en isolerad människas huvud. Hären bekräftade den bilden genom att berätta om glödlampan som många tror uppfanns av Thomas Alva Edison, men han var bara den som uppvisade den första fungerande glödlampan i världen. Han förfinade alltså andras tankar, och så ser det ut överallt. Kunskap är ett kollektivt projekt, en konstant process!

Forskning skall vara förutsättningslöst, innovativ och den skall generera ny kunskap. Det är idealbilden i alla fall. Här har vi alltså mycket att lära av den gode Hären, för den som försöker leva efter detta ideal inom vetenskapen idag har det svårt. Inte för att det finns illvillighet eller för att dem som granskar ansökningar är inkompetenta, vore det så skulle problemet enkelt kunna lösas. Nej, frågan är mycket mer komplicerad än så. Och det är också här som problemen med Härens budskap blir tydliga. Hans tro på att kreativitet löser alla samhällsproblem utgår från ett fundamentalt tankefel. För att illustrera detta tar jag hjälp av ett begreppspar som jag lånar från Gilles Deleuze & Felix Guattari: Territorialisering och Deterritorialisering.

Deleuze och Guattari utgår från att världen blir till i och genom icke-linjära processer av tillblivelse, och detta blivande drivs av två kontraherande krafter som finns överallt i världen. Sammanhållande och upplösande, eller territorialisering och deterritorialisering. Ingenstans i universum existerar det total stillhet, total sammanhållning finns inte. Den absoluta nollpunkten, den teoretiska punkt där entropin når sitt minimum, den finns inte. Likafullt är det en tendens i universum. Total stillhet eller sammanhållning (vilket svarta hål är ett exempel på) blir därför den ena ytterligheten på ett kontinuum där den andra är total upplösning, eller maximal entropi.

Kulturellt samhälleliga exempel på territorialisering och deterritorialisering, och på att det är två ytterlighetspositioner inom ett kontinuum, finns också. Inom världspolitiken kan man lägga märke till att Nordkorea och USA präglas av två diametralt motsatta tendenser. I Nordkorea är makten personifierad i en enda (död) ledare, och i USA säger man sig i alla fall värna individens frihet. Och i alla fall idag i världen, inom politiken, är det krafter av upplösning som dominerar. Men om vi tittar på ekonomi och inom företagsvärlden är det tvärt om teooritorialiserande krafter som dominerar. Företagsuppköp, multinationella konglomerat och världsbankens hegemoni är den rådande tendensen.

Makten har en förmåga att förmera sig, att öka i varje led. Och överallt finns exempel på territorialisering. Mannen är norm för mänskligheten, och vithet är norm för manlighet (tillsammans med medelklass och heterosexualitet). Mycket kan sägas om detta, men vad jag vill peka på med hjälp av Deleuze och Guattari, är att krafter av territorialisering idag i världen är starkare än krafterna av deterritorialisering. Världens inneboende vilja till makt som Nietzsche talade om, finns och verkar i såväl samhället som kulturen och följaktligen även inom vetenskapen. De sammanhållande krafterna är mer inflytelserika än de upplösande.

Här kan det vara intressant och ögonöppnande att lyssna på en sådan som Fredrik Hären. Han sjunger kreativitetens och nytänkandets lov. Han hyllar individer som går mot strömmen och pekar på möjligheterna som finns för kreativt tänkande, hur lätt det är, just eftersom världen präglas av territorialiserande krafter. Detta gjorde även Deleuze och Guattari. Deras drivkraft var att de ville så att säga vaccinera världens befolkning mot fascistiskt, territorialiserande tendenser efter det andra världskriget. Därför hyllade de och underblåste deterritorialiserande krafter, överallt. Motivet för detta var att krafter av territorialisering, strävan efter makt, de är så mycket starkare och mer genomgripande. Makten har en förmåga att förmera sig och leva vidare utan att någon behöver hjälpa den på traven. Därför behövs tendenser till deterritorialisering promotas.

Det som skiljer Hären från Deleuze och Guattari är emellertid att de franska filosoferna har tänkt ett steg längre. De har insett att båda ytterligheterna är lika illa, en värld präglad total anarki fungerar inte. Vad som behövs är balans mellan teritorialiserande/sammanhållande krafter (läs regler och ett visst mått av kontinuitet och överblickbarhet) och deterritorialiserande/upplösande krafter (läs här förmåga till nytänkande och flexibilitet). Bara så kan ett långsiktigt hållbart samhälle skapas.

Om alla tar till sig Härens budskap och blir kreativa, tänker nytt och bryter mot alla traditioner och konventioner. Om tillräckligt många gör samma sak, oavsett om det handlar om att följa eller bryta regler, då får vi problem.

Vad jag vill peka på, och det som är min kritik till Härens föreläsning, det är att tron på att det skulle finnas en (och en enda) lösning på ett problem, den är farlig. Ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan nå sin fulla potential, det kan bara skapas genom att man inser att världen, samhällen och kultur alltid skapas, blir till, inom ramen för krafter av upplösning och sammanhållning. Kultur och kunskap uppstår i mellanrum mellan aktörer och är alltid resultatet av samspel mellan fler än en, men färre än många.

Vad behöver vi då? Hur kan man sammanfatta ovanstående tankar? Vad lärde jag mig av Härens föreläsning? Jo, jag lärde mig följande: Inom vetenskapen behövs det mer kreativitet, men den måste balanseras och det är inte lösningen på alla problem. Alla kan inte vara kreativa, vill inte vara kreativa. Därför bör man inte håna regelföljarna och de som håller fast vid gamla idéer och läsningar. De är lika viktiga som de kreativa. Båda ”grupperna” behöver varandra, men ingen får tilldelas tolkningsföreträde. Hur uppnår vi detta tillstånd? Mitt svar på den frågan är: genom att odla och sprida förmågan till kritiskt tänkande.

Det är kärnan i ämnet Kulturvetenskap! Genom att granska konsekvenserna av alla försanthållanden, genom att ständigt utvärdera rådande förhållande och genom att alltid förhålla sig skeptisk till alla som säger sig sitta inne med svaret på vilken fråga det än gäller, bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet.

Vad blir konsekvensen av detta? Vilka problem finns med strävan efter kritiskt tänkande? Kom igen nu käre läsare. Detta är inte platsen att slå sig till ro. Flyktlinjer är en plats för kritiska samtal!

IKEA är ett Rhizom!

En fråga rörande ett tidigare inlägg, i kombination med att Uppdrag granskning ikväll sänder ett inslag om IKEA (se även), (och) ger upphov till följande funderingar, och förhoppningsvis förtydliganden, kring hur man kan tänka med hjälp av begreppet Rhizom.


Först måste man förstå att Rhizom är ett verktyg att tänka med, det är ett simulacra, inte en simulering. Minor science går (i korthet) ut på att konstruera och att använda verktyg att tänka med hjälp av, inte om att resa anspråk på att sitta inne med sanningen om världen eller vad det nu är man studerar. Och det är viktigt. Verktyg kan bara bedömas i förhållande till graden av användbarhet, och i relation till de konsekvenser arbetet resulterar i. Därför behöver man inte till punkt och pricka följa upphovsmannens, i detta fall Deleuze & Guattari, intentioner. Mycket viktigare är det att vara tydlig med hur man själv läst, bearbetat och förstått det verktyg man vill använda. Bara så går det ju att bedöma forskningsresultatet. Tyngdpunkten i arbetet skall följaktligen ligga på användningen, inte på definitionen. Och allt som fungerar är bra.

Att använda verktyg för att tänka med hjälp av handlar om att lära sig se mönster och fenomen i det kaos som omger en. Om att se sådant man annars inte ser. För detta ändamål kan Rhizomet fungera som verktyg, tycker jag. Det fungerar för mig, men det betyder inte att det fungerar för alla. Och det betyder heller inte att jag reser några anspråk på att vara Deleuze trogen in i minsta bokstav. Jag ser mig inte som en vördnadsfull lärjunge! Jag finner hans texter användbara och jag tar det som fungerar och lämnar det andra därhän, i enlighet med hans uppmaning.

Rhizom fungerar som sagt för mig, och så här vill jag definiera begreppet/tankeverktyget: Rhizom är en struktur utan centrum. Det är vidare en struktur som verkar i alla dimensioner. Strukturen har således både bredd, höjd samt djup, och för att förstå den behöver man även ta med i beräkningen tid. Vidare måste man förstå att Rhizomet samtidigt är både virtuellt och reellt.

Överfört till exemplet IKEA kan man säga, och här är det alltså tankefiguren som satts i arbete, att IKEA är ett fenomen som har existerat i världen under en bestämd tidsrymd. IKEA har en historia, en startpunkt. Men eftersom denna är såväl reell som virtuell måste man, om man vill förstå det i termer av ett Rhizom, göra sig medveten om att innan företaget tog sig materiell form existerade det som immateriell tanke, inte bara inne i huvudet hos Kamprad. IKEAs startpunkt får alltså sökas i hela det sammanhang som utgjordes av Ingvar Kamprad, med allt vad det innebär. Var man drar gränsen, det bestämmer man själv, som forskare. Och det är viktigt att man är noga här, att man inser att det finns inget objektivt sätt att avgränsa ett fenomen. Minns att Rhizomet inte har något absolut centrum, alla punkter är möjliga att betrakta som centrum.

När IKEA väl tagit steget från immateriell virtualitet till reell materialitet, ja då måste fenomenet även avgränsas fysiskt, och placeras geografiskt. Som jag förstår saken av förhandsglimtarna söker reportrarna svaret på sanningen om IKEA hos Ingvar Kamprad, men det leder tanken fel. Det är så man jobbar inom Royal science, men rizomet är en tankefigur hämtad från Minor science. Och då måste man som forskare vara mycket mer aktiv. För att kunna säga något vettigt om IKEA måste man avgränsa fenomenet, eller rama in det (Framing). Och tydligt redogöra för denna avgränsning. Eftersom rhzomet inte har något centrum är det alltid den som studerar ett fenomen som, medvetet (om det handlar om Minor science) eller omedvetet (om det handlar om Royal science) rätter upp ramarna för studieobjektet. Dessa finns inte inlagda i världen utan bestäms från fall till fall, vilket ger forskare en ansenlig makt.

IKEA blir på detta sätt resultatet av samtliga aktörers handlingar, över tid. Ingvar Kamprad må vara den som förde IKEA från virtualitet, till realitet, och han må ha ett stort inflytande över vart fenomenet rör sig i tid och rum. Men, och det är viktigt, IKEA är inte synonymt med Kamprad! Allt och alla som på något sätt går att relatera till fenomenet IKEA (både virtuellt immateriella aspekter som reellt materiella) måste tas i beaktande om man vill förstå IKEA i termer av Rhizom. Och det är forskaren som sätter upp gränserna för vad som bör räknas in i analysen och vad som kan lämnas utanför.

Här finns förklaringen till varför det är problematiskt att lita blint på experter och forskare. All forskning innebär att fenomen avgränsas, öppet eller dolt. Om vi litar blint på forskares avgränsning, jag då är vi utlämnade till hans eller hennes godtycke. Hur avgränsningen av det fenomen som studeras ser ut är med andra ord av yttersta vikt att man som läsare/bedömare av forskningsresultatet får information om, eller gör sig medveten om.

IKEA har allt att vinna på att inte studeras på detta sätt, för det skulle innebära att alla underleverantörer och underleverantörers underleverantörer skulle kunna komma att räknas in i fenomenet. Men det är bara så som det går att bilda sig en uppfattning om hur det är möjligt att sälja en möbel för noll och ingenting. Vem tjänar på att vi inte får denna information? Vem vinner på att vi inte följer aktörerna som ger upphov till IKEA, hela vägen ut till dess yttersta gränser?

Vill vi förstå IKEA behöver vi ett tankeredskap som hjälper oss att uppmärksamma och undersöka så många aspekter som möjligt av fenomenet. Och studerar vi IKEA i termer av ett rhizom måste vi ta hänsyn till såväl materiella som immateriella aspekter. Vi måste förstå att IKEA finns och verkar över tid, och att det är ett sammanhållet fenomen, ett resultat av makt. (Och här ser jag öppningar till kommande bloggposter kring Spinozas begrepp Conatus och Nietzsches begrepp Vilja till makt). IKEA är alltså ett Rhizom, oavsett vad Ingvar Kamprad anser om detta.

IKEA är med andra ord inte, IKEA finns inte. IKEA blir ständigt till och förändras inom ramen för en icke-linjär process. IKEA har inget centrum, ingen yttersta princip som det går att föra tillbaka fenomenet på eller förklara det med hjälp av. Därför vet jag redan nu att Uppdrag granskning kommer att misslyckas ikväll, och det är synd. För IKEA utgör en betydande maktfaktor i världen, och som sådan behöver företaget studeras, i hela sin vidd och utifrån olika aspekter.

Därför vill jag avsluta med att säga till Janne Josefsson och redaktionen: Tänk Rhizom. Tänk aktörer sammanhållna i nätverk. Låt inte Ingvar Kaprad blanda bort korten. IKEA finns och verkar i världen, inget är dolt. Vad som krävs är bara ett lämpligt verktyg att tänka med!

Så, var börjar och slutar IKEA, egentligen?

Till dunkelhetens lov

Två böcker fick jag i julklapp: De vilda detektiverna och 2666. Båda skrivna av Roberto Bolano, som gick bort alldeles för tidigt 2003. Mitt uppe i läsningen av 2666, som jag kastade mig över efter att ha avslutat De vilda detektiverna kan jag konstatera, dels att Boano är en fascinerande och djupt intelligent författare, dels att det finns en hel massa beröringspunkter mellan de båda böckerna och resten av mitt liv, såväl intellektuellt som praktiskt. Om detta vill jag göra några korta reflektioner här.


Vad som fascinerar med Bolano är hans sätt att skriva, så att säga indirekt. Det han ingående beskriver och redogör för, det är inte det viktiga. Känslan, och det är detta som gör böckerna så oerhört utmanande, är att det centrala, det boken handlar om, egentligen, det går bara att skymta konturerna av. Men just därför blir upplevelsen så stark. Bara för att man inte får alla detaljer och precis därför att man själv tvingas, av hans sätt att skriva, aktivera sin fantasi. Just därför bjuder hans böcker på den största läsupplevelsen jag fått på mången god dag. Att han dessutom har ett bländande språk, och en helt lysande förmåga att beskriva karaktärer, miljöer och handling, det gör inte läsupplevelsen mindre. Men vad jag vill reflektera över är det faktum att böckernas kärna förblir dunkel, och vad det gör med själva storyn och läsaren.

För att återknyta till en tidigare bloggpost, den om resan till Marthas Wineyard och symposiet som resulterade i en pedagogisk innovation, vill jag peka på att det var samma sak som hände där. Samma strävan efter att hålla kärnan i konstruktionen utanför fokus. Den komiska poängen i framförandet var jämföra en rigid modell (Fångad i akronymen: Goals, Needs, Objectives, Methods, Evaluation) för utarbetande av strategier för lärande, med en mer öppen modell som jag alltså beskrev genom att återkoppla till den gamla folktron att troll som utsätts för solljus förvandlas till sten.

Vad vi vill uppnå med tankemodellen, vilket trolliknelsen förtydligar, är att det är problematiskt att sträva efter en enda modell, den bästa. Att lägga energi på att utforma en Bästa praktik för att lösa ett problem, det är att lägga alla ägg i en och samma korg. Ändå är det vad man gör, gång på gång, inom vetenskapen. Och det är själva kärnan inom Royal science, att det skulle finnas något sådant som en enda bästa praktik. Tvärt om, hävdar jag på goda grunder, är det mycket mer långsiktigt hållbart att släppa tanken fritt och spåna kring olika möjliga lösningar på problemen, och sedan samla dessa i ett format som ytterligare främjar kreativiteten. Det var vad vi gjorde. Det är vad jag vill göra här. Det är vad Flyktlinjer handlar om. Vad är bäst? Det är en fråga som leder tanken fel. Ett mycket mer långsiktigt hållbart sätt att arbeta är att utgå från frågan: Vad fungerar, just i detta fall?

Utgår man från och letarefter det som fungerar, då tar man hänsyn till slumpens roll. En sådan strategi skärper uppmärksamheten, står bättre rustat för förändring, och inte minst förflyttar det fokus från upphovsmannen till problemet och dess lösning. Metoden och tänkandet är som synes applicerbart på och genererar spännande tankar och texter inom såväl litteraturen och vetenskapen som inom filosofin.

Det är så här som Deleuze skriver filosofi. Som ett slags aforismer som bara delvis är formulerade och som därför behöver en läsares kritiskt självständigt reception för att bli meningsfulla, det vill säga användbar. Den som kritiserar Deleuze för att vara svår, eller kanske obegriplig, han eller hon har helt missat poängen. Deleuze skriver som han gör av ett mycket speciellt skäl, vilket han är öppen och tydlig med. Han har insett problemet med att sträva efter det som Johan Asplund benämner Simuleringar, det vill säga kristallklara och logiskt konsistenta definitioner eller exakta avbildningar av världen. Deleuze presenterar verktyg för tänkandet, inte sanningar.

Fiktion kan ibland vara mer sann än verkligheten, det vet vi alla. Och slagordet för utövare av och drivkraften inom Minor science är därför: Fungerar det? Vill vi ha ett samhälle uppbyggt av vördnadsfullt okritiska och slaviskt regelföljande medborgare som lägger sig platt för alla auktoriteter? Eller vill vi ha ett samhälle där så många som möjligt tar ansvar för och kritiskt granskar beslut, regler, makthavare och inte minst konsekvenserna av den kunskap som hålls för sann?

Kulturvetenskap, eller i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar med. Den strävar efter att vara Minor, och den hämtar inspiration från alla håll. Allt som fungerar bör användas för att öka förståelsen för kulturella skeenden, skeenden som jag som forskare dessutom är djupt involverad i. Jag kan inte, får inte och ska inte vara den som talar om för andra hur de ska göra. Det är inte målet med min forskning. Makten och ansvaret måste fördelas för att samhället skall bli långsiktigt hållbart och det blir svårt om vi fixerar oss vid Nobelpris och excellens. Det är ur bredden, som ett resultat av slumpen, de bästa idéerna genereras.

Troll, liksom kunskap och romanhandlingar, mår helt enkelt bäst av och ökar i värde om de tillåts stanna kvar i mörkret. Då tvingas iakttagaren skärpa sina sinnen.

Släta rum, och räfflade

Hur bör man se på världen, den miljö man verkar inom och till viss mån försöker förstå? Det är en viktig fråga som allt för ofta slarvas bort, kanske beroende på att den är så pass svår och att det råder ganska stor oenighet om svaret på frågan. Mycket talar för att det inte går at nå ett svar, men i så fall blir det än viktigare att ägna frågan kraft och energi. För något kan man alltid säga och veta. Läsaren av en text har åtminstone en rättighet att få veta hur författaren tänker, vilka som är hans eller hennes utgångspunkter!


Om det vill jag inleda ett samtal, och det blir ett slags fristående fortsättning på gårdagens bloggpost, om slumpens inverkan i vardagen och vetenskapen. Och det kommer att finnas anledning att återkomma i frågan, det är jag övertygad om. Vad jag vill ta som utgångspunkt är frågan om det finns något fast och beständigt i världen? Mitt svar kan i korthet sammanfattas så här: Det finns struktur och ordning, men den är överallt temporär och alltid beroende av yttre krafter. Världen i sig har ingen inneboende struktur. Världen består ytterst av rörelse, av icke-linjär tillkomst. Blivande är därför det ord som bäst beskriver såväl kultur som samhälle.

Allt kan dock inte hända. Det finns överallt krafter som strävar efter sammanhållande och strukturer som är svåra att bryta mot. Vad som helst kan aldrig hända, och ändå är allt flytande. Hur hänger det ihop?

Deleuze använder ett fenomen i naturen för att förklara hur ordning/struktur kan samexistera med rörelse och förändring. Rhizom finns i naturen, det är ett slags struktur utan centrum. Ett svampmycel, eller jordgubbsplantor växer rhizomatiskt, det vill säga sprider sig icke-linjärt. Alla noder i systemet kan sägas utgöra centrum. Internet är ett annat exempel på en struktur utan centrum. Och det som kännetecknar sådana system är att de består av ordning, men det är en ordning utan start- eller slutpunkt, en ordning som inte är förankrad i världen utan påförd och upprätthållen.

Ett rhizom är således en flytande struktur, som så att säga verkar på ytan. Deleuze och Guattari gör en viktig poäng genom att påpeka skillnaden mellan ett träd och ett rhizom. Trädet är förankrat och det har en bestämd riktning. Det växer från ett centrum, och det strävar efter ett bestämt mål. Rhizomet däremot saknar centrum, och det växer i alla framkomliga riktningar. Rhizomet anpassar sig efter de förutsättningar som för stunden föreligger.

Överförs denna tanke till världen så hoppas jag det framgår att om två människor ska kunna samtala med framgång krävs det att man vet vilken utgångspunkt man har. Ser man kulturen som ett tråd, det vill säga är det en förankrad struktur med ett centrum och en periferi? Eller är kultur ett slags rhizom, ett organiserande raster som läggs ovanpå och som styr men inte bestämmer vad som kan/ska hända? Skillnaden är avgörande. Och jag ser gång på gång hur samtal och diskussioner om kunskap havererar, på grund av att de som samtalar inte ens själva förstår vilken utgångspunkt de talar från, eller i alla fall inte förstår att man inte talar om samma sak.

Samtal som förs på sådan premisser utvecklas allt för ofta till diskussioner, till arenor för maktutövning. Språkets redundans (se tidigare bloggpost) gör parterna vidöppna för utövande av makt och då blir det den med mest inflytande som vinner diskussionen. Inte för att han eller hon har rätt, utan för att de med maktens hjälp tystar den andre.

Jag vill därför vara tydlig med att jag här och överallt annars utgår från att samhällen och kultur är rhizomatiska strukturer, ordningar som uppstår i sammanhang, men som är föränderliga och hela tiden blir till i takt med att aktörer kommer och går och relationerna mellan dessa ändrar karaktär. Deleuze använder en hel massa olika begrepp (och dessa är verktyg att tänka med, inga hypoteser om verkligheten) för att fånga och beskriva samma fenomen.

Träd kontrasteras som sagt mot Rhizom. Men samma grundtanke finns i talet om tid, som kan uppfattas linjärt i termer av Chronos, eller icke-linjärt i termer av Aion. För den som är bevandrad i spelens värld kan Schack och Go ställas mot varandra för att illustrera samma sak. I schack styrs pjäserna av rigida regler, och i Go handlar det om att hålla ihop en struktur mer förutsättningslöst.

Deleuze återkommer ofta till tanken om släta rum och räfflade sådana. Och det han vill illustrera med dessa termer är, att det genom mänsklighetens historia finns en lång rad exempel på hur makten har försökt förankra kulturella processer i världen genom att till exempel bygga murar. Jämför nomader som lever på stäppen, med stadsbor. Nomadernas kultur är rhizomatisk och följer den fysiska omgivningen, det släta rummet. Nomadernas sätt att leva liknar därmed spelet Go. Stadsborna däremot förändrar den fysiska omgivningen genom att bygga murar och uppföra permanenta hus, och lever därmed i enlighet med schackliknande regler.

Överfört till den vetenskapliga världen kan en rhizomatisk ansats omtalas i termer av Minor science, och en trädliknande ansats på motsvarande sätt benämnas som Royal science. Vetenskapare som utövar Minor science (och hit räknar jag mig själv) kartlägger inte världen, man följer med aktörerna i det flöde som deras interaktion bildar. Man är vidare öppen för förändring, inser att slumpen spelar en viktig roll, och är mer intresserad av vad som fungerar än vad som är sant (eftersom sanning per definition är föränderlig och följer den rhizomatiska strukturen). Inom Minor science följer man flödet. Likt Go-spelare försöker man temporärt hålla ihop det man studerar, det som fungera anses vara bra, så länge det fungerar, sedan släpper man det. Här finns ingen tro på solitära genier. Kunskap är alltid ett resultat av en lång rad aktörers samarbete.

Royal science däremot har tagit på sig uppgiften att räffla det rum man studerar. Man ritar kartor och låser fast världen, kultur och samhället. Man konstruerar lagar och utgår från att det finns en yttersta princip, möjlig att nå och kontrollera. Utövare av Royal science bygger elfenbenstorn, kräver att bli lyssnade på och utövar påtryckningar på dem som styr. Likt Schack-spelare strävar man efter att förgöra sin motståndare. Här finns det bara plats för en vinnare. Och det är också här som tron på solitära genier underblåses och hyllas.

Vilken vetenskap tror du är bäst lämpad att förstå världen, och vem kan skapa långsiktigt hållbara lösningar för mänskligheten?

Underskatta aldrig slumpens roll!

Sommaren 2010 var jag tillsammans med två kollegor på ett symposion på ön Marthas Wineyard utanför Boston, i Massachusetts, USA. Att just jag hamnade där, tillsammans med just Lennarth och Pernilla, det var ett resultat av slumpen. Vi tre kom av olika skäl, och på krokiga vägar, att bilda ett det team som representerade Högskolan Väst på symposiet.


Inom den akademiska världen, liksom ute i samhället och till vardags, glömmer man regelmässigt att allt som sker i hög grad, och på ett eller annat sätt, är ett resultat av slumpen. När man står inför fullbordat faktum glömmer man ofta historien som ledde fram till resultatet. Därför vill jag, innan även jag glömmer det, reflektera över vår resa, dess resultat och vad som hände sedan. Och det jag är intresserad av är slumpens roll.

Först var tanken att jag skulle åka med två andra kollegor. Vi bedriver forskning tillsammans. Det var en av dessa kollegor som hade hittat symposiet, och det var också hon som hade vetskap om hur man fixar finansieringen, vilket jag är urusel på. Utan denna konstellation hade resan aldrig blivit av. Utan vårt samarbete och våra respektive förmågor hade jag inte hamnat på Marthas Wineyard. Inte då i alla fall.

Sedan, under våren, när ekonomin var säkrad, visade det sig mina båda reskamrater, av medicinska skäl, var tvungna att avböja. Då såg jag min efterlängtade resa försvinna som sand mellan fingrarna. Jag gav upp och började ställa in mig på att den inte skulle bli av. Och besvikelsen var stor. Men så kom en av kollegorna på att vi kunde maila några andra kollegor som kanske kunde vara intresserade och som skulle passa. Tyvärr fick vi återbud även här, först. Men så plötsligt nappade Pernilla och Lenarth.

I mars/april hade vi så ett team, och allt var klart inför resan. Jag hade inte flugit på över tio år och var lite nervös. Men eftersom jag hade en kollega uppe i Umeå som skulle disputera och det enda sättet för mig att hinna var att flyga så hoppades jag att det skulle ta udden av den värsta nervositeten.

Men nu är det en gång så att världen inte flyter fram linjärt. Det går inte att planera för framtiden, om man inte väger in det oväntat, oväntade. Som alla vet började det hända saker på Island, i mitten av April. I början av vecka 16 ställdes allt flyg in i stora delar av Europa. Eyjafjallajökull satte alltså stopp för resan till Umeå. Och det var tråkigt av många skäl. Min gamle vän hade hållit på med sin avhandling i långt mer än 10 år, och man disputerar bara en gång. Jag hade inte flugit på över 10 år. Vad är oddsen för att något sådant skall ske? Men så blev det.

Oron för att Eyjafjallajökull skulle sätta igång Katla kom nu krypande. Den stora vulkanen har ju, enligt alla vulkanexperter, alltid tidigare fått utbrott när den lilla fått det. Det var ju i princip alla eniga om. Så tiden fram till avresan i juli fylldes av nervositet av en hel massa skäl. Detta skulle bli min första flygresa på över 10 år. Det skulle bli första resan någonsin utanför Europa. Jag var utsedd till teamledare över en grupp som jag egentligen bara kände flyktigt. Skulle vi komma iväg? Skulle samarbetet fungera? Skulle vi kunna ge ett gott intryck av vår Högskola? Frågorna var många, osäkerheten stor.

Även om jag var nervös så kom jag till slut till New York. Här skulle jag njuta av några dagars semester. Pernilla hade åkt i förväg. Vi sammanstrålade på John F Kennedy, men det var på håret. Hennes plan var försenat. Och hon hade ingen mobiltelefon. Alltså vandrade jag i ovisshet, i närmare två timmar, i ankomsthallen. Det enda vi hade avtalat var att vi skulle mötas där. Många parametrar som hade kunna gå snett, men vi mötes. Och under långa, intrycksfulla promenader i New York lärde vi känna varandra.



I väntan på bussen till Boston





Nästa gång vill jag se mer av Harlem!



Manhattans finansdistrikt, från Staten Island Ferry

Lennarth mötte vi i Woods Hole, strax innan färjan avgick mot ön. Äntligen var teamet samlat, och nu var det bara en kortare båtresa mellan oss och symposiet. Men det var också först här och nu som vi kunde börja samarbeta. Under våren hade vi haft några möten, men de hade mestadels handlat om praktiska detaljer inför själva resan. Vi hade inget uttalat uppdrag från vår arbetsgivare, annat än att ge ett bra intryck av Högskolan.

Teamet är samlat. Mot färjan!

Vad som skulle komma ut av detta var med andra ord helt upp till oss, och till arrangörerna av symposiet. Väl framme installerades vi i inhyrda privathus. Och vi fick bo tillsammans med ett team från Cincinatti. Tidigt på tisdagens morgon började så symposiet. Vi fick oss till livs ett par innehållsrika föreläsningar, i rasande tempo. Och vi fick kompletterande instruktioner. Under våren hade vi fått information om att vi förväntades ha med oss ett problem som skulle lösas under veckan på ön. Alla team fick en facillitator, en möjliggörare. En resursperson som skulle hjälpa oss.

Framme i Vineyard Havens hamn

"Vårt" hus

Problemet var bara att vi endast hade vaga uppfattningar kring vad vi skulle göra. Vi arbetar på olika avdelningar, har olika intressen och vi kände alltså ännu inte riktigt varandra. Men här hände något. Här, i mellanrummet mellan kaos och ordning, och just eftersom vår arbetsgivare litade på oss och inte gav oss ett detaljerat uppdrag som skulle återrapporteras (vilket var fallet för många andra team, insåg vi snart), började något stort växa fram.

Förutsättningslösa samtal i skuggan. Det är där det händer!

Öns vackra omgivningar, vår lära-känna-process, och det faktum att vi hade mandat att spåna fritt, allt detta sammantaget och i kombination med den samlade kompetensen som symposiet representerade, kom att leda fram till att vi plötsligt insåg att vi hade kanske hade en idé om vad vi skulle tala om på vår presentation på fredagen.

Vår plan var fortfarande diffus när vi under onsdagen tog ledigt. Hyrde cyklar och utforskade ön. Men vi tänkte på den under utflykten, och vi talade om den. Samtidigt som vi upplevde ön. Och detta hade vi aldrig vågat eller kunnat om vi hade känt oss pressade av ett tydligt uppdrag och ett återrapporteringskrav. Som det var nu kunde vi spåna fritt, i trygg vetskap om att om vi inte skulle komma upp med något så skulle det inte vara någon katastrof.

Nåväl, än så länge var idén bara lösligt formulerad. Under cykelturen funderade jag på hur man skulle kunna skämta till det lite under presentationen. Jag tänkte intensivt på den GNOME (trädgårdstomte) som någon av presentatörerna hade utgått från för att beskriva ett sätt att arbeta. Och det slog mig plötsligt att vår högskola ligger i Trollhättan, och att det skulle kunna vara något att spinna vidare på. Hade högskolan Väst legat någon annanstans hade alltså en central pusselbit saknats! Ett troll som utsätts för solljus, det blir till sten och dör. Det är poängen som hela vår modell utgår från.

Sista kvällen, efter avskedsmiddagen bestående av en traditionell New England Clambake, på stranden, satte vi oss och visualiserade vårt teams presentation i en Power Point. Och det var egentligen först här som vi insåg potentialen i vår idé. Först här antog den sin form. Först här insåg vi att vi var något viktigt på spåren!

Tid för avsked!

Det är i leken de bästa idéerna förlöses!

Logan Airport, innan avresa

Efter symposiet har vi tre varit på konferens i Sverige och presenterat modellen, och för varje gång vi talar om eller tänker på den så blir den bättre och vi hittar nya möjligheter. I korthet kan man säga att modellen går ut på att strukturera, utan att styra, utfallet av en pedagogisk process och den ger utrymme för slumpen. Den är ett sätt att planera för det oväntat oväntade. Det handlar om organisering av Arbetsintegrerat Lärande, AIL, som Högskolan Väst har regeringens uppdrag att utveckla formerna för.

Modellen handlar, liksom denna blogg, om att skapa en struktur där slumpen tillåts verka för att ge upphov till flyktlinjer. Och den handlar om hur man kan organisera lärandeprocesser där större kraft läggs på att upptäcka det som fungerar, i just det aktuella fallet. Istället för att lägga all energi på att skapa en enda best practice, vilket är vad man brukar göra. Mot bättre vetande, vilket jag försöker visa!

Vad jag vill peka på här är att utfallet, vår modell, (som vi är väldigt stolta över och som vi kommer att jobba vidare med framöver, på olika sätt) den hade aldrig kunna planeras fram. Den är ett resultat av slumpen. Och det gäller för övrigt nästan alla stora medicinska upptäckter, de är inte resultatet av planerad forskning, utan väldigt ofta ett resultat av slumpen. Viagra, bara för att ta ett exempel. Det är en biprodukt av ett helt annat vetenskapligt projekt.

Sensmoral: Om man bara vågar släppa lite på kontrollen så finns det oändligt mycket att vinna. Och det förstår man, om man bara lär sig se hur det går till inom vetenskapen, egentligen. Väldigt få stora framsteg är resultat av planering!

Skavlan, Schyman och makten.

Igår, på TV-programmet Skavlan, talades det om Makt. Bland annat sa författaren Hanne Wibeke Holst att det är en vanlig uppfattning om män med makt att de imponerar, men att kvinnor med makt däremot provocerar.


Makttemat väcker en hel del tankar, och bloggformatet passar utmärkt som medel för att bringa reda i dessa och få dem ut huvudet. Makt är som jag ser det ett helt centralt tema inom ämnet Kulturstudier. Att studera makt och dess verkningar är livsviktigt om man vill förstå kultur. Men för att göra det måste man ha en uppfattning om vad det är man studerar. Vad menar man med makt? Hur skall/kan begreppet definieras? Makt i den betydelse jag jobbar med är väsensskild från den definition som Skavlan förmedlade igår.

Här finns ett glapp mellan forskarvärlden och samhället. Väldigt ofta talar man förbi och missförstår varandra. Ett praktexempel på hur det kan gå till och se ut när makt kommer på tal var när Gudrun Schyman debatterade med Jimmie Åkesson i en av partiledardebatterna inför höstens val. Schymans utgångspunkt var kulturvetenskapligt teoretisk, och Åkessons var vardagligt praktisk. Och är man inte medveten om att man talar om helt olika saker, ja då är det inte lätt att förstå varför man inte kommer överens.

För att försöka bringa reda i frågan skall jag nu med hjälp av en vardaglig terminologi förklara hur man kan tänka kring makt för att förstå den på ett sätt som underlättar arbetet med att hantera baksidorna som makten ger upphov till. Kulturvetare tenderar ibland att bli lite för teoretiskt abstrakta, vilket behövs i en vetenskaplig kontext men blir kontraproduktiv om den pådyvlas någon som inte är intresserad. Kulturvetare uppfattas ibland som elitister. Det är synd, för det tar fokus från grundproblemet.

Först några enkla utgångspunkter. När kulturvetare talar om makt är det inte något man har, det är något som görs. Makt utövas, och finns i mellanrummet mellan aktörerna som berörs. För att använda en kulturvetenskaplig term kan man säga att makten är hegemonisk, det vill säga den innehas inte av någon utan är ett resultat av kollektiva förgivettaganden hos såväl dem som gynnas av förhållandet som de som missgynnas. Makt uppstår i sammanhang och är ett resultat av handlingar.

Hos Skavlan, och till vardags för det stora flertalet, ser man dock på makt som något man har. Och män som har makt kan då uppfattas som imponerande. Det är så det ser ut i vardagen. Makt är något man blir utsatt för, och den som har makten tar plats och driver sin vilja igenom. Inget konstigt med det. Att hävda att den som ser på makt på detta sätt är korkad, det är djupt fördomsfullt, elitistiskt och det är dessutom farligt. Det är en förklaring till att Sverigedemokraterna vinner väljare. Deras beskrivning av samhället stämmer överens med hur man ser på det, om man inte går på djupet, om man inte vill förstå de underliggande mekanismerna som leder fram till utfallet.

Hur ska man då se på makt? Hur blir makt ett resultat av sammanhang? Hur kan man hävda att någon som uppenbart får sin vilja igenom, gång på gång, inte har makt? Det är i grund och botten väldigt enkelt. Efter många års funderande och timmar i föreläsningssalar där jag har laborerat med olika förklaringsmodeller, både teoretiskt abstrakta och mer vardagliga, har jag kommit fram till att det enklaste och mest pedagogiska sättet att förklara hur makt är något som görs och inget man har ser ut som följer.

Tänk på en basketbollplan, eller en tyngdlyftarhall. Tänk också på hur de som finns och verkar där brukar se ut. Basketbollspelare är ofta långa, och tyngdlyftare korta. Visst finns det undantag. Men är man kort i basketsammanhang eller lång i tyngdlyftarsammanhang krävs det att man har exceptionella egenskaper som gör att man kan övervinna hindren. Detta faktum är svårt att argumentera mot. Duktiga basketspelare är långa och tyngdlyftarmästare är korta, så ser det ut i normalfallet. Vad jag vill peka på är att egenskapen längd ger den som är det fördelar gentemot andra, i just basketsammanhang, men inte i andra sammanhang. Och om reglerna i basket skulle förändras, då är det inte säkert att långa basketspelare har några fördelar längre.

Egenskapen längd blir ett slags synonym för makt, i fallet basket. Den som är lång har lättare att få sin vilja igenom, på basketplanen. Det är av yttersta vikt här att man förstår att det bara är på basketplanen som den som är lång har/får fördelar, ingen annan stans. Jag tror det är lätt att förstå detta om man talar om basket. Och då förstår man också att fördelarna/makten med at vara lång är relaterad till eller uppstår som ett resultat av att reglerna ser ut som de gör i basket. Längd är något som basketspelaren har, men fördelarna är något han/hon få, av sammanhanget. Längd blir en maktfaktor på grund att man kollektivt har bestämt att det är så som reglerna ska vara utformade inom basketen.

Förstår man makt på detta sätt, ja då förstår man att det inte är något man har det är något som görs. Makt är en konsekvens, inte en egenskap. Och när man väl förstår det, när man väl inser grunder till problemet, då kan man enkelt överföra förståelsen till samhället. Mäns makt över kvinnor får härigenom en helt annan innebörd, och förklarningen av fenomenet får sökas någon annan stans än hos enskilda män. Ojämlikheten mellan könen blir då ett resultat av att samhället och kulturen ser ut som den gör, och det är i sin tur ett resultat av aktiva handlingar. Kultur och samhälle är inte, de görs. Varje dag, varje stund, är vi alla med om att skapa samhället. Hela tiden är vi alla med om att skapa och upprätthålla de regler som håller ihop samhället och kulturen och som ger nödvändig stadga år vardagen.

Vad vi gör när vi gör det vi brukar, till vardags, är att skapa och upprätthålla regler. Och det är dessa regler som premierar män och manlighet. När man hos Skavlan, på bästa sändningstid, talar om att makt är något man har, då är man med om att upprätthålla den synen på makt och man underblåser därmed mäns makt över kvinnor. Både kritiken av makten och bejakandet av den får samma resultat, och det gäller oavsett definition.

Det finns helt enkelt olika förväntningar på män och kvinnor, och det är framförallt dessa förväntningar som över tid ger upphov till olika resultat för olika grupper, inte några inneboende egenskaper i individerna. Genom att tala om att män är si och kvinnor så upprätthålls skillnaderna mellan könen. Dessa finns och det kan ingen förneka, men de är inte ett resultat av biologi, det är ett resultat av kollektiv handling. Män tilldelas makt genom att samhället och kulturen ser ut som den gör. Först när reglerna ändras, först när alla, kollektivt, både män och kvinnor, lever efter andra spelregler, först då kommer maktordningarna att ändras.

För att nå dit krävs något väldigt enkelt, och kanske just därför svårt. Vad som krävs för att bryta mäns makt är att vi kollektivt tar ett ansvar för vilka sanningar vi för vidare och integrerar i vår vardag. Så länge vi tror på och agerar som om man har makt, så länge kommer det att se ut som män har makt. Så enkelt är det!

Den som inte håller med kan fundera på vad som skulle hända med alla långa basketspelare om korgen flyttades ner på marken. Då skulle alla uppburna stjärnor, i ett slag, förvandlas till medelmåttor. Oavsett hur duktiga de är. Samma gäller för männen som idag har makt. Ändras spelreglerna, då blir de av med sina fördelar.

Man brukar säga att Amerikas president är världens mäktigaste individ. Men utan hela det maskineri som Obamas administration består av, och utan Amerikas folkmängd, dess placering på kartan och dess historia, står innehavaren av ämbetet sig slätt. Hans makt är honom tilldelad, och den kan enkelt tas ifrån honom.

Sammanfattning: Makt har man inte, den får man. Och den är ett resultat av handling, av kollektiva förhandlingar!

Humaniora är inte ett alternativ, det är ett likvärdigt komplement!

Inom etnologiämnet finns en utbredd medvetenhet om att intervjuer genererar kulturellt formade och mångtydiga berättelser som säger mer om den kontext där berättelserna återges, traderas och som de beskriver. Kort sagt, alla etnologer vet att intervjuer inte ger några ovedersägliga fakta. Vad detta får för epistemologiska konsekvenser och hur sådana insikter skulle kunna användas konstruktivt inom forskningen diskuteras emellertid sällan. Och så länge som sådana frågor inte tas på allvar kommer etnologin och humaniora att tvingas finna sig i att verka i skuggan av (natur)vetenskaperna som präglas av sina mer positivistiska utgångspunkter och som åtnjuter en (absolut inte oförtjänt) prestige i samhället. Det är dagens ämne.


Ibland uppstår konflikter kring vem som har den bästa kunskapen, kulturvetare eller naturvetare. Kulturstudier är emellertid inte något alternativ, det är ett komplement och som sådant lika viktigt som naturvetenskapen. Kulturvetare bör därför, istället för att strida, ägna kraften och energin åt att argumentera för sitt ämnes särart och inte minst för hur kunskaperna som genereras med kulturvetenskapliga metoder kan användas som just komplement till arbetet som utförs inom övriga vetenskaper.

Att strida om vem som sitter inne med den bästa kunskapen, det är en huvudlös strategi! Det leder ingen vart, i bästa fall! Och i sämsta fall leder det till undergång, vilket vore förödande för samhället. Allt för mycket utrymme både i samhällsdebatten som i humanistiska avhandlingar ägnas åt att konstruera en motståndare som man sedan för fram sina egna tankar och teorier som ett lämpligt alternativ till. Hur många gånger har vi inte hört talas eller läst om de positivistiska essentialisterna, vars utgångspunkter inte delas av författaren? Varför läggs inte den energin på att försöka argumentera för nyttan och förtjänsterna med de egna teorierna och metoderna? Varför är det viktigare att argumentera för vad man inte vill eller tänker göra?

Att hävda att medicinen eller naturvetenskapen har fel eller att deras metoder inte fungerar faller på sin egen orimlighet. Det räcker med att se sig om i samhället (vilket är vad kulturvetare säger sig göra hela tiden) för att alla sådana tankar ska komma på skam. Att kritisera medicinen och naturvetenskapligt tekniska discipliner är att gräva sin egen grav. För att göra det måste man själv besitta den kompetensen, och det är ytterst få i dagens samhälle som har både naturvetenskaplig och humanistisk bildning. Men att kritiskt granska effekterna av det arbete som utförs i dessa vetenskapers namn och att med hjälp av kulturvetenskapligt kvalitativa utgångspunkter och teoretiska verktyg analysera konsekvensera av att vi lever i en värld där evidens är guld, det är något helt annat. Det är en kulturvetenskaplig och samhällsnyttig uppgift!

Vad jag propagerar för, allmänt för inom alla vetenskaper, är en mer ödmjukt kritisk inställning, inte bara till vetenskapliga försanthållanden, utan också till det egna arbetet och de konsekvenser som detta kan tänkas ge upphov till. Ett sätt att göra det på är att öka medveten om i hur hög grad allt arbete, vetenskapligt såväl som annat, är en kollektiv process. Hur gärna vi än vill tro det så finns det inga ensamma genier. All kunskap uppstår i och godkänns som just viktig och relevant kunskap, inom ramen för specifika sammanhang! Alldeles för lite uppmärksamhet ägnas åt detta faktum.

All forskningsfinansiering, liksom alla vetenskapliga val av perspektiv och utformningar av analyser, styrs av kulturella förväntningar och sociala konventioner. Det gäller såväl biomedicin som teknik och etnologi. Och alla discipliner är lika dåliga på att ta denna fråga på allvar. Vad som anses vara viktig kunskap, det bestämmer inte vetenskapsmännen eller kvinnorna, det bestäms av samhället. Utan forskningsfinansiärer, ingen forskning! Först när tillräckligt många förstår att all vetenskap bedrivs på godtyckliga grunder, det vill säga att man hade lika gärna kunnat forska om andra saker, att kunskap i sig varken är ond eller god, den blir vad den används till. Först då får vi ett långsiktigt hållbart forskningsklimat.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och diskutera det faktum att alla forskare skolas till forskare vid ett speciellt tillfälle i historien och inom ramen för en bestämd kontext. Det är socialisationsprocessen som ger forskaren dennes preferenser, perspektiv och metoder, inte någon objektiv variabel. All forskning utgår på detta sätt från mer eller mindre uttalade och medvetandegjorda förhållningssätt till världen. Preferenser och försanthållanden uppstår i forskares möten med texter som antingen gillas eller ogillas, och med kolleger som man tar intryck och influerats av (och här spelar det ingen roll om gör det för deras arguments skull eller för att man beundrar dem) eller kollegor man ansett ha haft fel. Det är forskarnas individuella historia och personliga förutsättningar som gör dem till dem de är, och samma gäller för synen på kunskap. Den är lika tidsbunden och lika lite universell som något annat kulturellt fenomen.

En stor del av allt vetenskapligt arbete är härigenom av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till. Den internaliseras på andra sätt, genom kulturella koder och överrenskommelser. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan, bland etnologer sägas vara några exempel på sådan ”tyst” kompetens, som naturligtvis i lika hög grad som något annat påverkar vilken kunskap som lämnar akademin i form av rapporter, artiklar och avhandlingar. Etnologi (i likhet med andra kulturvetenskapliga ämnen) är en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras. Det gör det berättigat att fråga sig hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Hur mycket av analyserna skapas framför datorn och styrs av språkliga konventioner? Inom naturvetenskapen finns så klart andra, men liknande, tysta överenskommelser som reglerar vad som händer och hur man får tänka.

Denna typ av kritiska diskussioner sker bara inför öppen ridå inom humaniora. Utövare av kulturvetenskap är på detta sätt ärligare. Tyvärr finns det ett pris att betala för detta: minskade eller helt indragna forskningsanslag. Vem vinner på att vi inte vill se detta? Vem tjänar på att samhället premierar tvärsäkerhet?

Det finns anledning att återkomma till den frågan!