Äntligen börjar jag känna mig färdig med boken om mellanrummen; eller jag inser snarare att det är ett projekt som inte går att avsluta. Jag har dock kommit till en punkt i skrivandet där det inte går att lägga till eller dra ifrån särskilt mycket utan att helheten påverkas, och det känns bra. Strukturen börjar sätta sig, vilket gör det lättare att se vad som hör hemma var och vilka passager som av olika anledningar ska strykas, samtidigt tvingas jag acceptera att jag inte kommer så mycket längre med det här skrivprojektet. Känslorna är blandade och jag är tacksam över att detta inte är mitt första projekt. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, lycka och leda samt hybris och uppgivenhet. Skrivandet är en kamp. Det som kändes som det fungerade ena dagen framstår som platt och intetsägande den andra. Jag tar det som positiva tecken på att jag faktiskt har något att säga och att jag hittat ett sätt att säga det på. Att jag inte lever upp till mina egna förväntningar får jag leva med, det kommer jag ändå aldrig att göra eftersom de hela tiden höjs i takt med att mina intellektuella och litterära förmågor utvecklas.
Problemet är att jag inte bara tvingas kämpa med texten, hela tiden är det en massa saker som stör koncentrationen på olika sätt och av olika anledningar. När jag är så fokuserad som jag är just nu behövs det så lite för att bryta koncentrationen. Och för varje dag som går på terminen pockar också allt mer annat på uppmärksamhet. Även om jag går upp halv sex och sätter mig vid datorn är det som om tiden inte räcker till; det finns en gräns för hur mycket intellektuellt högkvalitativt arbete man klarar att prestera på en dag. När det går upp för mig att passagen jag arbetar med inte riktigt håller måttet, att det inte räcker att bara korrekturläsa texten, vilket jag var övertygad om, drabbas jag av en obeskrivlig trötthet. Jag brukar vakna pigg och inspirerad, men det finns inga garantier för det leder till att skrivandet flyter på och blir bra. Även om jag är nöjd på det stora hela, med både innehållet och förutsättningarna, är det stressande att inte veta säkert vilka förutsättningar som finns att arbeta. Samtidigt vet jag, som jag skrev i en tidigare bloggpost, att det inte finns några perfekta förhållanden för skrivande; i alla fall inte för mig. Skrivande är en kamp, varje dag och varje stund, och även om inget, varken texten eller förutsättningarna blir som jag önskar, kan jag inte tänka mig någon mer intressant och givande arbetsuppgift.
Det jag saknar och efterlyser är förståelse för det intellektuella arbetets särart. Boken ser jag som ett kulturarv, ett format eller en förpackning för kunskap att värna och bevara. Tyvärr uppskattas den inte efter förtjänst. Det räknas knappt som en merit, trots att den kunskap som bara går att förmedla med hjälp av boken är mint lika värdefull och viktig för samhällsutvecklingen som den kunskap som ryms i och passar för artikelformatet. Form är överordnad innehåll idag, och det påverkar skrivandet. När jag tvivlar på mig själv förvärras känslan av uppgivenhet när det känns som det jag jobbar med är meningslöst slöseri med tid. Även om jag innerst inne vet att det inte är så är det svårt att fäkta undan den känslan, vilket bidrar till ambivalensen inför projektet.
Målstyrning, kvalitetssäkring och ständiga krav på effektivisering är själva motsatsen till optimala förutsättningar för skrivande och kunskapsproduktion. Det går inte att få både och. Mätbara resultat går att producera enligt plan och efter löpande-bandet-principer, men skrivande och tänkande är skapande verksamheter som hämmas när friheten inskränks. Oron som denna utveckling medför lägger sig som en våt filt över arbetet med boken och hämmar även läsandet och tänkandet. Kvaliteten i det akademiska arbetet offras cyniskt för kortsiktiga ekonomiska intressen, och värdet av det som går förlorat är omöjligt att räkna på, vilket gör att utvecklingen tragiskt nog accelererar. Just den här typen av bekymmer har egentligen inget med skrivandet att göra, men den accentueras när jag är där jag är i processen.
Känslan av ensamhet är nog värst. Att sitta vid datorn är oproblematiskt; skrivande är ett ensamarbete, och det passar mig. Jag är lyckligt lottad som har en livskamrat som också skriver, så hemma finns förståelse och gott om möjligheter att tala om skrivande, men utöver det finns nästan ingen att utbyta tankar och erfarenheter med. När jag var doktorand hade jag stor glädje och nytta av det högre seminariet där vi i kollegiet kämpade med våra olika texter tillsammans. Visst arrangeras det seminarier även idag, men formen är annorlunda och frekvensen är inte den samma. När vi möts gör vi det för att vässa ansökningar och öka chansen att artiklarna ska antas. Dagens seminarier är strategiska, och inte särskikt intellektuellt stimulerande. Det gör mig ledsen.
Välkommen till min värld. Jag klagar inte, behöver bara få ur mig lite tankar om skrivandets vedermödor ibland. Får jag inte lufta oron över utvecklingen i akademin växer den och gör det omöjligt att skriva. Det är fortfarande tre dagar kvar på den här veckan och idag finns inget annat som stör. Kampen går vidare. Efter den grundliga genomgång jag nu är mitt uppe i nu ska manuset korrekturläsas två gånger. Innan jul är boken klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar