Klyftan mellan vi och dem ökade ytterligare lite till igår, denna gång var det Paris som drabbades, igen. Unga arga, övertygade män valde att gå i döden för sin sak. DET är vad hat gör med människor, får dem att så till den milda grad hata att de till och med hatar sig själva så pass mycket att den enda vägen fram är att ta sitt liv, och dra med sig så många som möjligt i vågen. Hatet förgör allt och alla i sin väg och blir sitt eget mål.
Världen delas nu upp allt tydligare, inte bara längs demarkationslinjen vi och dem, utan även det vi är Västvärlden, Europa och Sverige, för här hemma delas reaktionerna i två. På ena sidan står dem säger, vad var det vi sa. Nu är det daga att sätta hårt mot hårt, bygga ännu högre murar och skärpa straffen. På andra sida står kärlekens beivrare. Båda sidor gråter, men bara kärlekens tårar är äkta. Den som hatar gråter krokodiltårar, för hen visste och har väntat. Äntligen får vi gehör för det vi sagt, det är budskapet på Avpixlat. Nu får vi argumenten vi behöver för att göra oss av med det som hotar det svenska.
Vapenskramlarna höjer sina röster och ropar på fler vapen. Och vapenindustrin som tjänar pengar på rädslan jublar. Donald Trump tar till orda på Twitter och anser att Fransmännen får skylla sig själva för att de har restriktiva vapenlagar. Hatarna hittar varandra och odlar sitt hat, utan att se vad hatet gör med dem. De eldar på varandra och hetsar till motstånd.
Det är rädslan som talar. Människan litenhet som får hatet att växa. Känslan av maktlöshet som gör att man griper till vapen. Det en tanke byggd enbart på affekt, eller möjligen iskallt, beräknande intellekt. Oavsett är det cyniskt och en återvändsgränd. Mänskligheten har slagit in på den vägen, på hatets väg, förut. Det har rustats och byggt murar. Aldrig någonsin har det kommit något gott ur det sättet att tänka och agera. Den enda vägen är alltid en väg som leder fel.
Kärlekens väg är den enda vägen fram. Bara kärleken och öppenheten, tilliten och tron på det goda kan leda till något gott och hållbart. Kärleken bygger band och stärker relationer. Kärleken förlåter och blickar framåt. Kärleken främjar livet. Och ju mer kärlek man ger desto större blir kärleken.
Det går aldrig att möta en våldtäktsman eller terrorist med kärlek, kanske du tänker? Jag är inte så naiv att jag tror att det är lösningen på det akuta problemet, eller att kärleken är ett sätt att förhindra att nya våldtäkter begås eller att terrorn upphör. Det är inte så kärleken fungerar, inte alls. Kärlekens väg är en helt annan väg än den som gjorts till norm i dag. Kärlekens logik är en annan än den rådande. Kärleken bygger på en grund bestående av givande, lyssnande, ödmjukhet och förståelse. Tillit, värme och förlåtelse är andra byggstenar. Problemet är att det är ömtåliga egenskaper, men det är som det är med den saken. Två fler kan ALDRIG bli ett rätt, och våld kan aldrig utplånas med mer våld. Därför är kärleken den enda vägen fram, för det är den enda metoden som verkligen fungerar.
Vad var det vi sa, säger många efter terrorattacken i Paris. Vad var det vi sa … Det är bara i efterhand man vet, aldrig på förhand. Och väntar man bara tillräckligt länge kommer man att få vatten på sin kvarn. Om man bara odlar sitt hat och möter världen med misstänksamhet kommer man förr eller senare att få sina farhågor bekräftade. Väld föder våld, så ju räddare man är och ju mer man hatar desto större är risken att man får sin bild bekräftad. Väljer man kärlekens väg och är konsekvent är detta absolut ett bakslag, och det kommer att komma fler. Lycka och harmoni är ömtåliga kvaliteter som måste vårdas ömsesidigt, så det är enklare att hata för det är en övertygelse som är närmast självbekräftande. Kärleken däremot är som sagt något annat. Och det fina med kärleken är att den ger positiva effekter även i en mörk värld. Genom att ge kärlek får man något tillbaka, även om kärleken inte är besvarad.
Kärlek och hat är speglar, och det man ser beror på vilken av dem man väljer. Jag väljer kärleken, även om jag inte har något till övers för terroristerna, även om jag kraftigt fördömer deras och andra våldsverkares illdåd. Jag tror inte jag kan få dem som hatar att ändra sig, inte ensam i alla fall. Men är vi många som väljer att möta världen med nyfikenhet, kärlek och öppenhet, kommer hatarnas hat att vändas mot dem själva, om de nu inte kommer till insikt om hur fel de har. Genom att ge kärlek och genom att INTE rusta för krig kommer deras idioti att bli uppenbar och deras rop på hämnd och död ekar tomt. De vill ha en motståndare att möta med hatet de eldad upp.
Att välja kärleken, att välja att tro på humanism och mänsklighet, är det värsta vi kan göra i hatarnas ögon. Genom att se varandra i ögonen och öppna upp samhället, vad ska hatarna då hata? Genom att samarbeta och genom att lyssna på varandra kan vi öka förståelsen för det mänskliga och på den grunden kan vi bygga ett hållbart samhälle.
Det är ingen lösning på problemen, som sagt. Men det är den enda vägen som pekar fram. Och det är dit jag vill, fram, upp, ut. Jag vill leva i en öppen och kärleksfull värld, i ett samhälle där man tar hand om varandra. Och det samhället kommer aldrig att kunna byggas om hatet växer, och det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion. Därför väljer jag kärleken, för att jag kan och för att jag fortfarande lever i ett fritt och öppet samhälle där jag kan välja. Och jag kommer att välja kärleken även i framtiden. För jag vill leva, och hatet dödar både den som hatar och den som råkar ut för hatet. Jag väljer kärleken för livets skull, inte för att det är enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar