Vetenskapens uppgift är den samma över hela linjen; kunskap är målet. Fast om det bara finns utrymme för ett enda sätt att bedriva vetenskap kommer kunskapen med tiden att utarmas. Liksom överallt annars måste det finnas utrymme för mångfald inom vetenskapen. Om man accepterar tanken att sanningen måste försvaras och att det bara finns en väg till kunskap legitimeras debatten som metod. Kunskapen är emellertid allt för viktig och värdefull för att man ska kunna avgöra vetenskapliga kontroverser på det sättet. Debatten polariserar och skapar en illusion om att endast en kan ha rätt. Enstaka frågor kan möjligen avgöras genom att låta två likvärdiga förslag mötas i ett slags debatt, men att ställa hela vetenskaplig fält ställs mot varandra på det sättet är pinsamt ovetenskapligt och ovärdigt en akademi och ett samhälle med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle. Synen på postmodernism kan sägas vara ett slags indikator på kunskapens status i samhället. Om vetenskapen inte tål att granskas kritiskt är det inte mycket bevänt med den, och om sanningen måste försvaras, hur vet vi då att det är sanningen som forskarna kämpar för och inte makt och inflytande för egen del? En berättigad frågan är dessutom: Vems postmodernism talar vi om, kritikernas eller företrädarnas? Om kritikerna hade rätt och alla forskare som klumpas ihop under den missvisande rubriken postmodernism har fel vore det ett avslöjande av enorm betydelse, en vetenskaplig skandal av gigantiska mått. Det faller på sin egen orimlighet, för ingen äger nämligen sanningen, den talar för sig själv och om någon hävdar något i namn av vetenskap är det enkelt att kontrollera och stämmer det inte är det lätt att falsifiera. Att Paulo Macciarini tilläts komma dit han kom och att han fick härja som han gjorde utan att stoppas är en viktig påminnelse om att vetenskapen långt ifrån alltid lever upp till sina egna ideal och inte enbart handlar om att sträva efter sanning. Hur väl akademin kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Jag försvarar kunskapen i alla lägen och anser att postmodernismen ska granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap.
Postmodernismen upptäckte förekomsten av relativism och undersökte tillvarons kontingenser, men hävdade aldrig att ”anything goes”, att min sanning är lika god som din. Paradoxalt nog är det precis detta som kritikerna av postmodernismen ofta gör sig skyldiga till när man säger att postmodernismen är ett hot mot kunskapen och att den vetenskap de själva företräder är den enda, rätta vägen. Ska något kritiseras i namn av vetenskap finns det regler att följa och krav att leva upp till, att svepande avfärda något med hänvisning till sin egen auktoritet har inget med forskning att göra och bekräftar snarare relevansen i det man kritiserar. Kritikerna skjuter sig själva i foten när de utan kunskap om det man känner misstro mot och vill bekämpa skriver debattartiklar och driver populistisk opinion som inte bygger på något annat än anekdotisk ”bevisföring” (se Hämäläinen 2019). Postmodernism (som här är en grov generalisering) handlar inte om att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Det handlar om att undersöka både världen och kunskapen om den kritiskt. Forskning om forskning handlar det om, och forskningen bedrivs inte för att försvaga vetenskapen, utan om att försöka bidra till att göra den bättre, mer användbar (Latour 200). Postmodernism handlar om att lära sig förstå och hantera begreppet sanning på ett sätt som fungerar och leder till bättre kunskap. Det är så långt från relativism, postsanning och alternativa fakta man kan komma.
Postmodernisterna ställde nya frågor och undersökte andra perspektiv på världen och vetandet än man gjort tidigare inom vetenskapen. Man tog inte för givet att allt var ordnat till det bästa inom vetenskapen och utsatte akademin och arbetet med att skapa kunskap för samma kritiska granskning som vetenskapen använder för att skapa kunskap om världen. Postmodernisterna undersökte relationen mellan makt och vetande för att skapa bättre kunskap och visade att sanningen inte var ett så självklart begrepp som man tidigare trodde, och den självklara lärdomen av dessa insikter borde vara att behandla kunskap varsamt och att anta ett mer ödmjukt förhållningssätt till vetenskapen och dess resultat. Att skjuta på budbäraren eller försöka koppla samman postmodernism med faktaresistens och kunskapsförnekelse är arrogant och ett uttryck för maktfullkomlighet. Att koppla samman postmodernism och postsanning är en debatteknik som tar fokus från huvudfrågan: Vad är sanningen? Hur når man kunskap, och hur ser relationen mellan makt och vetande ut? Att ställa den typen av frågor är inte det samma som att hävda att det inte finns någon sanning alls.
Postmodernismen lade märke till att de stora berättelserna inte höll vad de lovade. Framsteget visade sig vara en myt, som Georg Henrik von Wright (1993, 54) övertygande argumenterat för. Jag finner hans ord och inställning till kunskap klok.
Jag vill plädera för vad jag kallar en avmytologiserad rationalism. Att överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för framsteg som en uppgift. Denna uppgift är, som jag ser den, väsentligen kritisk.
Skillnaden mellan modernism och postmodernism i vetenskapen handlar om anspråken som resultaten presenteras med, inte om relevansen eller sanningshalten i påståendena. Postmodernistisk vetenskap är lika vetenskaplig som all annan vetenskap. Kritikerna visar dock att man inte förstår och utgår från att deras sätt att bedriva vetenskap är det enda möjliga sättet. Därför gör man en stor sak av det faktum att en del uttalanden av postmodernister innehåller felaktigheter rörande matematik, och med utgångspunkt i det menar man att man skjutit hela teoribygget i sank, trots att det aldrig förts fram som ett alternativ till naturvetenskaplig forskning. Och man bortser dessutom från att de matematiska exemplen bara är ett sätt bland många att förklara teorin man lanserar. Matematiken är ett pedagogiskt grepp, bland många andra, för att förklara och nå ut med tankarna. Matematiken används för att förklara teorierna, inte tvärtom. Det är som man inte vill förstå och istället för att engagera sig i ett samtal om problemen för att försöka hjälpa till att förbättra analysverktygen väljer man att avfärda och smutskasta filosoferna. Postmodernisterna kritiserar de stora berättelserna och ställer sig frågande till vetenskapens anspråk, medan försvararna av naturvetenskapen ifrågasätter kritikerna. Rimliga invändningar riktade mot verksamheten bemöts med personangrepp.
Kritisk reflektion är postmodernismens adelsmärke, liksom analys och tolkning. Det är inte en vetenskapsgren som leder saker i bevis, för dels handlar forskningen om sådana saker och aspekter av livet, samhället och kultur som inte går att bevisa, dels handlar forskningen om att förstå förändring och hur ett annat, bättre och mer hållbart, jämställt och demokratiskt samhälle skulle kunna byggas. Resultatet av det arbetet blev att sanningar som tagits för givna utmanades och det visade sig att sådant man utgått från var nödvändigt i själva verket handlade om att det studerats utifrån ett och ett enda perspektiv när det faktiskt var möjligt att studera det från olika perspektiv, med olika resultat. Svaren som forskningen resulterade i handlade inte om en eller ett, den eller det bästa, sanningen med stort S, förutsägelser om framtiden eller evigt giltiga svar. Eftersom sammanhangen och helheten togs med i beräkningen, eftersom den postmoderna forskningen vidgade perspektivet, istället för att fokusera på isolerade delaspekter av helheten, kom man fram till andra svar och kunde peka på alternativa förklaringar. Resultatet bygger på vetenskapliga analyser, men eftersom arbetet utgår från andra frågor än de vanliga blir svaren annorlunda. Det är dock samma verklighet man studerar, med samma krav på vetenskaplig stringens, så det handlar inte om att bana vägen för eller legitimera alternativa fakta, tvärtom.
Postmodernism handlar om att undersöka verkligheten och om att granska förgivettagna föreställningar om hur det. Uttalanden med högt ställda sanningsanspråk undersöks kritiskt, inte för att presentera alternativa sanningar utan för att försöka falsifiera. Relationen mellan makt och vetande intresserar postmodernisterna och jag misstänker att det är därför forskningen river upp så mycket känslor. Makten brukar inte acceptera att bli granskad. Den som har privilegier vill behålla dem, till varje pris. Fast är det sanning man söker kan man aldrig ta något för givet. Postmodernismen är en kritisk vetenskap, och den är konsekvent i sin kritik för kritiken riktas även mot de egna resultaten. Kanske är det därför som postmodernism förknippas med sanningsrelativism? Fast om nu alla aspekter av verkligheten inte är entydiga, konsistenta eller lagbundna, om förändringen inte är linjär och om en sådan sak som kultur är komplext, vore det ovetenskapligt att hävda något annat. Det vore att låta makt gå före rätt, eller att ljuga med fakta.
Det hände enormt mycket omvälvande saker under 1960- och 1970-talen. Socialt, kulturellt, ekonomiskt och vetenskapligt. Mycket peakade under de där åren, samtidigt som allt fler tecken på att allt kanske inte utvecklade sig optimalt visade sig. DDT, PCB, ozonhål och så vidare, och sedan dess har optimismen inte ökat, även om många har det bättre idag än då. Traditioner löstes upp och familjemönster förändrades. Gayrörelsen, fredsrörelsen, antikärnkraft och annat visade att kulturen och samhället inte var så statiskt som det tidigare såg ut som. Och när USA övergav guldmyntfoten förlöstes ekonomin och banade väg för det glada 1980-talets börsyra med årliga uppgångar på över 100 procent. Vetenskapen har alltid förändrats, mer eller mindre i takt med det omgivande samhället, så att det hände saker inom hum-/sam (som är vetenskapen om människan och samhället) är inte konstigt alls. Hur föränderligt är samhället? Var går gränsen för vad en människa och människor tillsammans kan uppnå? Varför uppfattas det så hotfullt att undersöka den saken. Bygg gärna rymdraketer, höga hus och kärnkraftverk, utmana gärna naturlagarna, men försök inte förändra kulturen och samhället. Vissa kritiker av posthumanismen verkar tänka så, kanske för att man är rädd att forskningen om människan och samhället ska leda till att synen på vad som är viktig kunskap ska förändras, och för den som befinner sig i toppen av en hierarki leder oundvikligen all förändring till försämring. Argumenten som anförs som grund för kritiken mot postmodernismen är i alla fall sällan vetenskapliga, de är påfallande ofta och märkligt nog i väldigt hög grad känslomässiga och anekdotiska.
Postmodernismen handlar om människan, och om upplevelsen av att vara vid liv, om perceptionens, kognitionens och maktens påverkan på kunskapen. Vad innebär det att vara människa, snarare än en del i ett slags gudomlig eller vetenskaplig plan för världens fullbordande. Postmodernismen undersöker förutsättningar för förändring, samverkan, dynamik och tillblivelse. Utgångspunkten är att ingenting är, allt blir till och kan bara förstås i relation till sammanhang. Det är en annan utgångspunkt än den moderna vetenskapen som söker svar(et). Utgår man från att det bara finns ett och ett enda sätt att ställa frågor, att värde är universellt och att sanningen finns nedlagt i världen för människan att upptäcka kommer forskningen så klart se annorlunda ut än om man utgår från att allt kännetecknas av förändring, relationer och tillblivelse. Fast hur avgör man på ett objektivt sätt vad eller vem som har rätt? Postmodernismen har fördjupat sig i den frågan och frågor av den typen, vilket är frågor som avfärdas av mer modernt präglade forskare som inte anser sig behöva bevisa, verket att de har rätt eller att postmodernisterna har fel, för det bara är så?! Så länge dessa saker debatteras, istället för samtalas om, kommer antagonismen att finnas kvar och kunskapen om livet och verkligheten bli lidande. Ingen fråga kan avfärdas som meningslös, på förhand. Ändå är det så postmodernismen bemöts från forskarna som aspirerar på Nobelpriset, som antas vara en objektiv likriktare på vad som är viktig kunskap, men som utgår från en framgångsrik uppfinnare och entreprenörs testamente, vilket skrevs för över 100 år sedan, i en helt annan värld. Hade testamentet sett annorlunda ut eller om han efterlämnat sig en mindre förmögenhet, hade vetenskapen troligen sett annorlunda ut.
Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. Jag har därför tagit till mig Bruno Latours tanke på att We have never been modern. Vetenskapen har inte alltid sett ut som den gör, och den kommer med säkerhet att förändras framöver. Det handlar om en mänsklig verksamhet och den utgå från vad människor anser vara värt att veta och satsa pengar på. Idag är tillämpad naturvetenskap det som anses mest värt att satsa på, och följaktligen är det dit pengarna strömmar. Flödet är dock liksom alla andra flöden inte eviga, de kan sina eller finna nya vägar. Vad handlar försvaret om egentligen? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att kritiken mot postmodernismen inte handlar om makt och pengar, om att försvara sin egen upphöjda position. Reaktionerna på den postmoderna kritiken mot vetenskapen liknar påfallande mycket kritiken mot och reaktionerna på lagförslagen om kvotering när nya ledamöter i börsföretagen styrelser ska tillsättas. Kritiken utgår från känslor, men kläs i en logiskt stringent språkdräkt. Det är djupt mänskligt och finns väl beskrivet inom psykologin. Och det är inte första gången i världshistorien som det utkämpats strider om vetande. Under upplysningen var det kyrkans makt över vetandet som utmanades, idag är det naturvetenskapen, och det handlade då som nu framförallt om makt. Ingen äger kunskapen eller sanningen. Verkligheten är som den är och varken kan eller behöver försvaras. Kritiken mot postmodernismen bevisar därför att det finns något där värt att undersöka närmare. Genom att reagera som många av kritikerna gör avslöjar man hur lite man har på fötterna när man hävdar kunskapens och sanningens primat. Om det vore som man säger skulle frågan redan varit avgjord, och postmodernismen förpassad till vetenskapens avskrädeshög tillsammans med astrologin och alkemin som länge var en integrerad del av naturvetenskapen. Om kritiken byggde på evidens och fakta skulle postmodernismen aldrig överleva som tankeströmning.
Makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som hävdar motsatsen har ett ansvar att peka på tecken på att det inte är så. Det går dock inte att bevisa det ena eller andra. Tron att sanning är enkelt och självklart är naiv, ovetenskaplig och därför ovärdig i en akademi som säger sig värna kunskapen. Fakta talar aldrig för sig själv. Därför kan alternativa fakta inte mötas med verkliga fakta, för hur avgör man den saken? Är det bara vetenskapligt sanktionerad kunskap som ska erkännas och få användas? Är det tankepoliser som är lösningen? 1984 är verkligen aldrig långt borta. Ingen äger kunskapen så det enda hållbara, menar jag, är att placera kunskapen i centrum och lyssna mer på vad som sägs än vemsom talar. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, kritiskt arbete och ständig omsorg om vad man håller för sant. Att svepande skylla på postmodernismen när relativismen vinner mark i politiken och samhällsdebatten är inte ett försvar för vetenskapen.
Postmodernismen väcker känslor, heta känslor, och när den kritiseras tar ibland känslorna över och den fasta övertygelsen kickar in, om att allt som har med postmodernism att göra är förkastligt och måste förgöras till varje pris. Reaktionerna visar på en av den mänskliga hjärnans svagheter, detta att inte kunna härbärgera mer än en tanke åt gången, vilket ger upphov till en dikotomisk världsbild där allt är svart eller vitt och som banar väg för debatten. Det är inte så jag ser på postmodernism, att det är en tanketradition som är antingen god eller ond, konstruktiv och användbar eller destruktiv och meningslös. Jag finner framförallt analytiska verktyg hos de där franska filosoferna som jag ständigt återvänder till, inte sanningar. Ska man leda något i bevis krävs vetenskapliga metoder, men för att reflektera över förutsättningar för förändring, över det som skulle kunna bli eller analysera utryck för makt, krävs något annat; analytisk förmåga, kreativitet och samtalskompetens. Båda uppsättningen egenskaper behövs, liksom ett rörligt intellekt som hjälper en att orientera sig inom och röra sig ledigt mellan olika tanketraditioner. Det är ovetenskapligt att först bestämma sig för något och sedan leda saken i bevis. Vill man verkligen veta måste man vara öppen, kritisk och beredd att byta åsikt, även om det är enklare att rätta in sig i ledet och göra och tänka som den eller de man beundrar. Det må vara lättare att se grandet i motståndarens ögon än bjälken i det egna och det må vara lockande att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos den man föraktar, men den som vill uttala sig i namn av vetenskap har ett ansvar att stå över allt sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar