Jag oroar mig för universitetets framtid. Dumheten är en vapen och kunskapen ett verktyg, där är alla strider som utkämpas mellan givna på förhanden. Om det saknas förståelse för skillnaden kommer dumheten att vinna varje gång. Dumhet kan aldrig bekämpas där och när det saknas förståelse för kunskapen och dess karaktär. Det som oroar mig är att samhället rör sig med en oroväckande hög hastighet bort från den där förståelsen. Kraven på styrning och kontroll som blir allt tydligare, liksom ekonomiseringen och det allt tydligare fokuset på mätbarhet och prestation, är alla tecken på att makten över den akademiska världen inte längre ligger hos människor som förstår vad kunskap är och vad som krävs för att skapa kunskap.
Paradoxalt nog, men ändå helt i linje med dumheten, krävs det idag mer utbildning än någonsin, även för rutinartade arbeten, och allt fler går allt längre i skolan. Så som utbildning organiseras idag är det ett GIGANTISKT slöseri med skattemedel. Missförstå mig inte nu. Jag anser att det är vart varenda krona eftersom jag ser utbildning som en långsiktig investering; men med nuvarande syn på kunskap är kostnaden bara en utgift. Vad är poängen med att jag först skulle ägna sex år på grundutbildningen och sedan nästan lika många som doktorand, och därefter ytterligare runt fem år innan jag blev docent, när jag sedan bara förväntas följa en plan till punkt och pricka? Det är idioti och ger bara de som vill lägga ner universitetet, för att UNIVERSITETET blivit obsolet, vatten på sin kvarn. Med nuvarande kunskapssyn ÄR samhällets kostnader för högre utbildning slöseri!
Allt det där kan förändras i en handvändning om man låter akademiker vara och verka som akademiker och anammar en syn på ledarskap som bygger på tillit istället för kontroll och styrning. Tjänsten som lektor innehåller både undervisning och forskning, vilket är INTELLEKTUELLA uppgifter. Det som gör mig allt mer bedrövad för varje år som går och ju mer jag lär mig är att jag allt mer sällan kan och får möjlighet att inom ramen för min anställning som lektor prestera på min absoluta intellektuella topp. Arbetet som lektor blir allt mer en rutinuppgift och det är inte jag som låter det gå slentrian i arbetet, det är arbetsledningen som tvingar fram det; det anses idag till och med vara ett tecken på kvalitet?!
Jag tycker om att tänka i bilder och anser att arbetet som lektor går att jämföra med prestationerna som utförs av elitidrottsutövare. För att det akademiska arbetet ska kunna hålla hög akademisk klass måste vi som arbetar med undervisning och forskning få samma förutsättningar som idrottare, och samma förståelse för komplexiteten i uppdraget. Utan tillit till oss, vår kapacitet och hängivenhet för uppdraget, går det inte. Var och en av oss är unika och så måste det få vara. Topprestationer går ALDRIG att kvalitetssäkra eller målstyra. Vi som arbetar med undervisning och forskning på högskolan skulle kunna ses som spelarna i landslaget, och ledningen för högskolan kan liknas vid förbundskaptenen, vars uppgift är att skapa förutsättning för spelarnas förutsättningar att prestera på topp när det är dags för match.
Det finns ingen som helst anledning att nöja sig med mindre, tänker jag. Om vårt samhälle ska kunna bli ett KUNSKAPSSAMHÄLLE måste alla bidra. Det behöver inte kosta mer än idag, det är nog faktiskt så att kostnaderna kan sänkas betydligt om allt som inte främjar lärande och kunskapsutveckling rensas bort från organsationen. Dessutom kan mycket mer ansvar och administrativa uppgifter läggas på studenterna, som faktiskt får utbilda sig gratis på högskolan; det skulle bara vara nyttigt för dem och dessutom främjas kvaliteten i lärandet.
Utan någon jämförelse i övrigt tycker jag det är intressant att ställa (förutsättningarna som jag har att utföra) mitt arbete mot Björn Borg när han förberedde sig, kvalificerade sig till och sedan spelade och vann finalen i Wimbledon mot McEnroe. Genom åren har jag nog lagt ner ungefär lika många timmar på träning som Borg, och den mentala uppladdningen innan ett anförande på en konferens eller en offentlig föreläsning är i princip den samma. Ska jag kunna prestera på min intellektuella topp, vilket jag vill och anser att man både kan och ska kräva av alla akademiker, måste jag få vara fri att både förbereda mig på mitt eget sätt och sedan ansvara helt och hållet själv för utförandet. Det krävs av mig att jag kan och får vara totalt fokuserad på utförandet, åhörarna och resultatet. Allt som tar fokus från uppgiften påverkar kvaliteten negativt. Att tvingas hålla reda på en massa olika saker och datum, både före och efter kurserna ges, går ut över undervisningens akademiska kvaliteter och gör det omöjligt för oss lärare att prestera på vår intellektuella topp. Och den typen av inslag i arbetet blir fler och fler för varje år samtidigt som tiden som finns att utföra respektive uppgift krymper när arbetet ska "effektiviseras". Än så länge klarar jag att hålla en kvalitet i mitt arbete som jag kan acceptera, men det går bara för att jag har rutin och kunskap; men för varje ny generation lärare som går in i yrket sjunker kvaliteten och när min generation går i pension finns allt färre som minns hur det var en gång, vilket är konsekvensen av att kunskapen utarmas.
När ska vi fatta att man inte saknar kon förrän båset är tomt, och att kostnaderna för att ta igen det som förlorats i form av kunskap, akademisk kvalitet och intellektuell kapacitet vida överstiger "besparingarna" som görs idag? JU FÖRR DESTO BÄTTRE, för alla! Jag skriver inte detta för egen del utan för samhällets och dess långsiktiga hållbarhets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar