måndag 21 september 2020

Politiker ska undanröja grunden för oron, inte ta den på allvar

När Franklin D Roosevelt svors in som USAs 32e president, 1933, mitt under en av historiens största kriser, inledde han sin programförklaringen med följande ord.
So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is... fear itself — nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance. In every dark hour of our national life a leadership of frankness and of vigor has met with that understanding and support of the people themselves which is essential to victory. And I am convinced that you will again give that support to leadership in these critical days.

Roosevelt lyckades få få fart på ekonomin genom att investera i långsiktiga samhällsbyggande projekt och enade folket med sin new deal. Han visade vägen och tog ansvar både under inledningen till sin tid som president och under avslutningen när han ledde USA genom Andra världskriget. När Donald Trump säger att han vill göra USA great again är det den här tiden han drömmer om, men han visar i ord och handling att han inte har förstått någonting. Han agerar tvärtemot Roosevelt genom att underblåsa människors rädsla och han gör inget för att underminera grunden för den. Han lyssnar på folkets oro och bygger murar samt skyller landets växande problem på etniska minoriteter, kritiskt granskande medier och forskare. Hans politik söndrar och utsätter demokratin för påfrestningar som den varken är skapad för eller klarar av att stå emot.

Även här hemma agerar allt fler politiker på samma sätt genom att tävla om vem som tar befolkningens oro på störst allvar. Det anses vara ett legitimt sätt att bygga förtroende, men det är inte så det fungerar, vilket Roosevelt visste. Politiker som når framgångar genom att adressera folks rädsla istället för att söka mandat för en politik som undanröjer grunden för oron genom att investera i samhällsbyggande åtgärder måste fortsätta underblåsa oron, annars förlorar de makt och inflytande. Och det är här vi är idag. Samhällsdebatten handlar följaktligen om PROBLEMEN i samhället och om alla HOT som går att identifiera. Under våren fokuserades på Corona, vilket under några veckor i mars paradoxalt nog enade landet och fick journalisterna att fokusera på kunskapen, men sedan återgick allt till det "normala" igen. Nu utsätts ansvariga ministrar och myndighetspersoner för närmast inkvisitoriska utfrågningar rörande politiken som förs. 

Landet styrs inte av regeringen utan av oppositionsindignation och alla förslag som läggs fram möts med mantrat: För lite, för sent. Moderaterna går oroväckande nog så långt i sina försök att framstå som ansvarsfulla att man presenterar ett förslag som skulle urholka rättssäkerheten för att möta hotet mot gänkriminaliteten som man under lång tid hamrat in i folks medvetande. Det är tveklöst en kraftfull åtgärd, men den om om något banar väg för framväxten av det klanvälde som högeroppositionen varnar för. SD har sedan starten varnat för diffusa hot kopplat till en icke existerande massinvandring, vilket nu blivit en sanning som även seriösa partier måste förhålla sig till. Det är så oron fungerar och det är därför den är så farlig; den vänder oss medborgare mot varandra och splittrar vårt samhälle, vilket gör att oron ökar och kraven på drakoniska åtgärder eskalerar. Fortsätter vi på den inslagna vägen kan det bara sluta med katastrof eftersom det leder till att vi förr eller senare fastnar i en förlamande fruktan som är förödande för allt vad tänkande och klokhet heter.

Vad Sverige, USA och världen behöver är politiker som fokuserar på att bygga hållbara samhällen genom att minska klyftorna i samhället, både de ekonomiska och de sociala. Ingen blir tryggare av att politiker är hårda mot kriminella, det leder bara till att de kriminella blir mer desperata, vilket i sin tur gör alla oss andra mer otrygga. Sänkt skatt leder till ökade klyftor, sämre vård och kris i skolan, vilket i sin tur leder till mer oro som underblåses av hårdare straff. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas genom att politikerna omgående upphör ta hänsyn till människors oro och istället börjar utforma en politik som undanröjer grunden för oron. Detta är inte en vänstertanke, det finns gott om såväl höger- som vänsterorienterade lösningar som leder till att samhället läker sina sår istället för att peta i dem.

Inga kommentarer: