Dumheten segrar alltid, om inte kunskapen värnas

På ganska kort tid här har det offentliga samtalet förändrats radikalt, det har polariserats kraftigt och snart sagt allt delas in i antingen höger eller vänster, vilket gör det hart när omöjligt att föra ett civiliserat samtal. Alla påverkas av den här glidningen. Nyanserna i tillvaron slätas ut och allt blir antingen svart eller vitt. Händer det något i samhället avkrävs man en åsikt: Är det rätt eller fel? Som om livet och verkligheten gick att kontrollera och kategorisera så enkelt. Människan när en djupt känd längtan som gränsar till ett begär, efter ordning och redan samt överskådlighet. Och om detta begär inte tyglas av kunskap och beprövad erfarenhet tar begäret över. Problemet är att kunskapen inte bara måste värnas aktivt av lärare och forskare, den måste framförallt respekteras av majoriteten för att kunna utgöra en motpol till dumheten som begäret efter kontroll av det okontrollerbara leder till. Det som har hänt här och som eldat på den kulturella förändringen är att allt fler allt tydligare prioriterat annat än kunskap. Och det skrämmande är att dumheten alltid segrar i ett sådant sammanhang.

Problemet är att kunskap tar lång tid att bygga upp samtidigt som den kan överges på ett ögonblick. Kunskapen i sig är aldrig entydig, den är komplex och många gånger vag och motstridig, till sin natur. Förstår man inte det blir det svårt för att inte säga omöjligt att respektera den. Därför vittrar grunden för kunskapssamhället sönder snabbt när skolan förvandlas dels till en fråga om valfrihet, dels till en ekonomisk verksamhet som förväntas producera ett standardiserat och kvalitetssäkrat resultat så effektivt som möjligt. Förvandlingen av skolan och utbildningssystemet är det kanske tydligaste tecknet på att dumheten idag har makten över samhällsutvecklingen. Och när skolan inte främjar lärande och saknar förutsättningar att skapa förståelse och respekt för KUNSKAPEN sprider sig dumheten som en löpeld och tvingar även kloka och kunniga människor att anpassa sig och vetandet.

Idag tävlar politikerna på högerkanten om vem som är dummats, det vill säga vem som är bäst på att ge folket vad folket vill ha. Regeringen vars uppgift (i alla fall så länge vi lever i en demokrati) är att stifta lagar och fördela skattemedlen anklagas av den indignerade oppositionen för alla problem i samhället, även för problem som har orsakats av den politik som högern förde under Alliansen, och kan man inte skylla på regeringen anklagar man invandrarna. För den som tar sig till att skaffa sig perspektiv på saker och ting, vilket man måste om man väljer kunskapens väg, istället för dumhetens och minsta motståndets lag, blir det tydligt hur högeroppositionens förslag styrs av dagshändelser och helt saknar linje och logik. För den som vill ha det som inte går att få framstår Ulf Kristersson säkert som den vuxne i rummet, men för den som minns vad han sagt och som faktiskt lyssnar på vad han säger blir det uppenbart att han inte drar sig för att ändra åsikt om det passar partiets syften. Och Jimmie "jag vet inte" Åkesson informerade okunskap uppfattas inte som ett problem. De vill ju ge oss det vi önskar: sänkt skatt och ett etniskt homogent Sverige. 

Den blåbruna röra som formerat sig respekterar cyniskt nog varken vårt lands konstitution eller samhällets långsiktiga hållbarhet och bryr sig föga om demokratin. Allt handlar om att till varje pris vinna så många poänger som möjligt och att få regeringen att framstå som oduglig. Och då spelar det ingen roll att våra folkvalda, trots ett hopplöst parlamentariskt läge just nu lotsar vårt land genom en pandemi vars långtgående konsekvenser trotsar fantasin och utgör en värre kris än andra världskriget. Istället för att arbeta tillsammans för att mildra konsekvenserna söker man med ljus och lykta efter saker att anklaga regeringen för och kräver sedan att få debattera frågan med ansvariga ministrar i TV. Eller också åker man och spelar golf istället. Och så länge kunskapen inte respekteras och vetenskapen betraktas som ett särintresse kommer populismen att framstå som tydliga och konsekventa. Regeringen MÅSTE ta hänsyn till samhällets och kulturens komplexitet medan oppositionen indignerat kan upprepa sina mantra: 1. För lite för sent. 2. Hårdare straff. 3. Sänkt skatt. 4. Allt är invandringens fel. Och det går hem. Väljarna står fortfarande och vacklar, men vinner Trump i valet i USA i november tror jag risken är stor att även vårt land löses upp i ett allas krig mot alla.

Jag gör vad jag kan, men att skriva böcker och värna kunskapen på sociala nätverk och i undervisningen på högskolan förändrar inte samhällsklimatet. Först när många TILLSAMMANS inser betydelsen av en fungerande demokratin och förstå hur viktigt det är att besluten som tas i riksdagen måste bygga på KUNSKAP, kan man börja skönja en strimma av hopp. Den insikten kan nämligen leda till att synen på skolan, den högre utbildningen och forskning förändras, vilket är en förutsättning för att bjuda dumheten motstånd. En sådan förändring tar tid och ingen kan ställas till svars om allt inte blir som man önskar, men sorry, det är så kultur fungerar och jag är bara en budbärare.