Det är invandringens fel, eller? Upprepar man en tanke tillräckligt många gånger blir det en sanning, om, säger OM, intellektet kopplas bort och man väljer att gå på känslan. Världen och samhället förändras hela tiden, människor har nämligen i alla tider rört på sig av olika anledningar, både inom och mellan länder. Förr eller senare uppstår det problem och om dessa ska kunna lösas på ett klokt sätt är det avgörande att man utgår från en adekvat problembeskrivning. Att peka ut INVANDRARE som upphovet till problemen är en åsikt, inte en förklaring, och därför leder accepterandet av den problembeskrivningen oundvikligen till att andra och mycket värre problem uppstår.
SD har lyckats i sitt uppsåt och fått en majoritet av övriga partier att köpa deras syn på vad som är problemet. Därifrån stupar det orovackande brant utför. Enda sättet att bryta den onda spiralen är att överge alla tankar på att hotet kommer utifrån; det kommer alltid inifrån och vi är alla ansvariga för det som sker. Att skylla på en speciell grupp och göra den till syndabock är en livsfarlig idé som gång på gång genom historien visat sig leda till katastrof. Det är INGEN lösning på något problem, särskilt som det alltid är en liten minoritet som missköter sig i varje grupp.
Den typ av problem som söker sina lösningar i dagens samhälle är av ett helt annat slag. För att se och förstå och framförallt för att kunna skapa hållbara lösningar krävs djupa och breda kunskaper samt utvecklad intellektuell förmåga, vilket gör att alla populistiska och rasistiska partier diskvalificerar sig själva genom att skapas av eller locka till sig människor som föraktar kunskap och ser intellektuella människor som motståndare. Problemet som måste lösas innan utvecklingen kan vända och ett bättra samhälle kan växa fram är problemen som bottnar i växande klyftor mellan de rikaste. Klyftor skapar spänningar och det finns en gräns för hur stora de kan bli innan samhället slits isär. Det är ingen åsikt, forskningen är inte bara tydlig på den punkten, det är dessutom enkelt att illustrera med ett trivialt exempel.
Föreställ dig fyra människor: En har en miljon på banken, en annan har 100000 en tredje har 10000 och den siste har ingenting. Alla har ett jobb och tjänar ungefär lika mycket, men av olika anledningar skiljer sig storleken på respektive individs sparkapital åt. I vardagen och på ytan ser alla ut att leva med ungefär samma förutsättningar. Tänk dig sedan att alla drabbas av samma oförutsedda kostnad på 10000 kronor. Plötsligt blir det uppenbart att det finns fundamentala skillnader mellan de fyra. Den som har en miljon på banken betalar summan och tänker inte mer på saken. För den som har 100000 svider det lite, men utgiften får inga direkta återverkningar på livet och tryggheten i tillvaron. Den som har 10000 kronor på banken har plötsligt inget sparkapital alls och hens liv förändras radikalt; inte på ytan men sårbarheten och osäkerheten ökar och det får konsekvenser. Kanske får hen sömnproblem, presterar sämre på jobbet och utsätts därmed för stress som riskerar leda till sjukdom. Den som inte har några pengar på banken tvingas låna, kanske till ockerränta; det beror på hur snabbt pengarna måste fram och hur desperat hen är. I utgångsläget såg allt på ytan ut att vara jämlikt, men en plötslig händelse kan i ett slag blottlägga skillnaderna. Drar man sedan ut konsekvenserna över tid är det lätt att se hur ojämlikhet har en tendens att accelerera. I den politiska retoriken idag låter det från högerhåll som om alla som är rika har blivit det av eget hårt och mödosamt arbete och att alla som är framgångsrika är det uteslutande av egen kraft. Det låter vidare som att alla fattiga, sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. Trots att vi vet att så inte är fallet väljer många att först välja ideologi, och sedan leta exempel som ger stöd åt åsikten och konstruera en logisk förklaring som rättfärdigar ståndpunkten.
Ingen väljer att bli sjuk och alla rika är det inte på grund av eget hårt arbete. En egenskap förenar dock mänskligheten, och det är känslan för och behovet av rättvisa. Den romerska rätten, som ersatte naturrätten (där klanen hävdade traditionella sedvänjor och löste tvister med våld, tror jag det handlade om), brukar sägas vara ett av mänsklighetens mest värdefulla immateriella världsarv och en förutsättning för ett modernt samhälle. Politiker som står både till höger och till vänster i politiken talar om rättvisa, men det finns ingen universell standard att mäta sina argument mot. Lagen har som mål att skipa rättvisa, men det fungerar sällan så i praktiken; ofta får man nöja sig med ett avslut. Fast målet är ändå att upprätthålla rättvisa samt att alla ska vara lika inför lagen. Högern menar att det är rättvist att individen själv får förvalta sitt pund och ta ansvar för sin egen lycka och trygghet, att det blir bäst för alla om politikerna sänker skatten och lägger sig i, som man säger (vilket är en värdering, inte ett objektivt påstående), så lite som möjligt. Vänstern tolkar rättvisa som att alla verkligen ska få samma chans och menar att det är statens (det vill säga våra demokratiskt valda politiker, i enlighet med gällande lagar) uppgift att utjämna uppkomna skillnader.
Om samhällsdebatten handlade om olika sätt att se på rättvisa istället för vem som är mest oresonlig mot människor som inte är födda i Sverige, hade andra frågor lyfts fram i ljuset och andra lösningar hade framstått som lämpliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar