Boken som medium för förmedling av kunskap

Jag arbetar i dessa dagar intensivt med manuset till boken om mellanrummen, som jag blir allt mer övertygad om kommer att bli klar här under hösten. Vad som händer sedan är bortom min kontroll, men jag vill ge mig själv en ärlig chans och därför valde jag att arbeta på boken istället för att blogga. Fast det finns ju ingen motsättning, så håll till godo med ännu ett avsnitt från inledningen:

Kunskapen som kulturforskningen genererar kan och får inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som resultaten ytterst berör, den behöver spridas bland människor och omsättas i handling ute i samhället, eftersom det bara är där som det går att avgöra kunskapens relevans och värde. Analyserna, tolkningarna och berättelserna som kulturforskningen resulterar i behöver därför presenteras på ett sådant sätt att texten engagerar och får läsaren att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att tankarna når ut till den breda allmänhet som genom att leva sina liv i vardagen, fullt upptagna med annat, bidrar till upprätthållandet och förändringen av kulturen och samhället. Utan interaktion med omgivningen kan ingen vital vetenskap, särskilt inte om kultur, växa fram. Boken skapar helt andra förutsättningar för det än den idag helt dominerande formen för kommunikation mellan forskare och allmänhet: artiklar publicerade på engelska i internationella, högt rankade journaler. Det är minst sagt olyckligt att okritiskt och i avsaknad av reflektion över vilka värden som går förlorade anpassa sig till nyordningen bara för att artiklar är meriterande. Mitt val av boken som medium är både ett försök att nå ut till allmänheten och en markering. Att skriva böcker är ett sätt att bjuda motstånd mot försöken att tvinga in kunskapen i en rigid form som bygger mer på föreställningar om kunskap (önsketänkande) än om verkligt vetande (användbar kunskap), vilket riskerar leda till en avakademisering av vetenskapen (jfr Rider & Jörnesten (red.) 2007). Olyckligt nog är det viktiga idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig, hur många artiklar man står som (förste)författare till och hur ofta artiklarna citeras (samt hur mycket pengar man drar in). Beslutet att bara räkna en enda standardiserad publiceringsform som vetenskapligt meriterande bygger på kulturellt skapade argument och föränderliga preferenser, samt på föreställningen om att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, vilket är förödande för utvecklingen av en intellektuellt stimulerande och levande akademi. Den bästa vägen från okunskap till insikt om kultur, är inte den rakaste och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det i mindre grad snabba och koncisa svar som behövs; breda kunskaper och kritisk analys är långt viktigare (Epstein 2019, Soyer & Hogarth 2020). Värnandet av boken handlar inte om nostalgi utan om att rädda något värdefullt som håller på att sköljas bort av den allt annat än eftertänksamma våg av digitalisering som sköljer över samhället.

Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. I en bok finns det plats för fördjupning och där förväntar sig också läsaren att författaren vänder och vrider på påståendena. Boken har med andra ord längre bäst-före-datum än artiklar som skrivs för att vara först med det senaste. Den kan härbärgera det överflöd som är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för det som är komplext och föränderligt, medan artikeln är skapad för effektiv och målfokuserad spridning av fakta. Gör vi oss av med boken går en massa värden förlorade och risken är att dessa saknas först när förlusten är ett faktum och det är för sent att göra något åt saken. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den är också själva sinnebilden för bildning. Att skriva och läsa böcker är en kulturgärning eftersom handlingen utgör ett led i en kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och binder – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och kopierade ord och tankar för hand från ett pergament till ett annat. Boken ser jag som en mångfald och ett slags mellanrum som förenar författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, tryckeriarbetare och personalen i bokhandeln och biblioteken samt läsaren. Böcker har ett värde såväl innan, under som efter att de lästs och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. Ljudet av ryggen som knakar när den öppnas och prasslet som uppstår när bladen vänds fyller mig med förväntan och glädje. Känslan av tyngden i handen och bilden på framsidan väcker förundran. Ett vackert typsnitt och en fin layout bidrar till känslan, och ett målande och rikt varierat språk förstärker upplevelsen. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger mig en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i, se fram emot och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera andra människors ord och tankar. Det kanske framstår som effektivt att söka information på nätet eller läsa (sammanfattningar av) artiklar, men det är inte så man utvecklar kunskap och intellektuell förmåga. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet –går något essentiellt mänskligt förlorat.

I mitt intellektuella liv finns en vattendelare, ett före och ett efter. En bok har kommit att bli viktigare än alla andra: Mille plateause, eller som den heter i versionen jag läst, A Thousand Plateaus, som sedan 2015 finns i svensk översättning: Tusen platåer, skriven av de franska filosoferna Giles Deleuze och Félix Guattari. Länge stod den där boken oläst i bokhyllan hemma. Jag köpte den 2002 när vi fick pengar över i ett projekt. Jag hade hört talas om Deleuze, men ännu inte läst något. Sedan kom livet emellan och slutförandet av avhandlingen upptog all min tid, men det var ändå något med just den boken som fick mig att aldrig glömma den. Läsa den vågade jag inte. Mitt vacklande akademiska självförtroende höll mig tillbaka. Under hösten 2007 hörde jag talas om att det skulle anordnas en seminarieserie på Göteborgs Universitet om just Tusen platåer och jag anmälde mig. Sedan började jag läsa. I princip varje helg ägnades åt läsning och jag tog mig igenom hela boken innan seminariet inleddes i januari 2008. Och även om jag inte fattade särskilt mycket och trots att jag saknade övertygelse om att jag kunde tillföra samtalet något, bestämde jag mig för att inte sitta tyst. Jag tvingade mig att sätta ord på mina tankar om innehållet. Sedan var det som det lossnade och bokens innehåll och bärande tankar öppnades upp för mig. Vi träffades en gång varannan vecka och diskuterade ett avsnitt åt gången, tio träffar under våren och tio under hösten. Ibland kom jag till seminariet dränerad på kraft, men jag lämnade det alltid fylld av energi. För varje läsning hittade jag nya ingångar, nya förståelser. Och i samtalen med övriga seminariedeltagare växte inte bara förståelsen för bokens innehåll och filosofins möjligheter utan även mitt eget intellektuella självförtroende. Tusen platåer är en bok att mötas kring, inspireras av samt använda och bygga vidare på, eller ett slags prisma att betrakta världen genom, vilket denna bok också strävar efter att vara.