Lika som bär: Hö-hö-högern och Mao

Kunskapssamhället vittrar allt snabbare sönder, det löses upp inifrån som en konsekvens av en lång rad politiska och sociala beslut. Föräldrarna premierar valfrihet och anser det viktigare att försvara rätten att välja bort skolor där det finns barn som man inte vill att ens egna ska beblandas med. Och politikerna sätter företagens vinstintresse före kunskapen, vilket gjort att vi fått en beklaglig betygsinflation som föröder högskolans möjligheter att främja lärande och försvara kunskapen. Problemet är att kunskapen bara kan försvaras av människor som förstår vad vetenskap är och hur forskning fungerar, och som respekterar de akademiska värden som kan betraktas som ett ovärderligt kulturarv.

Vi lever allt tydligare i ett åsiktssamhälle. Olof Palme sa att politik är att vilja, och det stämmer; men devisen fungerar ENDAST där och när kunskapen också respekteras. Idag har hö-hö-högern upphöjt ideologin till sanning, vilket gör att man agerar precis som Stalin. Fast detta bryr man sig inte om eftersom man har bestämt sig för att kunskapen om historien inte gäller; bara den kunskap som bekräftar det man redan "vet" accepteras som sanning. Forskare som kommer fram till saker som går på tvärs mot partilinjen anklagas för att vara vänster och journalister som ställer kritiska frågor utsätts för hot av hatsvansen som agerar tankepolis. 

Byt ut Mao, Stora språnget och kulturrevolutionen med dagens högerpopulister, deras önsketänkande om att man kan få mer genom att investera mindre och försöken att indoktrinera befolkningen att tänka rätt genom att sprida alternativa fakta via sociala nätverk. Likheterna nedan är skrämmande, men okunskapen om dem bland folkets bred lager är ännu värre. 

Den stora proletära kulturrevolutionen 1966-76 igångsattes av Mao Zedong då han förlorat en hel del av sitt inflytande på grund av misslyckandet med kampanjen Stora språnget framåt (se Historien > Stora språnget). Andra ledare, såsom Kinas president, Liu Shaoqi, och kommunistpartiets generalsekreterare, Deng Xiaoping, var på väg att ta över. De var mer praktiska än ideologiska i jämförelse med Mao och såg mer till resultatet. Som Deng Xiaoping sa ”Det spelar ingen roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss”.  

Kulturrevolutionen var en maktkamp men också ett uttryck för Maos inställning att en socialistisk revolution inte bara måste förändra ägarförhållandena utan också folks tänkande. Därför sågs kulturrevolutionen som ett sätt att ”skola massorna” och samtidigt rensa ut opålitliga personer ur partiet och statsapparaten. Opålitliga var alla som misstänktes för att hysa gamla borgerliga värderingar eller visade tendenser att kompromissa med de renläriga marxist-leninistiska doktrinerna, så som hänt i Sovjetunionen efter Stalins död.  

Det var inte fråga om en utbildningskampanj för att människor skulle lära sig att tänka själva utan en indoktrinering i det rätta sättet att tänka, det vill säga i Mao Zedongs sätt. I augusti 1966 deklarerade till exempel kommunistpartiets centralkommitté att man skulle använda sig av ”väggtidningar med stora skrivtecken” för att massorna skulle få klarhet i de korrekta åsikterna och kritisera de felaktiga. 

Stalinismen ledde till miljontals människors död, liksom Maos politik. Båda var lika kunskapsförnekande som dagens hö-hö-höger. Det är inte ideologin som är problemet utan bristen på lyhördhet för dess konsekvenser och avsaknaden av respekt för kunskapen. Problemet är att dumheten och arrogansen övertrumfar kunskapen och visheten alla dagar i veckan. Ett samhälle som bygger mer på ideologi än på kunskap kommer förr eller senare att gå under. En sådan utveckling slutar alltid, förr eller senare i katastrof eftersom den som inte valt att ignorera kunskapen saknar verktyg att förstå verkligheten, som förr eller senare ALLTD kommer ikapp och övertrumfar även ideologerna. Ju hårdare de håller fast vid sin politiska övertygelse desto större blir katastrofen. Det är ingen åsikt, det är så verkligheten fungerar och först när våra folkvalda ledare accepterar det kan vi börja hoppas på en vändning.