Hur får vi ett fungerande samhälle?

Retoriken idag går ut på att vårt samhälle står inför en nära förestående kollaps, och att det är invandraras fel. Lösningen på problemet (så som det definieras av de mest indignerade debattörerna) sägs vara att stänga våra gränser och införa hårdare straff, men den typen av åtgärder och det sättet att tänka leder inte till att några problem löses; istället får vi nya och kanske till och med värre problem.

Ett fungerande samhälle kan bara växa fram mellan människor som interagerar med varandra i vardagen. Bygger man murar och gör skillnad på vi och dom förhindras detta och problemen förvärras oundvikligen. Håller man då fast vid övertygelsen om att det är invandrarna som är problemet finns en allvarlig risk att motsättningarna eskalerar eftersom samhällsutvecklingen fastnar i en ond spiral.

Det finns inga enkla lösningar! Först när den insikten bildar utgångspunkt för det fortsatta resonemangen om hur vi tillsammans ska kunna komma till rätta med problemen kan vi börja hoppas. Det går att dra paralleller till mångas önskan om att stadskärnorna ska vara levande. Där finns också en stark önskan, men det spelar ingen roll hur mycket man vill att det ska bli på ett speciellt sätt; handlar man inte lokalt utan jagar låga priser på nätet eller i köpstäderna utanför centrum, kommer stadskärnorna oundvikligen att utarmas. Det går inte att både få lägsta möjliga pris och ett levande samhälle. Konsulterna som lever på att sälja idéer och enkla lösningar får säga vad de vill men vi får överallt och i alla sammanhang vad vi betalar för.

Ett olyckligt och vanligt missförstånd är att en stark och stabil stat är samma sak som en totalitär stat, vilket används som argument för att sänka skatten. På samma sätt som stadskärnorna utarmas när ekonomins flöden riktas mot andra platser leder minskade investeringar i samhället (i form av skatt) till att skolan, socialtjänsten, polisen och många andra verksamheter som kan arbeta förebyggande genom att fånga upp individer som är på väg in i kriminalitet, får svårt att klara sina uppdrag.

Det borde vara enkelt att se sambanden, men när man sitter fast i en retorik som talar mer till känslorna än till förnuftet och den kunskap som faktiskt finns kan man till och med få för sig att Jimmie Åkesson är lämplig som justitieminister trots att han företräder ett part som procentuellt sett har lika många kriminella företrädare som gruppen invandrare. Först när man öppnar ögonen och verkligen engagerar sig i samhällsutvecklingen samt värnar det gemensamma kan arbetet med att skapa ett fungerande samhälle påbörjas, och bara om alla är inbjudna och välkomna att delta kan man hoppas på en varaktig vändning.