Fortsätter utveckla gårdagens tanketråd
[Foucaults texter] återknyter till de framstående arbeten som har förändrat innebörden i betydelsen av tänkandet. Dess transformation av filosofin har bara börjat.[1]
Hans installationsföreläsning vid Collège de France, Diskursens ordning, från 1970 (Foucault 1993) är en bok som ibland omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa, och visst är boken svår, men inte oöverstigligt svår och den omfattar trots allt inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av kanoniserade teoretiker och texter kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptäcker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Diskurs är till exempel ett begrepp som idag används på väldigt många olika sätt i olika sammanhang. Ibland översätts det med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk, vilket är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs (jfr Barad 2007:146f). En del av problemet är att varken kritikerna eller försvararna av postmodernismen läser originaltexterna för att själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står där.
Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet. Och bryta sig loss från det invanda måste man göra enligt Foucault om man vill förstå den värld man lever i. Ett sätt att göra det på är att ifrågasätta begäret efter sanning. Foucault (1993:36) menar att diskursen måste återfå sin händelsekaraktär och att betecknandets makt behöver upphävas. Vidare uppmanas alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för stokastiska system vilka aldrig uteslutande består av människor. Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det också innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant (jfr resonemanget om experterna ovan) har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig kritiska. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan få av Diskursens ordning.
Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och synen på subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett problematiskt antagande, hur spritt och accepterat det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. En förklaring till förhållandet är att filosofin betraktats som idealvetenskap. Foucault (1993:32f) menar vidare att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sökandet efter, ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.” Allt för sällan tas därigenom ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38) på det allvar den förtjänar. Tron på att alla frågor går att besvara är en grundläggande uppfattning som så att säga ligger dold och inbäddad i kulturen, vilket kräver analys och kritisk medvetenhet, alltså samtal, inte debatt, för att avslöja och medvetandegöra. Foucault diskuterar ingående hur tankarna på och övertygelsen om den inneboende rationaliteten genom historien upprätthållits genom en rad begränsningar och utestängningar, och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka benämns diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Uppkomsten av sådana strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault, är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap. Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av vardagen inom vetenskapen än en egenskap nedlagd i världen. Inser man det har fokus förflyttats från de mänskliga subjekten till hela det sammanhang där kunskapen uppstår. Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd, djupt förborgad evig sanning, menar Foucault, hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende förstås med andra ord som en kollektivt omhuldad övertygelse, vilken upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället. Utan stöd för verksamheten, från breda lager av medborgarna, hade vetenskapen som den ser ut idag inte varit möjlig. Förnekandet av detta spel, av att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets intellektuella gemenskap, någon gång under den tidiga antiken, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f).
Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36).
Detta ska inte läsas som en kritik av det arbete som utförts i vetenskapens namn. Foucaults slutsats är istället att alla vetenskaper måste tillägna sig själv och även öppna upp mer för ett kritiskt samtal kring såväl verksamhetens utförande som dess underliggande premisser. Det vill säga den som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste sträva efter att presentera arbetet på ett så tydligt och väl genomlyst sätt som möjligt och inga anspråk på att ha kommit fram till några definitiva svar bör resas. Lärdomarna man kan dra av detta är dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda och okonventionellt, dels att man måste acceptera världens komplexa oöverblickbarhet, och att man hela tiden måste hålla insikten aktuell om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något, åtminstone inte om det ”sociala” eller det ”kulturella.” Men framförallt måste man inse att oöverblickbarheten inte är ett problem.
Eftersom människan är sprungen ur världen och samtidigt lever i världen kommer hon att utgöra en del av det hon undersöker, oavsett vilken fråga som undersöks. Fysikern och filosofen Karen Barad (2007) menar att mänskligheten måste möta universum halvvägs och göra sig medveten om att människan som biologisk varelse är ”hoptrasslad” med världen och att ingen absolut gräns finns mellan subjekt och objekt. Föreställningen om att människan är av jord kommen måste helt enkelt införlivas tydligare i tänkandet. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns. Vanligt inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin (vilket är det ämne som jag disputerade i), det vill säga först bestämma sig för hur det man vill studera (till exempel kultur) ska definieras, och sedan studera precis det och lämna allt som faller utanför den specifika definitionen därhän. Etnologiämnets historia är en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvanor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996). Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medför att allt annat lämnas därhän.
Vägar ut ur ett sådant tänkande finns beskrivet, till exempel, hos Foucault (1993:38). Han menar att om man vill ändra på förhållandet kan man införliva följande fyra ledord i det analytiska arbetet: 1. Händelse, bör användas istället för tankar på skapelse. 2. Serie, fungerar som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar tankar om originalitet. 4. Möjlighetsvillkor, förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser.
Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa. (Foucault 1993:41f).
I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för arbetet inom Collège de France) finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för vetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad försummats. Passagen har för mig kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå hur en teori om mellanrummen kan utvecklas. Jag har inga problem att kallas postmodernist, men det är inte så jag ser på mig själv – jag är forskare och jag söker kunskap med hjälp av alla vetenskapliga metoder och verktyg jag har tillgång till och behärskar. Jag tror varken på människan eller förnuftet; jag är människa och som människa är jag del av mänskligheten som i sin tur är del av livet på jorden. Min utgångspunkt bygger på Bruno Latour tankes om att We have never been modern, eftersom det är meningslöst att strida om definitioner. Jag värnar kunskapen, bryr mig om vart mänskligheten som helhet är på väg och undersöker vilka konsekvenser olika sätt att tänka, vara och verka i världen ger upphov till samt försöker engagera fler i strävan efter insikt och förståelse för kulturen vi alla tillsammans både påverkar och påverkas av. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för forskningen och därför är friheten också inskriven i lagen. Jag arbetar med rörligt sökarljus och anpassar forskningen efter verkligheten samt låter intresset och behovet av kunskap avgöra var jag väljer att lägga betoningen. Kunskap är liksom kultur en dialog, inte en dikotomi. Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli.
[1] ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us. Its transformations of philosophy has only begun.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar