Kunskap uppstår i mellanrum

Med en blinkning till Karin Boye menar jag att alla, på ett eller annat sätt, är på väg och i rörelse. Den som är mätt på intryck och kunskap nöjer sig med det hen har. I mättnaden händer inget. Därför är den mätta dagen aldrig störst och den bästa dagen en dag av törst. I alla fall om det är kultur man försöker förstå. Den som försäkrat sig om att det ständigt finns något att söka efter har alltid något att längta efter och hoppas på. Hunger är den bästa kryddan, sägs det. Och det är inga ord tagna ur luften, det är kunskap byggd på erfarenhet. Hunger är inte nödvändigtvis negativt, den ökar möjligheten att känna glädje och tacksamhet genom att förväntningarna och kraven sänks till en nivå där chansen att lyckas är större. Nyfikenhet skulle kunna vara svaret på frågan om meningen med livet. Det är inte målet som är meningen, utan sökandet. Livet är vägen, resan, rörelsen. För att inse det behövs ingen ny forskning, det är insikter som växer fram genom att leva, som ett resultat av reflektion och i möten där tankar och erfarenheter delas med andra. Vi människor lever på minnen av upplevelser. När man färdas till nya platser skärps sinnet och även en kort resa till en ny plats kan efteråt upplevas som lång eftersom den genererar fler minnen. Får man inga nya impulser, om den inneboende upptäckarlusten hämmas, utarmas minnena och upplevelsen av att vara vid liv förlorar sin nerv. Därför är det bästa målet en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. Hjärnan behöver utmaningar och nya problem för att hålla sig alert och igång. Genom att byta miljö och skaffa sig nya intryck skapas nya kopplingar i hjärnan. Genom att aldrig slå sig till ro med ett svar, en filosof eller lära, hålls tänkandet och uppmärksamheten på topp. När man förvissat sig om att även morgondagen kommer att innehålla något nytt sover man bättre, trygg i vissheten om att man är på väg mot nya kunskaper.

Nietzsches texter är en salig blandning av högt och lågt. Att läsa hans tankar är att färdas i väglöst land och guldkornen som ligger utströdda längs vägen är som en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; ett äventyr. Här, ett citat från Strötankar och sentenser (Nietzsche 2002, 385). Några ord. Några rader. Oändlig vishet.

Producerande och konsumerande. – Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. – Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Gör vi frukten till samhällets och människans mål är vi dömda till undergång. Konsumtionsetiken som är vägledande för samtidens ekonomiska tänkande leder till att målet blir ett självändamål och till att vägen reduceras till en meningslös transport. Frukterna är inga mål, de är bärare av det som skulle kunna bli om trädet vårdas och ges förutsättningar att växa. Frukten är vinsten, som kan plockas ut ur verksamheten eller återinvesteras. Beroende på vad som anses vara målet, frukten eller fröet den bär på, kommer utfallet och den fortsatta rörelsen, förändringen att se olika ut. Ett äpple kan ätas, eller betraktas som en värdefull behållare för frön till nya träd.

Ett äpple kan också inspirera till nya och banbrytande tankar, om man bara öppnar upp sinnet och tillåter sig att tänka utanför den där ramen som ändå bara finns i våra huvuden. Enligt legenden var det så som Newton tänkte och agerade. Ett fallande äpple blev en flyktlinje som ändrade hans tankars banor och förlöste kunskapen.

Livet har ingen egen mening, inget på förhand bestämt mål. Och det går inte att upptäcka meningen eller plocka sanningar likt frukter på träd. Betydelser skapas och blir till mellan produktion och konsumtion, mellan kognition och perception. Att vara nyfiken och ställa frågor är att plantera tankefrön som kan växa till kunskap och förståelse i samtal. Det är inte det som konsumeras som ger livet mening, utan det som produceras. Ur överflödet och som ett resultat av slump blir livet och kunskapen hela tiden till i mellanrummen.