Det finns inga perfekta förhållanden för skrivande

Inget blir som man tänker sig. Förändringen av kulturen, samhället och tillvaron går nämligen inte att styra eller kontrollera. Livet drabbar en helt enkelt, på gott och på ont. Mina tio veckor av skrivande här under terminens första period, som i augusti såg så rena och fina ut i kalendern fylls oroväckande snabbt med olika saker, av en hel massa olika anledningar. I förrgår fick jag till exempel frågan om jag kunde täcka upp för en kollega som blivit hastigt sjuk. Och det gör jag naturligtvis, särskilt som vi kom fram till en deal jag kan leva med. Jag har egentligen inga problem med att det är och ser ut så här. Livet har lärt mig att det bara händer. Få saker kommer till en när det passar och det finns inga garantier för någonting, det måste man lära sig acceptera, annars blir man garanterat olycklig.

Det jag däremot har problem med är att dessa facts of life inte beaktas i det system för målstyrning och kvalitetskontroll som införts i den akademiska världen. Det som alla kloka människor vet är oundvikliga inslag i tillvaron betraktas av de mäktiga managementkonsulterna som undantag från de regler som ska följas till varje pris. Detta sätt att tänka gör att den som går in i väggen eller som av olika skäl inte producerar resultat enligt planen kommer att betraktas som ett problem, trots att problemet är att synen på hur verksamheten ska ledas inte anpassats efter verkligheten. Det går att leva i en drömvärld ett tag, det fungerar länge det fungerar, men förr eller senare tar det än ände med förskräckelse.

När det gick upp för mig hur snabbt skrivdagarna försvann fick jag först panik, men jag samlade ihop mig och fokuserade först på att acceptera faktum, sedan på att skaffa mig överblick och därefter på att rikta min uppmärksamhet på det som är här och nu. Hösten blir inte som jag tänkte, men jag tänker inte låta det hindra mig från att bli klar med mitt livsverk; det finns som sagt inga perfekta förhållanden för skrivande. När man väl skriver och får något gjort är det så bra det kan bli, och vardagen är fylld av sådana tillfällen. Jag tar en dag i sänder och inleder alltid med några timmars skrivande, det kan ingen ta ifrån mig eftersom det ändå alltid varit i arla morgonstund som jag får gjort mest. Resten av dagen är en bonus som ser till att inte inteckna för då blir jag bara besviken. Det är bättre att bli glatt överraskad eftersom det i sig är inspirerande.