Våndan av att släppa taget om manus

Idag är deadline för min bok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som jag började jobba på i början av november förra året, och som kommer att ges ut på Studentlitteratur runt årsskiftet. Det blir min andra lärobok i eget namn, min fjärde förlagsutgivna bok, den femte pappersboken och den åttonde boken allt som allt (om man inte räknar de två antologier jag varit medredaktör för). Inte så att jag börjar bli van; det tror jag inte att jag vill bli. Att skriva och få möjlighet att ge ut böcker är och ska vara något speciellt och högtidligt. Och det är så det känns här nu. Lite omtumlande.

En märklig känsla att gå igenom manus en sista gång, spara dokumentet och sen bifoga det till mailet till bokens redaktör. Lite tomt känns det. Sedan jag fick mitt förra läroboksmanus antaget i februari/mars förra året har det gått i ett, men nu ska jag ta en paus från den här typen av böcker. Jag ska definitivt skriva minst en lärobok till, men resten av hösten ska jag fokusera på arbetet med mitt Magnum Opus, min bok om mellanrummen. Först bara några dagars ledighet, sen så. Här under hösten har jag inte särskilt mycket undervisning och tiden vill jag använda så klokt och effektivt som möjligt. Inte så att jag har någon press på mig, det finns ingen deadline och jag har inte tagit kontakt med något förlag. Jag vill vänta med det och inte släppa ifrån mig manuset innan jag känner mig helt nöjd. Har jag väntat i närmare tio år kan jag vänta några månader till. Boken ska kunna bli klar här i höst, men den blir färdig när jag bestämmer mig för att jag inte behöver jobba mer med språket, innehållet och dispositionen.

Här under de sista dagarna, och allra särskilt idag, har det blivit tydligt att man ALDRIG blir färdig med någon bok. För varje projekt jag jobbat med har jag insett att det krävs mer arbete med språk, upplägg och innehåll, än i den föregående. Och jag har också för varje ny bok arbetat mer med alla dessa aspekter. Det tänker jag fortsätta med, men jag inser också att inget manus någonsin blir felfritt eller perfekt. Texten är dynamisk och språket är levande eftersom det till dels handlar om känsla. Det som låter bra ena dagen skäms man över nästa. Under sommaren och här under de sista veckorna innan deadline har jag jobbat med att höja lägstanivån, men det är ett Sisofysarbete eftersom ribban hela tiden höjs. Får man till det på ett ställe cill man att den nivån ska gälla i hela boken, och det smyger sig alltid in småfel. Jag hoppas att det inte ska vara några problem och får dessutom professionell hjälp med korrekturläsning, men det är ingen garanti för att jag ska kunna känna mig helt igenom nöjd med alla tankar som satts på pränt, sen när boken kommer från tryckeriet. Detta jag har dock tänkt särskit på denna gång eftersom det finns del passager och formuleringar i min förra bok, Hur blir högre studier högre?, som jag hade ändrat om jag fått möjlighet till det idag.

Så här är det att vara författare och att skriva om det hjälper mig att släppa taget och repa nytt mod med nästa bok. Imorgon ska jag dock vara ledig och kanske kommer jag inte igång på allvar förrän nästa vecka med boken om mellanrummen, men det är inget som stressar mig, tvärtom vet jag att det är bra. Och jag vet också att det är berikande att jobba med två manus samtidigt, ett som jag skriver på och ett som språkbearbetas och korrekturläses. Hösten kommer att bli intensiv, men eftersom jag planerar min tid i väldigt hög grad själv är det inte stressande. Det som får mig att känna mig jagad är administrationen som tar allt mer tid från arbetet som forskare och lärare. Undervisning, kompetensutveckling, planering av kurser och skrivande samt allt anat som är intellektuellt stimulerande, alltså det jag är utbildad för (administrativa uppgifter kan vem som helst utföra), utför jag med glädje.

Nu ska jag ta en promenad innan jag gör kväll och njuta av känslan av att äntligen bli färdig.