Just nu arbetar jag intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till min bok om mellanrummen, därför publicerar jag det som nu utgör bokens förord. Det kan komma att ändras, men fångar ändå känslan jag vill skapa.
Innan tankarna om kultur och kunskap presenteras mer ingående vill jag säga några ord om mig själv och den krokiga väg som tagit mig hit. Det är inte så man brukar göra i vetenskapliga texter, men det betyder inte att det är fel att göra det. Om det är något jag lärt mig under åren i den akademiska världen är det att forskare både präglas av och präglar ämnet man forskar om. Det spelar roll vem som forskar och skriver och jag värjer mig från alla försök att ge sken av något annat. Inom etnologin, som är det ämne jag disputerat i, brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar 15 forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar. Forskning är i högsta grad personligt och det vore ovetenskapligt att bortse från eller underkommunicera detta faktum.
Att just jag skulle skriva denna bok eller en bok som denna höll jag länge för osannolikt. Att det tagit så lång tid att bli färdig, närmare tio år, beror delvis på att jag tvingats kämpa med mitt akademiska självförtroende. På grund av en kombination av osäkerhet, dyslexi och vad som idag troligen skulle diagnostiseras som ADHD, misslyckades jag nämligen kapitalt i grundskolan. Problemen i skolan handlade inte om lärandet eller bristande kunskapsintresse utan att om att jag hade svårt att hålla mig inom de angivna ramarna. Lärarna uppfattade mig som en dagdrömmare, men faktum är att jag aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade uppmärksamt men kunde inte låta bli att associera till sådant som sagts på andra föreläsningar och fann ständigt nya kopplingar mellan ämnena. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Proven såg jag ingen mening med och pluggade därför aldrig inför dem, men jag var ofta bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var inte avgränsat till skolan, jag utvecklade förståelse för tillvaron genom att läsa tidningar, lyssna på radio, se på TV och lyssna på olika människor. Det är omöjligt att säga vad som var hönan och ägget, men jag kände mig annorlunda och utsattes för mobbing på högstadiet, vilket gjorde att jag utvecklade sensibilitet för stämningar och andra människors uppfattningar. Eftersom jag inte förstod varför jag mobbades funderade jag ständigt på vem jag var, vilka som gav sig på mig och varför. Under åren i grundskolan lärde jag mig följaktligen massor och utvecklade dessutom en kritisk, analytisk förmåga, men systemet betraktade mig som ett misslyckande. Trots alla problem och umbäranden i skolan är jag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Idag tar skolan ett mycket större ansvar för eleverna och deras resultat. För mig hade det varit förödande att uppmärksammas på det sättet. Förutsättningen för mitt lärande och förståelsen för världen och tillvaron som jag utvecklade var att fick vara i fred i min känsla av utanförskap och att jag kunde gå min egen väg.
Betygen på högstadiet räckte bara till en tvåårig yrkesförberedande linje och efter några år i en bagerivärld jag aldrig riktigt fann mig till rätta tog i började jag, efter två år på KomVux, studera vid Göteborgs universitet hösten 1991. Under åren som student läste jag en rad olika fristående kurser och slapp därmed följa en på förhand och av andra utstakad väg. På universitetet och i den relativa friheten jag hade som student på 90-talet fick jakten efter insikt och förståelse en riktning och mitt liv fick en mening. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att detta något både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra. Överallt öppnade sig nya världar av ny kunskap och fördjupad insikt. Efter sex år på grundnivå kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag i etnologi vid Umeå universitet, på en avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. När jag väl fann min väg och först lärde känna mig själv som människa, sedan som kunskapssubjekt insåg jag att problemen jag brottats med under grundskoleåren närmast varit en förutsättning för att jag skulle hamna där jag är idag.
På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men alla böcker och kurser jag läst, alla studier jag genomfört och texter jag skrivit, rör på ett eller annat sätt förutsättningar för förändring. Jag blev docent på en studie om alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter har jag arbetat i olika projekt som bland annat har handlat om hållbar turism och kunskapsutveckling i samverkan (mellanarbetslivet och akademin). Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt och det är först i efterhand jag inser att det är vad jag forskat om hela tiden. Kultur uppstår mellan människor och i olika typer av möten; därför går den bara att studera indirekt, genom att skaffa sig perspektiv och utveckla kunskaper inom andra områden. Arbetet på den här boken inleddes 2012 och dess tillkomsthistoria är lika vindlande som resten av min bildningsresa. Tankarna om mellanrummen har utvecklats organiskt och arbetet resulterade i tre skisser som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln för böckerna som alla på olika sättindirekt handlar om kultur, kunskap och (förutsättningar för) förändring. Den här boken hade aldrig kunnat skrivas om jag inte tagit omvägen via de där skisserna. Författande är en skapande verksamhet, en konstart och kunskapen förändras när resultatet publiceras. Jag tänker inte på samma sätt om kultur idag som när jag påbörjade studierna i etnologi eller när arbetet med det här projektet inleddes, och tankarna jag har nu kommer att förändras framöver i takt med att jag och mina kunskaper utvecklas och världen förändras.
Både sändaren och mottagarna av kunskap sätter oundvikligen sin prägel på insikterna som tas upp, används och förmedlas vidare. Det spelar med andra ord roll, både vem som skriver och vem som läser. Därför uppehåller jag mig vid vem jag är och vad jag gjort och ska även säga något om hur jag fungerar. Det är svårt att beskriva men har du någon gång sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad, och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, då vet du ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. Jag kan superfokusera, men aldrig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Det tar på krafterna att fokusera och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt. Om koncentrationen störs är det svårt att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Poängen är att jag har vant mig vid och accepterar detta som förutsättningar för mitt arbete som forskare. Och med åren har jag insett att det faktiskt också kan vara en fördel. Kreativiteten som jag på grund av dyslexin och svårigheten att stava tvingats utveckla kan vara ett fantastiskt redskap. Men den är lika ofta en förbannelse eftersom den följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya ställen. Kreativiteten är min kropps sätt att fly från instängdhet, en överlevnadsstrategi. Detta har jag kommit till insikt om först på senare år, när jag med utgångspunkt i kunskap och erfarenhet reflekterat över mitt livs historia. När jag försökt förstå varför jag misslyckandes i grundskolan, varför jag kände leda i det arbetsliv jag kastades ut i efter gymnasiet och vad känslan av instängdhet står för. Kreativiteten blir ett problem för mig och många andra eftersom samhället håller sig med en dubbel moral. Rätt kreativitet, det vill säga en kontrollerad, målstyrd och kvalitetssäkrad kreativitet som håller sig inom uppsatta ramar och leder till användbara resultat är omfamnad och hyllas. Verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, fördöms dock eftersom den inte anpassar sig efter normen. Å ena sidan ska man tänka utanför boxen och vara härligt kreativ, å andra sidan ska man följa planen och anpassa sig efter rådande kulturella normer. Problemet är att det först i efterhand går att veta om resultatet av den kreativa processen är användbart eller värdelöst. Inställningen bygger på okunskap och bristande förståelse för hur människor faktiskt fungerar.
Jag är en varm anhängare av den intellektuella rörelse som går under namnet neurodiversitet och som omfamnar mångfald och främjar samverkan mellan olika personligheter. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens samlade perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att anpassa sig till en allt smalare norm, skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därmed kunna integreras i arbetet med utvecklingen av kunskap. Olika forskare har inte bara olika kunskaper och erfarenheter, de har även olika personligheter. Allt det där sammantaget borde vara en tillgång. Tillsammans når man alltid längre än var och en på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av arbetet blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på varken forskarkompetens eller kunskap idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Och det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras allt fler verksamheter. Konkurrens antas driva kvalitet och den som vinner kampen om medel och kan uppvisa flest artiklar och citeringar antas veta bättre, vilket det inte finns några garantier för. Forskningen har dessutom på senare tid strömlinjeformats allt mer. Bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagen på allvar, upphöjd till expert och därmed erhålla makt över kunskapen som sprids i samhället. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av kunskap betraktas som ett problematiskt brus som måste reduceras.
För att ta in kunskap behöver man stanna upp och tänka efter samt ta sig tid att lyssna, inte bara på andra människor utan även på livet och världen. En förutsättning för detta är att intresset för mellanrummen ökar och bildningen tas till heder igen. Kulturen ger oss alla både inspiration att bli den vi vill och begränsar våra möjligheter. Genom livet har jag på en lång rad olika sätt kommit till insikt om att det mellanmänskliga kommer först och är viktigast. Människa blir man tillsammans och vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet; vi är del av en mångfald. Tillsammans skapar vi kulturen som vi sedan antingen älskar eller hatar, och som antingen är hållbar eller ohållbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar