Språket är alltid redundant. Språket är inget annat än det verktyg vi använder för att få vår vilja igenom, eller (för att tala i posthumanistiska termer) det som med hjälp av oss som individer får något att hända i världen. Språket har ingen egen, inneboende mening. Det är ljud, ljud som vi människor använder för att kommunicera. Detta är Gilles Deleuze utgångspunkt. Och om denna tänkte jag skriva några rader för att komma i stämning inför dagens föreläsningsuppdrag.
Idag drar terminen igång. Idag skall jag med hjälp av språket introducera studenterna på nästa nivå av kulturstudier. Jag ansvarar för B-kursen: Globalisering och senmodernitet. Men vad är det jag gör, egentligen? Vad vill jag förmedla? Är det innebörder, meningar och kunskap, eller något annat? Länge trodde jag att det var just meningar och innebörder, att jag var experten som spred kunskap. Men detta tror jag inte längre, det är inte så jag ser på mitt uppdrag idag. Världen har förändrats och det måste jag förhålla mig till. Världen består uteslutande av rörelse och förändring,och det som får något att hända, det är makt. Detta är den utgångspunkt som styr mitt handlande, alltid.
Språket utgör en central del av alla studier, men det uppmärksammas alldeles för sällan som just verktyg för att uppnå något i förhållande till det själv, externt. Och ändå finns det hur många tecken på det som helst, om man bara kan förmå sig att se dem. Bara det faktum att man väldigt ofta redan innan man tar till orda på ett möte eller i en konversation vet vad man vill, vad man önskar uppnå, talar för detta. Orden fyller härigenom egentligen bara ut tiden av tomrum mellan stimuli och respons. Orden blir på detta sätt grädde på det mos som maktordningarna, vilka är vad som får saker att hända i världen, utgör.
Det är makten som är incitamentet till förändring, inte orden. Orden tillför inget utan kan närmast betraktas som underhållning, i väntan på att önskan skall uppfyllas, alternativt motståndet mobiliseras. Världen byggs av makt som kanaliseras genom olika medium och språket är det kanske viktigaste mediet för makt. Det är makten, det vill säga förmågan att få något att hända, som upprätthåller både samhället och kulturen. Inte språket! Vi behöver språket, det är uppenbart. Men inte till det vi kanske till vardags tror.
Språket behöver vi för att lagra tankar. Språket är ett verktyg för kommunikation. Språket hjälper oss att hitta likasinnade. Språket upprätthåller traditioner. Och, inte minst, språket ger stadga och kontinuitet till samhället och kulturen. Men allt detta hade lika gärna kunnat delegeras till något annat, även om jag just nu inte kan komma på vad det skulle kunna vara. Det finns andra medier. Språket är "bara" en funktion.
Tänk till exempel på en CV som lämnats in till en handläggare som skall välja ut vem som får komma på intervju för en tjänst. Tror ni han eller hon läser allt som hamnar på skrivbordet, bokstav för bokstav? Eller är det snarare så att han/hon översiktligt scannar tecknen på pappret, bildar sig en uppfattning om personen utifrån hur orden är organiserade? Frågan är retorisk. Om språket bjuder minsta motstånd är man rökt, ifråga om den tjänsten. Det spelar då ingen roll hur många intressanta detaljer, fakta och användbara erfarenheter som listas i levnadsteckningen. Kan man inte skapa en ordföljd som fungerar och som läsaren utan problem kan ta sig igenom, jag då är allt annat meningslöst. Detta vet alla som sysslar med handläggning av den typen av ärenden. Men alla förmår inte inse vidden av fakta. Därför behövs Kulturvetenskap!
Inom vetenskapen (och nu talar jag om akademin som helhet) är det inte sällan så att man läser referenslistan först, innan men tar beslutet om ifall man ska läsa artikeln eller ej. Det är ett annat exempel på att språket bara är grädde på moset och att makten är det primära. Den som hänvisar till de teoretiker som för tillfället är inne har en större chans att bli läst och citerad, och det är bara så man vinner anseende i akademin. Citeringar, det är den grund karriärer vilar på, inte formuleringar. Innehåll är underordnat form. Och alla vet att det är bättre att citera en (innehållsmässigt) medioker guru, än en aldrig så smart nykomling, om man vill vinna anseende i akademin. Och har man bara vunnit över tillräckligt många kollegor, gärna framstående sådana, ja då ligger fältet öppet för allmänheten. Den som blivit godkänd av akademin, han eller hon lysnnar man på. Men man lyssnar allt för sällan på vad som sägs, och allt för ofta på vem det är som talar!
På radion hörde jag för ett tag sedan om en undersökning där man hade följt med och iakttagit företagsledare för att studera vad de talade om, när de talade om de anställda. Och det visade sig att samtalen handlade ytterst sällan om utvärdering av reell kompetens. Samtalen kretsade mestadels om annat; privatliv, karaktär och liknande saker. Inte om det man kanske trodde, alltså, om fakta i målet. Utan om makt, vem ska vi satsa på och vem ska vi stoppa? Återigen ett exempel på att maktordningar kommer före innehållet.
Sammanfattningsvis kan man säga att först tas beslutet, sedan kommer motiveringen. Det är så det ser ut överallt. Och det är därför det är så svårt att komma tillrätta med diskriminering. Maktordningar genomsyrar allt, percis allt det som benämns socialt och kulturellt. Därför är analyser av kultur, alltid analyser av makt.
Vad är då språk? Det är inget annat än den dräkt som makten klär sig i, för att dölja sitt rätta ansikte. Och makten är inget man har, den uppstår i relationer. I mellanrummen mellan aktörer. Makten är vad som får saker att hända. Och att den tar sig språkliga uttryck kan följande exempel få illustrera: När min dotter skulle lära sig läsa hade hon lite problem med orden, bland annat med vokaler. Och då liksom när jag själv gick i skolan hade man tekniker för att hjälpa eleverna att förstå. Vokaler är som bekant uppdelade i mjuka och hårda. Och om man skall skapa en fin illustration för detta är det inte långsökt att måla två skyltar, en för de hårda och en för de mjuka. Någon bör kanske hålla skyltarna, och vad passar bättre än att låta en pojke och en flicka göra detta. Det är ju jämställt och ligger helt i linje med rådande önskningar i samhället. Men vad min dotter på detta sätt lärde sig, tillsammans med vokalernas förunderliga karaktör, var att förknippa manlighet med hårdhet och kvinnlighet med mjukhet. För den som höll de hårda volakerna var en pojke och den som höll de mjuka var en flicka. Språket är redundant och bär på oändligt mycket mer makt att förändra än man tror, det är dess primära funktion.
Idag är dottern 18 år, och hon börjar få en lite mer övergripande bild av samhället och dess maktordningar. Idag ser hon överallt exempel på kvinnlig underordning och manlig överordning. Men, och det är själva poängen, det verktyg hon har för att uppmärksamma omgivningen om detta, det är språket. Och som exemplet med vokalerna visar så är det totalt genomsyrat av diciplinerande makt. Språket är uppbyggt av en logik som gör det svårt för dotterna och alla andra, även för mig, att göra annat än anpassa oss. Språkets själva struktur, dess inneboende karaktär. Det faktum att det är spritt i hela populationen och att det föregår samtliga individer som använder det, den och dess konsekvenser glöms allt för ofta bort.
Frågan vi måste ställa oss, den fråga jag här vill uppmärksamma, är om vi orkar inse detta faktum? Mitt svar är givet. Vi har inget val. Vill vi på allvar arbeta med att motarbeta diskriminering, ja då är detta själva förutsättningen. Språkets redundans är vad vi har att förhålla oss till, och alla långsiktigt hållbara lösningar måste utgå från och relatera till detta.
Det finns anledning att återkomma till frågan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar