Kontroll eller följsamhet?

Tänkande är en kraft som måste tämjas för att bli användbar. En kulturvetenskap som riktar uppmärksamhet mot processer och blivande, rörelse och förändring, kanaliserar krafter snarare än att kontrollera dem. Kultur är ett slags energi, en vågrörelse som rör sig genom samhället och som påverkar människorna och sätter delarna som utgör helheten i rörelse. Kraften uppstår och bygger momentum mellan. Energin är dock konstant och oförstörbar. Ofta har jag lekt med tanken om kulturvetaren som ett slags utövare av jujutsu. Kulturens rörelser kan man bara förhålla sig till, men eftersom rörelserna skapas i mellanrummen och både påverkar och påverkas av delarna går det att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Mycken energi riktas hela tiden åt olika håll och det öppnar möjligheter att omdirigera rörelsen. Stoppa den går inte. Jujutsu-mästaren möter krafterna som riktas mot hen med öppet sinne och använder dem för att avvärja hotet. Om ingen bryter mot gängse uppfattningar, om alla försvarar rådande ordning, upprätthålls status quo. Konformiteten dragen till sin spets är ett samhälle där alla ser ut och tänker exakt lika. Överfört till vetenskapen handlar det om att komma så nära sanningen och det rena förnuftet som möjligt. Om kunskapen ses som ett slags otämjd kraft kan man säga att Royal science handlar om att kontrollera kraften, medan minor science handlar om att kanalisera den. Även om jag vill vara fri vill jag egentligen inte vara fullkomligt fri, men det är ett kontraproduktivt och gigantiskt resursslöseri att tvinga forskare följa rigida och på förhand uppgjorda regler. Någonstans mellan ytterligheterna finns en väg fram.

Idag har konsensus kommit att bli ett slags tankemässigt paradigm. Kontroll och måluppfyllelse har blivit viktigare än öppenhet och nyfikenhet. För att samhället ska bli levande och långsiktigt hållbart behövs emellertid någon som vågar göra försök, tänka nytt och bryta mot normen, fler som gör uppror mot konformiteten och tänker själva, som bryter mönster och upptäcker världen och vetandet på nytt, igen och igen, var och en på sitt sätt. Konformism är av förklarliga skäl enklare att underkasta sig än att bryta mönster och tänka nytt. Ingen kommer att anklaga en om man följer flocken, om man inte sticker ut. Men vill man verkligen veta är konformism en dålig väg. Kanske har jag fel, men i så fall vore jag tacksam om detta påpekas för mig. Jag är inte rädd för att misslyckas. Bara så kan ny kunskap utvecklas. Friskt vågat, hälften vunnet. Eller med ett citat från Nietzsche (2008:66), som jag ofta återvänder till.

Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.

Idag har det sorgligt nog kommit att anses bättre att följa planen och uppnå det resultat man planerat för än testa nya sätt att tänka och arbeta på och vara öppen för utfallet. Mellanrummets filosofi handlar om att bygga nytt, både med utgångspunkt i det gamla och med blicken riktad mot en öppen framtid, och om att förstå vikten av att bevara det som är bra och önskvärt, och göra sig av med det som av olika anledningar inte fungerar.

Andas in. Andas ut. Stanna upp. Tänk efter. Det skulle kunna vara ett slags mantra eller påminnelse om mellanrummens betydelse. Stop. Tyst. Reflektera, är en hälsosam och hållbarhetsfrämjande variant av Timothy Learys berömda mantra: Tune in, turn on, drop out. Det går att bli mer närvarande, men det behövs inga droger. Leary uppmanade till uppgivenhet. Det jag far efter är något annat. Stopp betyder gör ingenting utom att andas och vara närvarande. Tyst betyder skapa en rimlig förutsättning att använda den intellektuella kapacitet som alla förfogar över. Reflektera betyder tänk efter, ensam eller tillsammans. Vad vill jag? Vad är bra, för mig och för samhället? Vart är vi på väg? Vill vi dit? Vad är ett gott liv? När tiden bara rusar på är det lätt att drabbas av tunnelseende, och då är risken stor att man gör saker som man sedan ångrar. Stop. Tyst. Reflektera. Det är ingen uppmaning att röra sig i en speciell riktning. Bara en tanke. Låt oss göra ett försök. Vad har vi att förlora? Kommer vi fram till att det är bra som det är behöver ingenting förändras, och om vi kommer fram till att det skulle kunna vara mycket bättre är det hög tid att göra något, innan det är försent. Mellanrummets filosofi handlar om att skapa förståelse för förutsättningar för förändring, inte om att styra förändring. Stop. Tyst. Reflektera. Lägg örat mot marken, känn in och tänk efter. Det är här och nu, mellan då och sedan, som framtiden formas av oss gemensamt.