Några ofärdiga tankar om totalitarism

Detta är en skiss till en längre text som jag arbetar med, om totalitarism och dess framväxt och kännetecken.

En av de viktigaste poängerna med att läsa Deleuze och Guattari är deras analyser av tendenser till totalitarism och fascism som finns överallt, särskilt där man minst anar. De påminner oss alla om faran i att slå sig till ro med att en totalitär rörelse bekämpats och visar genom hela sin bok Tusen Platåer att fascismen finns under ytan överallt, även inom oss människor. 

Det är lätt att vara antifascist på en molär nivå utan att se vilken fascist man själv är – en fascist som man själv upprätthåller och underhåller, som man omhuldar med personliga och kollektiva molekyler. (Deleuze och Guattari 2015, 324)

För Deleuze och Guattari finns inga enkla distinktioner. Fascism handlar inte enbart om kontroll och perfektion, den lever på och hämtar näring från människors drömmar om renhet, men är i sig själv allt annat än ren. Fascismen talar om ett perfekt tusenårsrike, men är i själva verket bara ett löst sammanhållet knippe affektioner. Filosofin som Deleuze och Guattari skapade hjälper oss att se och förstå framväxten av fascism, där och när den slår rot. De pekar på att det handlar om aggregat av delar som läggs till delar och ger upphov till resonans som kan växa och blir en kraft, tillräckligt stark för att ta över. Det räcker därför inte att ta avstånd från fascistiska partier och organisationer, för att motverka den här typen rörelser krävs affirmativt arbete med att främja en annan utveckling. Reaktivt motstånd bygger på samma logik som det man reagerar mot och bidrar därför till att underblåsa totalitarismen. Det handlar inte en rörelse som kommer uppifrån eller utifrån, den växer inifrån, underifrån och i mellanrummen. Hitler tog inte makten, han kanaliserade och riktade krafter. Samma makt som fick massorna att marschera i takt och gå i krig fick Natzityskland att brytas upp inifrån några år senare. Det molära kan bli molekylärt och vice versa. Förstår man detta inser man hur viktigt det är att alltid vara på sin vakt, för fascismen finns överallt och kristalliseras till en rörelse när och där förutsättningarna är de ”rätta”. Inga system är stängda, de är alltid öppna och frön till fascismen finns överallt och måste ständigt bekämpas på olika sätt i olika sammanhang.

Det är viktigt att förstå skillnaderna mellan och att skilja på olika typer av totalitära rörelser menar Deleuze och Guattari.

Totalitarismen är konservativ par excellence. För fascismens del handlar det däremot om en krigsmaskin. När fascismen konstruerar en totalitär Stat sker inte detta genom att en Statlig armé tar makten, utan tvärtom genom att en krigsmaskin bemäktigar sig Staten. En bisarr formulering av Virilio sätter oss på rätt spår: den fascistiska Staten är betydligt mer suicidal än totalitär. Fascismen innehåller en realiserad nihilism. Till skillnad från den totalitära Stat som bemödar sig att täppa till alla möjliga flyktlinjer, konstrueras fascismen på en intensiv flyktlinje som den förvandlar till förstörelse- och upphävelselinjer. (Deleuze och Guattari 2015, 347)

Totalitära statsbildningar växer fram som en konsekvens av strävan efter kontroll. Fascismen är däremot ingen politisk rörelse utan kanaliserad och riktad strävan efter makt, som till sin natur är suicidal. Det är därför olyckligt att blanda samman dessa båda exempel på territorialisering. Den totalitära staten är en konsekvens av kontrollmekanismer som gått överstyr, medan fascismen består av levande innehåll. Totalitarismen är rationell, skulle man kunna säga och fascismen är känslostyrd. När fascismen väl nästlat sig in i kulturen och först fått fäste, sedan momentrum i mellanrummen, finns ingen väg ut, bara död och förintelse. 

Paul Virilios analys framstår som helt korrekt när han definierar fascismen inte genom den totalitära Staten, utan genom den suicidala Statens begrepp: det så kallade totala kriget framställs då inte som så mycket som ett Statens företag som företaget hos en krigsmaskin som approprierat Staten och får absoluta krigsflöden att passera genom den, krigsflöden som enbart har Statens självmord som sitt mål. (Deleuze och Guattari 2015, 348)

Deleuze och Guattari skriver om och varnar för hoten från båda, och deras varningar och analytiska verktyg är lika aktuella och användbara idag som när de skapades med nazismens konsekvenser i färskt minne. De är nu inte ensamma om att varna för dessa faror, en rad andra tänkare har också skrivit om och analyserat fascismens och totalitarismens rötter och kännetecken.