Människans vilja att veta är stark och behovet av trygghet är stor, så det är inte konstigt att strävan efter kontroll är så utbredd. Problemet är att verktygen för att nå kontroll idag utvecklats och metoderna förfinats; så till den milda grad att förmågan att förundras håller på att gå förlorad. Blir det inte som man trodde eller önskade, om planen inte följs och målen inte nås, betraktas det automatiskt som ett misslyckande, trots att vi vet att de största upptäckterna och innovationerna inte arbetades fram i enlighet med en plan. Om livet går ut på att jaga lycka genom att sträva efter på förhand uppgjorda mål och tillvaron handlar om att undvika besvikelse, kommer en allt större del av existensen att bestå av transportsträckor och väntan på nästa måluppfyllelse. Kontrollbehovet leder till förmågan att förundras riskerar att gå förlorad.
Vardagen är fylld av magi om man bara lär sig se, förstå och uppskatta dessa inslag i tillvaron. Överraskningar och avvikelser från planen kan vara problematiska och skrämmande, men det oväntade kan också vara början på något nytt och berikande. Gör man sig av med det ena förlorar man oundvikligen det andra. Serendipitet är en egenskap som handlar om att lära sig hantera överraskningar och finna nya vägar fram, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga om förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas för att gagna mänskligheten och berika tillvaron, men när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanning utarmas fantasin som är en förutsättning för att upptäcka att världen består av mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Frön till innovationer och möjligheter finns överallt men oavsett hur stark viljan att veta och begäret efter kontroll är kan ingen på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur.
Mycket talar för att förmågan att förundras gick förlorad i samband med att humaniora och bildning började betraktas som slöseri med tid eller onödiga kostnader, den offrades alltså på effektivitetens, säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Där övertygelsen om att kvalitet kan säkras är stark, där rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver, förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller. Drömmar är en lika verklig och viktig del av livet som alla fakta och all evidens. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Realisten förstår inte frågan, hen utgår från att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras och finner glädje i upptäckandet ser potentiella investeringsmöjligheter. Problemet är att realisterna vill veta hur det är egentligen och därför inte intresserar sig för det som skulle kunna bli. Realisten har inte fel, poängen är att det har inte drömmaren heller. Båda har rätt och det är i mötet mellan kompetenserna som kunskap uppstår och när det råder balans mellan egenskaperna blir samhället levande och kan utvecklas.
Evidens är viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Livet är fyllt av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Om kunskapen inte är lika levande som det den handlar om förlorar den sin mening. En tillvaro tömd på mening är tom, iskall och död. Visst kan det vara kittlande att avslöja ett mind blowing trolleritrick men känslan är snabbt övergående och lämnar en tomhet efter sig. Vissa saker ska helt enkelt inte avslöjas, för det går inte att sjunka tillbaka i okunskap sedan när man väl fått sin nyfikenhet stillad. Vi människor är meningssökande varelser, den egenskapen är inprogrammerad i vårt DNA, men det är sökandet som gör livet värt att leva. Det är vägen som är målet, och så vidare. Karin Boye är inte ensam om att ha insett det. Lyriken och konsten är fylld insikter och klokhet som bara kan nås indirekt, genom att inte förklaras.
”Tanken är fin, men den är inte realistisk”, får jag höra ibland. Fast hur bevisar man vad som inte fungerar? Avsaknaden av bevis är som sagt inte bevis på avsaknad, den insikten är en av vetenskapens grundbultar, ändå är det påfallande ofta forskare som utan att undersöka saken närmare säger sig veta vad som är dunkelt tänkt och vad som inte fungerar. Tyvärr håller vetenskap på att bli en formaliserad och regelföljande verksamhet när jakten på effektivitet leder till att unika kunskaper och personliga kompetenser flyttas från forskare till system, vilket gör att det finns allt mindre utrymme för kreativitet och skapande inom forskningen. Vet man inte vad man ska komma fram till blir det svårt att vinna medel i den benhårda konkurrensen om vems ansökan som är bäst. Kraven på prestation blir allt hårdare och pressen som många i akademin känner av riskerar att ta död på friheten och nyfikenheten som krävs för att skapa ny kunskap. Allt fler forskare producerar allt mer av samma och att allt fler gräver dessutom ner sig allt djupare i allt smalare hål, vilket går ut över överblicken och förståelsen för helheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar