Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen, vilket gör det angeläget att reflektera över alternativ till det sättet att mötas och utveckla kunskaper. Samtalet kanske inte fungerar som alternativ till debatten i alla lägen, men det borde övervägas oftare som ett komplement. Speciellt om det är samhällsfrågor eller kultur man vill undersöka. Samtalet är ett alternativt sätt att nå kunskap om världen och borde självklart ingå i den akademiska verktygslådan. Vad är syftet med högre utbildning, forskning och samhällsbyggnad? Är det att ge människor möjlighet att tjäna pengar, göra karriär och skaffa sig makt i första hand, eller är det att säkra samhällets långsiktiga överlevnad? Jag menar att det är det senare som utbildning och forskning handlar om. Jag skriver denna bok för att jag oroas över hur akademin utvecklas, över vad som premieras i samhället och hur synen på kunskap allt mer kommit att snävas in. Jag vill se mycket mer av bildningsfokus, inte bara i akademin utan i samhället som helhet. Kulturforskningen får allt svårare att utvecklas och dess röst i det offentliga riskerar allt mer att försvinna när kraven på effektivitet och direkt ekonomisk avkastning blir allt tydligare.
Höjdpunkten i den högre utbildningen, själva kronan på verket, är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Respondenten svarar på frågorna som ställs av opponenten och betygsnämndens beslut är enhälligt och definitivt. Disputation, brukar man säga, betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Disputationsakten utvecklas inte sällan en debatt istället för ett samtal. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling, istället för den text som föreligger och skall utsättas för granskning. Disputationen används vid sådana tillfällen mer för maktutövning än för utveckling av kunskap, för att tvinga respondenten erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten excellerar ibland i sitt ämne, med sina kunskaper och driver sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet, för att debattera. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. När disputationen utvecklar sig till ett lärt samtal är alla vinnare och även publiken lär sig något. Så borde det alltid vara, men är det tyvärr sällan.
Opponentens uppdrag skulle kunna omformuleras och tydligare inriktas mot att leda ett lärt samtal om olika aspekter av och ingångar till den text som betygsnämnden är satta att bedöma. Organisatoriskt är det inte opponentens uppgift att betygsätta innehållet, denne ska hjälpa betygsnämnden att bilda sig en uppfattning om arbetets förtjänster och svagheter och doktorsaspirantens vetenskapliga kvaliteter. Disputationer borde, logiskt sett vara mycket mer samtalsinriktade än de är. Eftersom uppdraget inte handlar om att bedöma borde genomgången av texten som ska belysas inte läggas upp som en anklagelseakt där respondenten tvingas in i försvarsställning, vilket låser tanken och stänger in kunskapen, bygger murar och hindar intellektuellt utbyte. Disputationer borde vara mer konstruktiva och samtalande samt handla mer om styrkorna och svagheterna. Fokus borde vara på innehållet. Disputationer skulle kunna ses som ett tillfälle för alla i salen att lära. Både respondenten, opponenten, handledarna och åhörarna kan lära sig något om det samtalas mer och stämningen i rummet blir inte lika laddad. Ett konstruktivt samtalsklimat öppnar upp tanken och främjar reflektion och utbyte.
Människan har en väl utvecklad förmåga till logiskt och abstrakt tänkande, men viktigare för hur det kulturella klimatet utvecklas, för sammanhanget där människor finns och verkar, för kontexten där levt liv utspelar sig, är affektioner och makt. Logiken kan på sin höjd fungera som murbruk mellan stenarna, men det som skapar och upprätthåller reglerna som får verkligt genomslag är affekter och makt. Tyvärr glöms detta väldigt ofta bort, särskilt i situationer där/när det inte är av nöden tvunget att medvetandegöra kunskapen. Plötsligt befinner man sig indragen i en debatt, och ibland vet ingen av parterna hur man hamnade där, men väl där måste all uppmärksamhet riktas mot försvaret av det som försvaras kan. Debatten styrs ytterst sällan av logik. Där är affekter långt viktigare. Betydelsefullt att erkänna att det faktiskt ofta blir så i akademin, att makt och känslor styr över logiken som ofta aktiveras först i efterhand för att förklara resultatet. Om man verkligen vill förstå hur man kan arbeta med förändring går det inte att förneka detta. Det behöver inte nödvändigtvis uppfattas som kritik, utan är mer ett konstaterande, en iakttagelse av konsekvenser av mellanmänsklig samverkan. Akademisk kultur styrs med andra ord lika mycket av slump som annan kultur, och den är lika mycket ett resultat av ömsesidig tillblivelse som resten av samhället. Akademin må vara byggd av elfenben, men den bebos av människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Om man verkligen vill förstå måste den kollektiva medvetenheten om slumpens roll öka.
Det blir sällan som man vill och önskar, oftare blir det som det blir, och så skapas konsensus och logiska förklaringar om det inträffades oundviklighet, i efterhand. För att hantera detta problem behövs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att uppmärksamma tendenser till kulturell drift i oönskad riktning. Makten behöver sällan omsorg och uppmuntran, den lever sitt eget liv och tenderar att växa när och där den får fäste. Makt föder makt, vilket inte är fallet med upplösande av maktordningar. Deleuze utgår i sitt tänkande generellt från att makt, kontroll och sammanhållande krafter inte behöver understödjas. Debatten (som är ett exempel på ett forum för kontroll och makt) är laddad med tillräckligt med agens och makt som det är. Om ingen gör ett aktivt val och uttryckligen organiserar kunskapsutbytet på annat sätt blir det debatt. Debatten är så att säga förvald i dagens akademi. Det är samtalandet som behöver stöd, uppmuntran och aktiv hjälp. Samtalet är ömtåligt och kräver kollektiv omsorg för att fungera. Så länge dessa sakernas tillstånd inte uppmärksammas och så länge inget görs för att förändra situationen kommer debattens defaultläge att vara ohotat. Vill vi ha och anser vi oss behöva annan kunskap än den naturvetenskapligt influerade. Söker vi kunskap om kultur, om det som är komplext och föränderligt, måste samtalet värnas mycket mer än idag. Om vi vill skapa ett balanserat kunskapsklimat där möjligheterna att lösa alla typer av problem optimerats räcker det inte med en väg, en metod, ett sätt att avgöra vad som bra och mindre bra kunskap. Den enda vägen leder alltid fel, i alla fall i en komplex värld som vår. Säkert finns det problem som löses bäst med hjälp av debatter, men kunskap om kultur och förståelse för förutsättningarna för förändring uppnås inte genom debatt. Samtalet är en väg som leder till en annan akademi, en mer samtalande akademisk miljö bättre lämpad för hållbar kunskapsproduktion. Samtalet bygger på en mer öppet sökande syn på både vetenskap och kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar