Det intellektuella arbetets särart

Jag är ingen akademikerbroiler, jag har över tio års erfarenhet av kroppsarbete. Under åtminstone hälften av åren i bageriet var jag övertygad om att det var mitt livsöde, att jag skulle arbeta med brödtillverkning tills jag gick i pension. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som krävdes för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Inte så att bageriarbetet var intelligensbefriat och jag föraktar absolut inte hantverksyrken, tvärtom! Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant. Det var en växande känsla av instängdhet som fick mig att börja vantrivas. Jag fick inte utlopp för min önskan att lära och utvecklas som TÄNKANDE människa. Jag kom helt enkelt till vägs ände i bageriet. När jag väl lärt mig yrket och efter att jag bytt arbetsgivare och provat på olika arbetsuppgifter var det som väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar och efter arbetet orkade jag varken läsa, skriva eller tänka. Jag satt helt enkelt fast och enda sättet för mig att börja leva igen var att säga upp mig, så det gjorde jag. Efter ett halvår var jag tillbaka igen, men då på deltid, parallellt med studierna, först på KomVux och sedan på högskolan. Det var först när jag fått anställning som doktorand som jag slutade arbeta i bageriet. Inte en chans att jag ångrar något av mina livsval; jag vet att möjligheterna var begränsade, både när jag valde att söka mig till bagerivärlden och när jag lämnade den. Jag är tacksam både för åren i bageriet, tiden som student och mitt nuvarande arbete.

Det vore förmätet att säga att jag var ämnad för att arbeta som lektor med undervisning och forskning men det är ett faktum att det kändes som att komma hem när jag väl växte in i rollen och på allvar vågade flytta in i känslan. Det satt långt inne och var aldrig, och är inte ens idag, någon självklarhet att jag skulle se som intellektuell, men det går inte att förneka att jag känner mig som fisken i vattnet på högskolan. Mestadels måste jag tyvärr tillägga, för mitt arbete och den akademiska världen håller på att förändras. Tyvärr blir yrket mindre och mindre intellektuellt; det liknar allt mer bageriet. Denna utveckling oroar mig och därför återkommer jag så ofta till ämnet. Fast om det bara handlade om min oro hade jag aldrig skrivit dessa bloggposter. Att jag kände leda i bageriet handlade endast om mig och mina känslor, men nu när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin eftersom vi byggt ett enormt komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga, inte bara i allt fler yrken utan även i vardagen och politiken. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och säkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan. Det är inte för min egen skull jag värnar det intellektuella arbetets särart och den unikt akademiska kompetensen att tänka och värdera tankar som ingen annan tänkt innan, det är för samhället som helhet och för livet på jorden jag engagerar mig.

Jag vill ha ett arbete som kräver min FULLA uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte AKADEMISKT längre. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna sig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och för mig förknippar jag den med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Ett akademiskt arbetets svårighetsgräns när man aldrig, intellektuella utmaningar är per definition alltid nya eftersom man arbetar med att flytta gränser för kunskapen. 

För mitt arbete som akademiker ska vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet med hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag VILL gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt.

Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag INTE jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Man är och måste vara på jobbet hela tiden. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det.

Problemet är att ekonomin spelar en allt större roll. Man vill inte köpa grisen i säcken, och trots att det så att säga ligger i sakens natur -- eftersom akademiker arbetar med problem som saknar lösning och som ingen vet om de ens går att lösa -- målstyrs och kvalitetssäkras arbetet allt mer, och när dessa system väl är på plats effektiviseras det för att sänka kostnaderna. Därför liknar mitt arbete allt mer bageriarbetet jag lämnade. Som sagt, om det bara handlade om mig, om det var jag som tröttnat på arbetet hade jag aldrig skrivit detta, men nu handlar det om ett yrke som angår alla, åtminstone indirekt. Utan kunskap och förståelse kan inte demokratin värnas och klimatförändringarna hanteras. Det går inte att få det ena utan det andra. När universiteten avakademiseras för att säkra verksamhetens ekonomiska mål och intellektuella arbeten förlorar sin särart förlorar dessa arbeten också sitt värde för samhället och blir ett meningslöst slöseri med pengar. Vissa anser att den enda rimliga slutsatsen därmed är att lägga ner högskolan, men det menar jag vore att släcka elden med bensin, för KUNSKAP kan man inte googla sig till. Enda sättet att garantera kunskapen och skapa förutsättningar för långsiktig hållbarhet är att låta akademiker vara akademiska och att värna intellektuella arbetens särart. 

Jag kan och vill arbeta med till synes omöjliga problem som kräver all min tid och min fulla uppmärksamhet, men för att jag ska kunna utföra den typen av arbetsuppgifter måste jag få arbeta i full frihet, under ansvar; jag måste känna mig litad på.