Det förödande produktionstänkandet i akademin

Givet att högskolans uppdrag (fortfarande) är att skapa kunskap och främja lärande borde det inte vara så svårt som det faktiskt är att förvalta och försvara den högre utbildningens akademiska värden och intellektuella kvaliteter. Men det är svårt och det blir svårare och svårare för varje år. Den akademiska kulturen förändras (läs utarmas) snabbt när förpappringen eskalerar för varje år i takt med att kraven på kontroll och styrning ökar, vilket i kombination med allt tydligare krav på effektivisering (som tvingas fram för att förhindra att kvaliteten blir lidande när högskolan inte får full täckning för verksamhetens kostnadsökningar) leder till att tiden som finns för att utföra arbetet hela tiden minskar. Paradoxalt nog är det så att ju mer och bättre kunskaper jag i kraft av intresse, ålder och erfarenhet skaffar mig om ämnena jag undervisar och forskar om desto mindre användning får jag av dem i vardagen som lektor.

Det kollektiva minnet av hur det var tidigare, när kunskapen faktiskt stod i centrum för universitetens verksamhet och det fanns tid att tänka tankar till slut, vilket är ett krav för att utveckla ny kunskap, främja intellektuella förmågor och upprätthålla akademiska värden. Jag närmar mig med stormsteg den äldre delen av den akademiska arbetsstyrkan och detta gör att jag tillhör en krympande skara medarbetare som faktiskt har egna minnen och förstahandserfarenheter av hur det var före New Public Management infördes och förutsättningarna förändrades radikalt. Skillnaden är stor och den växer för varje år dels på grund av att äldre akademiker går i pension, dels eftersom alla idag förväntas producera MÄT- och KONTROLLERBARA resultat; alltså nyckeltal.

Jag kämpar och kommer aldrig att ge upp kampen för kunskapen och värdet av de intellektuella förmågor som är förutsättningen för att akademin även i framtiden ska kunna vara AKADEMISK. Försvaret av kunskapen blir frustrerande nog allt mer en kamp mot väderkvarnar och jag (och andra som tänker och agerar på liknande sätt) uppfattas också allt mer som riddaren av den sorgliga skepnaden, som en patetisk bakåtsträvare; trots att det är den akademiska kulturen (mitt forskningsämne) som förändrats, inte kunskapen och verkligheten. Känslan av att vara till besvär, trots att jag kan och vet och högskolans uppdrag dessutom inte förändrats, är absurd och overklig. Det är svårt nog i sig att utveckla ny kunskap, och att tvingas göra det i ett kulturellt klimat där förståelsen för vad som krävs för att nå akademisk kvalitet i arbetet blir allt sämre gör det närmast oöverstigligt svårt. 

Problemen är inte isolerade till högskolan, hela utbildningssystemet och samhället som helhet är drabbat, vilket bidrar till svårigheten att sprida insikt om problemen. Betygsinflationen i grundskolan leder till att studenternas förkunskaper utarmas för varje år, och högskolan håller som sagt på att bli en maskin som allt mer effektivt producerar resultat som på pappret ser ut att vara akademiskt men som i praktiken bara är en lek med siffror. Om inte organisationsforskaren Mats Alvesson lanserat begreppet TOMHETENS TRIUMF hade jag mycket väl kunnat förlora förståndet, och vore det inte för att jag bryr mig så mycket om kunskapen och dess värde skulle jag kunna skratta åt eländet, men det var de facto för kunskapens skull och för möjligheten att utveckla min intellektuella förmåga som jag sökte mig till högskolan, inte för att producera resultat som bara betyder något i en meningslös konkurrens med andra högskolor om pengar och prestige.

Jag skriver av min min frustration, men det som håller på att hända med Utbildningssverige tär mer på mig än jag orkar erkänna. Sedan dag ett på universitetet har jag känt att jag är på precis rätt plats och jag ser det som ett stort privilegium att få möjlighet att arbeta med undervisning och forskning, och verkligheten har som sagt inte förändrats och det har heller inte förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling; därför borde jag känna mig mer hemma i akademin för varje år som går. Under mina första 20 år var det också så det kändes, men under se senaste tio åren har jag känt mig allt mer alienerad i takt med att mina kunskaper, erfarenheter och omsorgen jag visar för verksamhetens akademiska kvaliteter i vardagen och av organisationen betraktas som ett problem eftersom det går på tvärs med den managementkultur som vuxit fram på högskolan.