Etik kan sägas vara en systematisk reflektion över mänskliga värderingar, handlingar och motiv. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Etik är inte en bestämd uppsättning regler, inte något givet. Det är avgörande att man förstår det, och när man väl gör det gifter sig den etiska kompetensen med det vetenskapliga tänkandet och man tar ett steg uppåt i sin intellektuella utveckling. Att vara etisk är att ha en sammanhållen idé om sig själv och om livet och samhället. Sammanhållen är nyckelordet, att tankarna och åsikterna man ger uttryck för, liksom handlingarna man utför, hänger ihop. Att vara för allt som är bra och mot allt som är dåligt är så långt från ett etiskt förhållningssätt som det går att komma. Och att hålla sig med dubbel moral är också förkastligt, för om det anses okej förlorar samhället sin förmåga att härbärgera mångfald och oliktänkande och då kollapsar öppenheten, yttrandefriheten och grunden för demokratin raseras. Ett etiskt förhållningssätt är antifundamentalistiskt, för dess utgångspunkt är öppenheten för förändring och nytänkande, i ljuset av ny information eller i mötet med andra människor som ger perspektiv på det man håller för sant och anser vara klokt. Det finns alltså ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Kan man bara anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt och så länge det man säger hänger ihop med det man vet och håller för sant är man moralisk. Ett etiskt förhållningssätt handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är klokt och fungerar, vilket även utmärker vetenskapligt tänkande.
Bildning och etik hänger ihop och fungerar på samma sätt, det handlar mer om förhållningssätt än om tydliga definitioner. Där kunskapen utarmas tenderar även moralen att lösas upp. Det ena påverkar det andra. Utan förmågan att hantera komplexitet försvagas etiken. Och i avsaknad av förståelse för detta liksom för människan och det unikt mänskliga kan forskningsetiken aldrig bli etisk. Trots det håller det på att växa fram en syn på etik som något som går att reglera och kontrollera på förhand, vilket är problematiskt. System har nämligen en tendens att växa. När det väl skapats ger det ena det andra och det som kan regleras vill man så klart reglera. Och reglera gör man för att i möjligaste mån försöka skapa överblick och trygghet och för att minimera osäkerheten som den mänskliga faktorn utgör i alla system. Ju mer omfattande systemet blir desto mindre utrymme för tolkning finns. Fast verkligheten som ska pressas in i det rigida systemet anpassar sig sällan. Verkligheten bjuder motstånd, annars vore den inte verklig och levande. Det är en paradox detta att människor bygger system för att skydda sig själva mot sina inneboende mänskliga egenskaper, som i jämförelse med ett prefekt system alltid framstår som undermåliga. I all välmening minskas människans frihet och inflytande i ena änden av systemet för att tillgodose mänskliga behov av trygghet i den andra. Vi riskerar därför få ett system som ger oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Och vi får det till priset av att människor riskerar att börja misstro varandra. När allt fler litar mer på systemet än på det som händer i mötet mellan människor finns snart ingen som tar eget ansvar. Alla följer regler och litar till att det allomfattande systemet garanterar att utfallet blir det önskade. Är det då ett samhälle vi lever i? Och är det forskning man ägnar sig åt? Och vad ska man med kompetensen att tänka vetenskapligt där? Jag har inga svar på dessa frågor, men genom att ställa dem och reflektera över möjliga svar utvecklas såväl den etiska kompetensen som förmågan till vetenskapligt tänkande.
Etiken är skapad av människor, för människor och den ser ut som den gör just för att människor är oförutsägbara och inte fungerar som maskiner. I ett allt mer kontrollerat samhälle kommer den mellanmänskliga tilliten att betraktas som ett problem istället för en förutsättning för forskning och samhällsbyggande, vilket är olyckligt. Tendensen att flytta kunskap och ansvar från människor till system innebär att det mänskliga på sikt allt mer undertrycks. Utrymmet för kreativitet och nytänkande minskar också när kunskapsutvecklingen ska styras mot mål och när utrymmet för slump minimeras, eftersom alla avvikelser från planen ses som ett misslyckande. Begäret att kontrollera är mänskligt, men när människor ger efter för och anpassar sig till system som skapats för att eliminera riskerna som den unikt mänskliga oförutsägbarheten avhumaniseras samhället. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en förutsättning eller möjligen en utmaning för forskning och uppsatsskrivande. Ska forskningen verkligen kunna bli etisk ser jag den insikten, det perspektivskiftet som en absolut förutsättning.
Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga, och förstår man inte vad etik är och hur den fungerar i praktiken kan forskningsetiken mycket väl utvecklas i en människoförnekande riktning. Risken är dessutom att vi får ett system som fungerar i normalfallet, när alla gör vad man ska, det vill säga när systemet inte behövs, men som fallerar när det skulle träda in och rädda människorna från varandra och sin egen ofullkomlighet. Tron på och tilliten till perfekta system ser på pappret ut som ett sätt att värna det mänskliga, men om priset man får betala är att det mänskliga utplånas och förståelsen för vad det innebär att vara människa går förlorad blir systemet paradoxalt nog oetiskt. Det människan vill ha är som sagt inte alltid vad människan behöver. Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken? Även det är en öppen fråga.
Självklart behövs det regler, men reglerna (Helsingforsdeklarationen, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter och så vidare, som forskningsetiken bygger på) är idealiseringar och beskrivningar av hur det borde vara, i den bästa av världar. Verkligheten följer dock inga regler, den bara är och förändras i enlighet med sin egen inneboende dynamik. Dessutom säger människor ofta en sak och gör sedan något annat, och det händer tillräckligt ofta för att behovet av en praktiskt etik ska vara skriande. Det är inte bättre etiska regler som behövs och inte mer kontroller, utan en utvecklad och bättre spridd etisk kompetens. På samma sätt som normer kommer till uttryck existerar inte etiken som sådan i några dokument eller regelsamlingar. I efterhand kan man hänvisa till reglerna som både fungerar som riktningsgivare och utgångspunkt för bedömning av handlingar, men etiken kommer till uttryck i praktiken och den blir vad människor i vardagen gör den till genom att uttrycka den i kommunikativ handling. Vad jag försöker säga är att etik och moral i forskningssammanhang är en uppsättning principer, vilket kan illustreras med hjälp av ett resonemang om den amerikanske sociologen Robert Mertons fyra moraliska krav på vetenskapen (tankarna nedan är hämtade från Vetenskapsrådets skrift God forskningssed). Kraven brukar benämnas CUDOS (Communism, Universalism, Disinterestedness, Organized Scepticism) och även om principerna modifierats sedan de formulerades och dessutom ifrågasatts, fungerar de fortfarande som utgångspunkt för en diskussion om vad man som forskare och uppsatsskrivande student kan tänka på under arbetet med att utveckla sin etiska kompetens och vetenskapliga förmåga.
Kravet på communism (C) handlar om att både andra forskare och samhället i övrigt ska kunna ta del av forskningsresultaten. Kunskap ska spridas, inte låsas in eller kontrolleras. Vetenskapliga framsteg är aldrig soloprestationer utan ett resultat av samverkan mellan forskare och andra människor. Merton problematiserar och kritiserar alla tankar på ”intellektuell egendom”, och jag brukar säga till mina studenter att ingen äger resultaten av forskning. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den bygger alltid vidare på tankar tänkta tidigare. Som forskare står man på föregångarnas axlar och är del av en utvecklingsprocess. Kunskapande är ett kollektivt arbete. Inom akademin finns dock många ömma tår som lätt blir trampade på och massor av känsliga egon som vill bygga äreminnen över sig själva och sin egen förträfflighet. Därför är communism (som inte ska förväxlas med politik) en viktig princip. Börjar man göra undantag och försöker kontrollera eller låsa in vetandet förstör man det som byggts upp av tidigare generationer av forskare. Kunskap är mänsklighetens kollektiva egendom.
Kravet på universalism (U) innebär att resultatet av alla vetenskapliga arbeten bara ska bedömas utifrån vetenskapliga kriterier. Forskarens ursprung, kön, sexuell läggning eller kändisfaktor får inte spela roll i bedömningen. Vetenskap handlar om hederlighet, vilket är en värdefull princip, viktig att vårda. Öppenhet och transparens och kunskapen i centrum. Alla måste vara med och bevaka att denna etiska princip följs, och skammen som drabbar den som brister i detta är stor. Jag brukar säga till mina studenter att forskning är som magi, men likväl motsatsen till trolleri. Inom forskningen kör alla nämligen med öppna kort. Och man litar på varandra, annars blir det svårt att forska och alla drabbas. Akademin och kunskapsutvecklingen bygger på öppenhet och kunskapen står i centrum.
Disinterestedness (D) handlar om att forskaren inte ska ha några andra motiv för forskningen än önskan att bidra med nya kunskaper. I teorin är det en vällovlig princip men i praktiken i dagens akademiska värld är den svår att leva upp till. Förståelsen för nyttan med grundforskning minskar när tillämpad forskning (särskilt i samarbete med företag) blir allt vanligare. Pengarnas växande betydelse i akademin är ett hot mot samtliga principer som Merton ställde upp, i en helt annan tid. Idag blir det allt viktigare var man publicerar sig och lockelsen att publicera sina resultat i en högt rankad tidskrift riskerar att påverka innehållet. Där finns ofta inte tillräcklig med plats för komplexa tankar, men man väljer ändå att försöka publicera sig där eftersom det ger mer prestige. Då har man inte kunskapen i centrum, utan fokuserar på ekonomiska intressen eller sin egen karriär, vilket strider mot principen om disinterestedness. Som student behöver man dock inte ta någon sådan hänsyn, så i uppsatsen detta etiska krav fortfarande aktuellt.
Mertons fjärde krav, organized scepticism (OS) betonar både att forskaren hela tiden måste granska alla tänkbara aspekter av forskningen kritiskt, och att forskaren aldrig ska uttala sig innan hen förvissat sig om att det finns gedigen grund för påståendet eller utlåtandet. Dagens allt tydligare krav på genomströmning och produktionstänkande i akademin är ett hot mot denna princip, men vill man skriva en riktigt bra uppsats är detta krav en uppmaning man behöver ta på största allvar.
Etiken är som sagt ingen tvingande lag utan en uppsättning råd och principer som ständig förändras tillsammans med samhället och dess normer. Det går aldrig att slå sig till ro med vad man vet. Idealet är en sak, och vardagen en annan. Hela tiden stöter man som forskare på situationer där det inte är självklart vad man ska, kan eller får göra men som man på egen hand måste lösa på något sätt. Utan en etisk kompass att orientera sig med i den förrädiska terräng som verkligheten utgör hamnar man fel även om man följer alla regler till punkt och pricka. Det kanske uppfattas som slöseri med tid att sträva efter bildning eller gå på djupet med frågan om etik och moral, men jag kan lova att det är värt tiden och mödan eftersom det leder till att man utvecklas som tänkare och förbättrar sina chanser att skriva en riktigt bra uppsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar